Försvarspolitiska flummerier

Extra insatt nyhetsinslag!

"Putinligan har precis ockuperat din gårdsgrannes maskinhall, med både maskiner och drivmedel. Risken är stor att Putinligan kommer att drabba fler grannar, kanske även dig. Kriminalunderrättelsetjänsten kan inte säkert säga hur omfattande Putinligans verksamhet kan bli och om det kan drabba dig."

Kommentarer från den nymoderata justitieministern.

"Putinligan kan vara ett hot, som vi kommer att möta med kraft. Först börjar vi med att minska polismakten med 5%. Vi kommer också att avskaffa hälften av polisbilarna. Nya vapen blir inte aktuellt, även om vi vet att Putinligan är välbeväpnade, eftersom vi bedömer att dagens resurser räcker till. Betänk att Putinligan har börjat från en mycket låg nivå, som snattare och ficktjuvar. Numera ägnar sig Putinligan också åt smuggling av bland annat vapen och narkotika. Det ska vi ordna med kraftfulla satsningar på kustbevakningen och tullen. Vi minskar bara med 20%. Våra motståndare vill minska ännu mer, så ni ser att våra satsningar är mycket genomtänkta."

Kommentarer från socialdemokraterna.

"Vi vill absolut satsa mycket mer än de nya moderaterna. Men eftersom vi ska bilda regering med miljöpartiet och eventuellt V+FI, så reserverar vi oss för en del satsningar. Mest troligt är det att vi satsar på fler nya Volvobilar till polisen, eftersom det ger jobb i Göteborg och facket gillar sådant. Möjligen måste vi införa obeväpnade polisvolontärer som ska nattvandra i utanförskapsområden och tala med ungdomarna och resonera om livsval. Vi är helt övertygade om att ett vettigt samtal med ungdomar på glid kommer att minska Putinligans rekryteringsunderlag. Självklart tycker alla ungdomar att det är roligare med en vettig arbets- eller bidragslinje än ett liv som kriminell med snabba cash. Dialog är enda sättet att nå en lösning."

Ovanstående är en ironi och alla eventuella likheter med nymoderata satsningar här och nu om tio år och socialdemokratiska löften är totalt oavsiktlig. Att Ryssland har STULIT delar av en suverän nations land och dessutom avsevärda tillgångar är totalt irrelevant. Att Ryssland är revanschistiskt är mycket enkelt att konstatera.

Att både moderater och socialdemokrater väljer att inte VIDTA ÅTGÄRDER för att stärka försvaret här och nu är ett mycket tydligt tecken på regeringsOduglighet. Fast det är klart, om man har tur, så drabbar Putinligan bara dina grannar, inte dig. Precis om två tredjedelssamhället, så om bara en tredjedel drabbas av din politik, så har du ändå säkrat röstmajoriteten.

Grattis, Sverige! Du har de politiker som du förtjänar.

Regeringsduglighetens tveeggade svärd

Almedalsveckan pågår nu för fullt. Man kan nog påstå att denna vecka blir svensken övermättad av alla politiska budskap som man ska ta ställning till eller reflektera över.

Men jag tänkte ta upp en reflektion som man som statsman bör fundera på. Nämligen begreppet regeringsduglighet. I begreppet finns det saker som man inte kan bortse från. Regeringsduglighet bygger på principen realpolitik, dvs. att de politiska förslag som man vill genomföra ska vara realiserbara och fungera i verkligheten.

Bristen i de pågående debatterna om just regeringsdugligheten är att ingen av sidorna direkt talar för sina egna positiva förutsättningar till att just vara regeringsdugliga, utan snarare att man pekar på motståndarsidans regeringsOduglighet. Av detta kan vi dra en slutsats, och det är att man har väldigt få egna idéer. Därmed så vill man rikta blickarna åt ett annat håll än det egna.

Ska vi ta vänsterblocket först.

Socialdemokrater, åtminstone sådana som har facklig bakgrund, är i regel ganska realistiska. De förstår att för att ha arbeten i ett exportberoende land som Sverige, så måste företagandet ha rimliga förutsättningar i förhållande till omvärlden. Låt oss kalla dessa för högersossar. Tyvärr har de vänstersossar, som vill dra partiet i en något mer extrem socialistisk riktning. Svagheten med den socialdemokratiska regeringsdugligheten är att de måste i väldigt stor omfattning ta hänsyn till partier, som totalt brister i realpolitiken. Dvs. miljöpartister som vill förstöra för industrin och företagandet, vänsterpartister som vill ha ännu mer extrem socialism och i värsta fall ett feministiskt initiativ, som bara kan stämplas som totalt utopiskt i sin verklighetsuppfattning och politik.

Sen ser vi till högerblocket.

De nya moderaterna har tappat farten. Svensk ekonomi kan bara förbättras till en viss gräns med skattesänkningar. Den enda anledningen till att nya moderaternas politik har fungerat är att svensken är korkad nog att spendera sina extrapengar på konsumtion. Hade svensken sparat eller amorterat, så hade det svenska ekonomiska undret inte varit så fantastiskt. Men nu, åtta år senare, så har vi alla platt-TV, smartphones och nyare bilar. Så konsumtionen kommer nog inte att pågå så mycket längre. Därför tar kraften slut i den nymoderata politiken. Man flankeras av ett centerparti utan egna idéer och en kristdemokrati, som inte vågar ta plats. Folkpartiet är faktiskt ganska vettigt, men tar inte plats riktigt i alliansen.

Sen har vi parian SD, som kommer att bli tredje eller fjärde största parti. Beröringsskräcken från de andra kan faktiskt leda till en ohederlig allians mellan moderater och socialdemokrater. Då vår vi väl se hur det blir med regeringsdugligheten.

Slutsatsen som jag drar om regeringsduglighetsdebatten är att i princip, så saknar alla partier en vettig idé om hur ett framtida Sverige ska se ut och hur det ska vara. Man har helt enkelt idétorka och därmed har man ingen vettig berättelse om framtiden. Därmed är det bättre att kasta skit på motståndaren och säga att deras brist på idéer är ännu sämre än de egna bristerna.

Så käre medborgare, det enda som är säkert i höstens val är att vilket alternativ som än kommer fram, så blir det bara mer eller mindre regeringsOdugligt.

Grattis!

Skolkaoset

Thomas Pettersson, journalist och författare har i DN Debatt lämnat en mycket skakande berättelse om sin tid som lärare i Stockholmsförorten. Det märkliga är att hans beskrivning motsvarar till stor del det som jag upplevde under en endagsvisit på mitt barns skola. Nämligen den totala avsaknaden av disciplin, hyfs och vett bland barnen. Utåtagerande elever tillåts förstöra för andra elever.

Tyvärr kan jag konstatera att höjda lärarlöner kommer att göra varken från eller till för att lösa de problem som skolan står inför. Det är snarare så att vi ser resultatet av den fria uppfostran, eller snarare befriad från uppfostran som många föräldrar verkar ägna sig åt. Det är bara att konstatera att det är INTE skolans jobb att uppfostra barnen till att respektera vuxna. Det är föräldrarnas SKYLDIGHET att uppfostra sina barn. Uppfostran ÄR en begränsning av barnets egoistiska inställning till sin omgivning. För uppfostran är en socialiseringsprocess där man lär sig att kontrollera sina egoistiska begär för det gemensamma bästa. Här finns det förstås en massa ideologer som börjar tala om människans inneboende godhet och annat trams. Det är bara att fatta. Människan är i grunden en egoistisk apa som tvingas in i en socialt accepterad begränsning av sina egna begär för att fungera i ett samhälleligt sammanhang.

Så då kommer vi till frågan. Vad händer med våra barn, om de inte får begränsningar hemifrån? Jo, de blir just egoistiskt utagerande i skolmiljön, där de är VÄL medvetna om sina rättigheter, precis på samma sätt som en kriminell har mycket bättre koll på sina rättigheter gentemot polisen än vanliga hederliga medborgare har. Det har förekommit att elever djävlas med full insikt om att lärarens ENDA verktyg är att indignerat påpeka det felaktiga i elevens beteende. Sen när avskräckte en tillsägelse en elev som totalt saknar respekt för läraren och är fullt medveten om att där tar lärarens verktyg slut.

Jag tror att det är dags att införa riktigt hårda sanktioner för elever som beter sig så illa som Thomas beskriver i sin artikel. Varför inte polishämtning från skolan, överlämnande till föräldrarna, relegering i en vecka, tills man har talat med föräldrarna. Låt eleven bli relegerad resten av årskursen och börja om i samma klass ett år senare. Man kan tyvärr inte skylla på utanförskap, studieovana elever eller annat längre. För implicit påstår man då att endast svenska välbeställda elever med studievana föräldrar kan uppfostra barn att bete sig välartat i en skolmiljö. Det om något vore en riktigt rasistisk slutsats.

Min slutsats är att det finns två kategorier av elever som skapar problem i skolan. Svenska bortskämda skitungar som har lärt sig allt om hur man manipulerar vuxna och får som de vill. Som dessutom har lärt sig att det är förbjudet i alla lägen att slå barn och därmed kan vara hur utagerande som helst. Sen har vi de icke-svenska barnen som sannolikt har en uppfostringsmiljö hemma där både fysisk och psykiskt våld ingår som en normalbild i uppfostran. Dessa elever upptäcker att skolans lärare inte har dessa verktyg i sin uppfostringslåda och blir därmed utåtagerande som en kompensation för den repressiva vuxenmiljön hemma. Dessutom utan risk för sanktioner som är kännbara.

Så hur ska vi hantera dessa problem då? Som jag ser det, så bör skolan ha någon form av möjlighet att nyttja våld mot elever som är fysiskt våldsamma och/eller störande. Det är kanske dags för väktare i vissa skolor. Men med skillnaden att man inte överlämnas till en rättsvårdande process, utan en inom ramen för socialförvaltningen. För trots allt så är jag övertygad om att om korrektiva åtgärder sätts in tidigt i skollivet, dvs. lågstadiet, så bör antalet problembarn minska upp i åldrarna.

Jag säger inte att jag har alla lösningarna på problemet, men jag är övertygad om att någonstans måste samhället, skolan och vuxenvärlden sätta en VÄLDIGT tydlig gräns gentemot barn och elever som är utåtagerande på ett sådant sätt att de förstör skolgången för övriga elever.

Det är inte alltid bekvämt att vara statsman, men jag har inga problem med våld mot våldsbrottslingar, oavsett deras ålder. En 15-åring kan ställa till med lika stor fysisk skada som en 18-åring. Varför ska då vissa tycka att 15-åringen, bara på grund av sin ålder ska få fribrev? Den slagne, rånade, misshandlade eller ofredade har ju lidit samma skada oavsett siffran på id-kortet hos brottslingen.

När senast uppfostrade du dina barn? Eller är de guds bästa barn och har aldrig behövt korrektiva åtgärder?

Polisskjutningar, igen

Börjar bli innerligt trött på tyckare, såsom Robert Hårdh och John Stauffer från organisationen Civil Rights Defenders.

De blir på SVT debatt oroade över ökningen av polisskjutningar.

Framförallt verkar de vara oroliga över trenden att fler människor som polisen skjuter på faktiskt avlider. Och man ondgör sig över polisens ammunition, som man påtalar nogsamt är så kallade dum-dumkulor, som inte får användas i krig.

Vi kan börja med det rent tekniska. Polisens ammunition är av en typ som har KONTROLLERAD expansion i kroppens mjukdelar. En helmantlad kula, som är tillåten i krig är 9 millimeter i diameter. Alltså blir hålet 9 millimeter i en kropp. En expanderande kula kan möjligen expandera till 12-15 millimeter. Alltså ingen dramatisk ökning att tala om. Det som styr utgången av en påskjutning är snarare VAR man träffar med ett skott. 9 mm eller 15 mm mot huvudet eller hjärtat spelar ingen roll. Man dör.

Den andra tekniska saken som dessa tyckare absolut inte förstår sig på är det faktum att man har en uppfattning att tillhyggen som rör, baseballträn och även knivar skulle vara mindre farliga. Vilket är en mycket amatörmässig inställning som bygger på total inkompetens eller ignorans när det gäller närstrid och dess förutsättningar. På avstånd under fem meter är det inte helt ovanligt att en knivbeväpnad person kan vinna över en pistolbeväpnad motståndare, på grund av reaktionstider och på grund av att ett knivblad kan enkelt generera såröppningar på 3-10 CENTIMETER. Alltså avsevärt större sårkanaler än man kan generera med en pistol. Det är inte heller ovanligt att man med en kniv kan hugga tre till fem gånger i SEKUNDEN mot offret. Dvs. på tio sekunder blir det mellan 30 och 50 blödande sår. Med andra tillhyggen är det inte alls svårt att dödligt skada en motståndare på under en sekund.

Poliserna verkar alltså i det här fallet i en hotmiljö, där VARJE slag eller hugg mot dem kan vara direkt dödlig. Att i det fallet anklaga polisen för att vara "trigger happy" är djupt orättvist mot de poliser som tvingas arbeta i en sådan arbetsmiljö där man måste fatta beslut om vad som är minst dåligt.

Det värsta av allt är att man försöker också torgföra att polisen inte borde ha nödvärnsrätten som grund för när de skjuter folk. Som om svensk nödvärnsrätt var ovanligt slapp och tillät omfattande våldsanvändning. Vilket den inte gör. Jag vill påstå att svensk nödvärnsrätt är bland det mest balanserade som finns när det gäller individens rätt för att värja sig själv och sina intressen mot yttre våld. Och då är den tillräckligt bra för polisen också.

Sen verkar skribenterna glömma att staten äger våldsmonopolet. Dvs. för att stoppa individers olagliga våldsanvändning, så har staten inte bara rätten, utan SKYLDIGHETEN att stoppa dessa individer, även med våld. Det är en viktig del av samhällskontraktet, att staten uppfyller denna skyldighet. Om man upplever att staten inte stoppar våldsamma kriminella, så kommer till slut detta kontrakt att luckras upp av privata "initiativ" för att freda sig själv och sin egendom. Vi såg tendenser till detta under Husbykravallerna, när det togs privata Facebookinitiativ till medborgargarden.

Proportionalitetsprincipen är i regel också en väldigt viktig princip för hur polisen ska agera i situationer med våldsamma gärningsmän. Men då måste man också förstå och acceptera att tillhyggen och knivar är DÖDLIGA vapen. Därför tillåter proportionalitetsprincipen att polisen använder sig av dödliga vapen, även om målet är primärt att gripa en person, inte att skjuta vederbörande.

För det finns väl ingen som tror på riktigt att polisen tycker att det är kul att skjuta folk?

Sen tycker jag att den ohederligare delen av argumentationen som skribenterna använder sig av är att de bortser helt från en viktig analys. Nämligen, VARFÖR ökar polisens skjutningar? Kan det vara så att kriminella är MER benägna att använda sig av våld? Och i så fall varför?

Men som sagt, varför låta en korrekt analys störa ett politiskt inlägg som inte tillför debatten något mer än indignation och onödigt ifrågasättande av myndighetspersoner som försöker göra det bästa av en svår situation.

Äntligen naziststopp

Det var då för väl att Björklund tycker att det är fel att nazister från Svenskarnas Parti får besöka skolor och torgföra sina vidriga idéer. Som statsman håller jag med fullständigt. Men det borde gälla ALLA totalitära ideologier i så fall. Det fina med demokrati är nämligen att reglerna ska vara lika för alla. Så jag ser verkligen fram emot att kommunisterna i Ung Vänster förbjuds att delta i skolorna och påverka våra barn politiskt. För antikommunism är minst lika viktigt för en demokrat som antifascism och antinazism.Eller för den delen politisk islamism, som inte är demokratisk på något sätt.

Men av någon anledning misstänker jag att det inte är riktig så som Björklund menar. Fast man kan ju alltid hoppas.

En demokrat är mot kommunism, fascism, nazism, islamism. Hur svårt kan det vara?

Overklighetens folk

En del av er minns säkert kampanjen "Verklighetens folk", som lanserades av KD:s partiordförande Göran Hägglund. Eftersom Hägglund inte har något större stöd bland mainstreammedia eller väljare, så var det ganska enkelt att börja ifrågasätta detta begrepp och vad det innebar. Särskilt när man hittade tidigare referenser till Ny Demokrati, dvs. Ian och Bert show.

Hur som helst, jag ser inte verklighetens folk som ett lika stort problem än det som jag skulle vilja etikettera som OVERKLIGHETENS FOLK. Vilka är då dessa människor?

Jo, om vi säger att verklighetens folk har månadslöner på 15-30 tusen kronor före skatt, så kan vi konstatera att overklighetens folk har samma löner, fast efter skatt. Dvs. overklighetens folk är något av en ekonomisk elit i svenska sammanhang. Så, ska vi fortsätta analysen av overklighetens folk...

Den första identifikatorn på overklighetens folk är vad de arbetar med. Antingen är de högre tjänstemän i det offentliga, eller så är de media eller kulturpersoner. Dvs. människor med relativt stora möjligheter att påverka, både i smått och stort. Overklighetens folk vill gärna distansera sig från verklighetens folk genom att vara med moderna, liberala och öppna för nya idéer och impulser. Implicit antyder man att verklighetens inte är detsamma. Man är alltså något finare och bättre människor överlag. Men som en tänkare sa en gång i tiden, det är lätt att vara kommunist när man är rik.

Mitt problem med overklighetens folk är att de anser sig företräda alla andra, inklusive verklighetens folk, i kraft av sin utbildning, ställning och sin allmänna politiska inställning till saker och ting. Kort och gott, bland overklighetens folk hittar vi en massa världsförbättrare med en föreställningsvärld som gärna baserar sig på begrepp som till exempel feminism, genusteori, socialism, kommunism, ekofascism, liberalism eller någon annan lämplig politisk -ism som råkar vara på modet.

Låt oss konstatera att en indikator på en gryende ekofascism är just miljöpartiets ökande politiska stöd i både media och i opinionsmätningar. Det som är frapperande är att miljöpartiet stöttas av många människor bland overklighetens folk. Och tyvärr så har denna symbios lett till en obefintlig granskning av de negativa konsekvenserna av miljöpartiets politik. Eftersom journalister i mångt och mycket är en del av overklighetens folk, så vill de förstås inte granska de faktiska konsekvenserna av en genomförd miljöpartistisk politik. Där kommer problemet med att regera med socialdemokraterna, eftersom socialdemokraterna måste ha fackets stöd. Vilket inte är så konstigt, eftersom de som är fackföreningsanslutna är i mångt och mycket verklighetens folk. Dvs. människor vars utkomst är beroende av produktion.Därför gillar inte facket miljöpartiet i alltför stor omfattning.

Det samma gäller granskningen av F!. Eftersom en del av overklighetens folk inte tycker att miljöpartiet är tillräckligt radikala, så väljer man att försöka torgföra Feministiskt Initiativ som ett reellt politiskt alternativ. Då är man lite mer radikal än vanilla miljöpartister. Och radikalitet går alltid hem hos en politisk elit. Problemet med F! är just att de är totalt flummiga och har ingen realistisk förankring för sin politik. Dessutom är man kulturrelativister, som i grunden är en ojämlik människosyn.

Sen har vi delar av overklighetens folk som gärna spenderar andras pengar på diverse välgörenhet, i dagens politiska diskurs är mer eller mindre fri invandring det som är populärast. Här hittar vi kulturpersonligheter som Ametist Azordegan, som från sin offentligt betalda mediaposition förespråkar fri invandring. Eller Fatima Osman, som hävdar att hon inte känner sig välkommen inom EU-familjen på grund av utfallet i EU-valet. Båda två får ses som representanter för overklighetens folk. Dvs. sådana som gärna använder sig av verklighetens folk och deras inbetalade skattepengar för att realisera sin elitistiska politik. Och idag är det radikalt och fint att förespråka ett liberalt samhälle, vars konsekvenser drabbar just verklighetens folk, med arbetslöshet, förlorad konkurrenskraft och kriminalitet som följd.

Det värsta är ändå att många i de nya moderaterna är i högsta grad del av overklighetens folk. Det räcker med att se hur de sköter försvarspolitiken. De nya moderaterna, med stöd av övriga försvarsnedläggningsivrare valde att satsa inte på Försvarsmakten, utan en så kallad solidaritetsförklaring, som inte är vatten värd. Det bevisas klart av NATO:s inställning att endast medlemmar kan påräkna sig stöd av alliansen. Här har nog många nymoderater sällat sig till overklighetens folk och faktiskt glömt att det finns ett ganska viktig ämne inom statskunskapen som kallas för realpolitik.

För att summera mitt inlägg. Verkligheten folk står för realpolitiken, eftersom de måste förhålla sig till realiteter. Eliten, dit overklighetens folk hör, behöver inte förhålla sig till realpolitik, eftersom de styrs av ett politiskt ideal som är eftersträvansvärt. Sen spelar inte det politiska idealet någon roll i sig, utan är bara ett resultat av det group think som finns bland overklighetens folk.

Höstens val kommer inte att bli ett val mellan höger, vänster, miljö, rasism eller annat. Utan ett val mellan en svensk politik baserad på problemformuleringsföreträden bland verklighetens och overklighetens folk.

Statsmannen föredrar alltid realister framför drömmare. Vad väljer du?

Försvarsmakten bryter mot sin egen uppförandekod och värdegrund

En kompis som känner till Balkan ganska bra, låt oss kalla honom Jokso, ställde en fråga, som jag tyckte var relevant att följa upp.

En del av er känner nog till att Försvarsmakten har både en värdegrund och en uppförandekod, och att alla anställda i Försvarsmakten förväntas efterleva dessa i alla stycken. Underlåtenhet i efterlevnad kan leda till både inofficiella och officiella sanktioner. Officiella i form av anmälningar till FPAN (Försvarsmaktens ansvarsnämnd) är en av dessa. Brukar leda till allt mellan löneavdrag och avsked.

Hur som helst, folk har hamnat i FPAN för allt möjligt, dvs. saker som har varit olämpliga och ända upp till kriminalitet. Så att bete sig olämpligt är kanske inte så farligt, men att vara kriminell borde ju i regel diskvalificera en individ för fortsatt anställning i Försvarsmakten.

Men nu kommer vi till det intressanta, nämligen, vad är andemeningen i värdegrunden och uppförandekoden? Och kan Försvarsmakten vara selektiv i hur man nyttar dessa policyinstrument?

Och här kommer vi till kamraten Joksos riktigt roliga retoriska fråga.

Försvarsmakten har nämligen idag stationerad personal i Thailand, som stöttar den thailändska militären med deras Gripen-flygplan. Och som alla känner till, så har den thailändska militären just störtat sin DEMOKRATISKT valda regering, dvs. de har genomfört en så kallad militärkupp.

Carl Bildt ser inga problem med Gripen i sig själv, eftersom thailändsk militär svårligen kan använda systemet mot den egna befolkningen. Men nu kommer vi till förlängningen av Joksos problemställning.

Nämligen, är det förenligt att svensk militär personal fortsätter att stötta en militär, som mot den demokratiska folkviljan har störtat sin regering? Eller borde Försvarsmakten, i linje med sin värdegrund och uppförandekod upphöra att stötta en militär junta, som har störtat den demokratiskt valda regeringen i Thailand?

Som jag ser det som statsman, så har Försvarsmakten två alternativ. Antingen gäller både värdegrund och uppförandekod för svensk personal ALLTID, i alla lägen, och då kallar man hem personalen till Sverige. Kort och gott, dessa policies är så viktiga, att de är oantastliga i varje läge av en försvarsmaktsanställds gärning, att de alltid får konsekvenser för individens handlande.

Eller så är dessa policies såpass flexibla, att de faktiskt är i sak godtyckliga. Och då är de dåliga nog att slänga i papperskorgen.

För att ställa retoriken till sin spets. Vilket är allvarligare, att stötta en militär som störtat sin folkvalda regering, eller att bete sig lite olämpligt på fyllan och villan under en mässfest?

Om du frågar statsmannen, så är nog stöttande av en militär som genomfört en militärkupp något allvarligare än en missriktad ordväxling på mässen.

Men jag är ganska säker på att Försvarsmakten kommer att gömma sig bakom "affärsprinciper" och att Regeringen ger direktiv.

Men som sagt, ta konsekvenserna av det också. Kasta den värdelösa värdegrunden och uppförandekoden i soporna. Det vanliga lagrummet för statliga tjänstemän räcker för det behov som föreligger när det gäller rättsskipning inom Försvarsmakten.

Eller kalla hem personalen som stöttar en militär, som störtat sin demokratiskt valda regering, tills situationen har återgått till en normalsituation för en demokrati.