En krigsförklaring

Om detta ska vi tala!

Nämligen att det finns många, många länder i världen som inte respekterar sina medborgare och deras mänskliga rättigheter. Detta tvingar många att söka sig till Europa i jakt på ett bättre och friare liv. Som ett led i sin strävan efter detta, så dör många människor på Medelhavet. Det är så illa att vissa hävdar att det är jämförbart med Auschwitz.

OM det är så illa som Auschwitz så har vi en historisk skyldighet att göra något åt saken. Detta något kan INTE vara att vi utarmar de välfärdssystem som finns i de flesta EU-länder. Det är fel väg att gå. För till slut sprider sig orsaken till misären även till våra europeiska länder. Nämligen en fanatiskt allomfattande religion med en ideologi som är totalitär och helt i strid med de humanistiska värderingar som vi säger oss hålla högst av allt. Här finns ingen relativism, endast digitala fakta. Är man för eller emot individers frihet, demokrati och de universella mänskliga rättigheterna?

En gång i tiden fanns det ett Tyskland som inte stod upp för mänskliga rättigheter. Resultatet blev ett världskrig som var förödande för Europa och världen. Men det var likafullt rätt att kriga mot Tyskland och pacificera landet efter kriget. Krig är inget som man startar lättvindigt, utan något som kräver eftertanke, när man inser konsekvenserna av icke-kriget.

Så vad är konsekvenserna av dagens icke-krig? Jo, att antalet flyktingar och asylsökande blir så stort i Europa att alla europeiska länder måste införa låglöneproletariat/prekariat och i princip avskaffa alla välfärdssystem och sociala stödsystem. Dessutom är den allvarligare konsekvensen att orsaken till flyktingströmmarna kommer inte att försvinna från flyktingarnas hemländer.

Livegenskapen i Eritrea fortsätter. IS/DAESH kommer inte att sluta på grund av att delar av rörelsen är icke skiljbar från den motståndsrörelsen som krigar mot al-Assad. I Libanon fortsätter miliser att skapa instabilitet genom att inte tillåta en funktionell statsbildning. I Iran fortsätter förtrycket av oliktänkande. I Afghanistan fortsätter det patriarkala förtrycket av kvinnor och barn i kombination med sexuellt våld. Palestinierna bekrigar varandra genom al-Fatah och Hamas på respektive territorium. Saudiarabien både statsfinansierar och privatfinansierar moskebyggen i Europa, terroriströrelser och skapar instabilitet i randstaterna mellan EU och den islamiska världen. De gamla sovjetiska republikerna betraktas fortfarande som vänner, eftersom de har gemensamma fiender med USA och EU, oavsett deras dysfunktionella demokratier. Många afrikanska länder är i praktiken diktaturer baserade på etnicitet, politisk inriktning eller allmän korruption och misshushållning av länderna, trots otroliga naturresurser och arealer.

En statsman måste ibland väga för och nackdelarna med kriget och icke-kriget. Nu kommer vi till den kritiska frågan, kan vi verkligen säga att alla ovan räknade länder och kontinenter inte bedriver ett sådant förtryck av sin befolkning att vi har faktiskt en skyldighet och ett ansvar att göra något åt saken. OM det är så att vi har skyldighet och ansvar att föda och husera alla de människor som har resurserna att fly, har vi då ett icke-ansvar för de som är kvar i misären?

Jag vill hävda att ansvaret och skyldigheten är reciprok, dvs. man kan inte bara vara delvis ansvarig och skyldig. Antingen är man det eller inte.

OM vi antar att vi har en skyldighet och ett ansvar, varför identifierar vi inte vilka länder det handlar om? Kallar dem för deras rätta namn, skurkstater och människoförtryckare. Lösningen är inte att ta hit alla från misären.

Lösningen är tyvärr att vi måste åtgärda problemen i skurkstaternas hemländer. Europa består idag av en halv miljard människor. Skurkstaterna har kanske två miljarder människor. Kan vi ta hand om alla? 10%? Mer? Mindre? Någonstans går smärtgränsen för asyl, som ingen ansvarig politiker vill definiera. Det är som på gymmet, du kan alltid lyfta ett kilo till........ eller?

Lösningen är faktiskt att gå ut i krig. Precis som tyranniet i Tyskland var tvunget att kastas ut med våld, så måste dagens tyranner kastas ut med våld.

Den teknologiska nivån för krigföring är skyhögt högre bland europeiska länder jämfört med skurkstaterna, så frågan är, varför inte?

Då kommer det säkert invändningar att internationell rätt medger inte offensiva krig. Men samtidigt har vi också en "responsibility to protect". Denna skyldighet måste gälla även de som drunknar i Medelhavet. Lösningen är inte att vi fördelar resurserna i Europa så tunt att det blir en allmän misär här, utan att vi löser problemen på plats, så kan de nyttja sina resurser för att förbättra sina länder.

Kriget kan vinnas.

Men vill och vågar vi? Nej, precis som Chamberlain så tror många att man kan prata till sig fred. Tyvärr är det så med psykopater som med galna hundar, att ibland fungerar bara en lösning.

Historien har visat i Auschwitz, Treblinka, gulag, den långa marschen med mera att ibland fungerar det bara med en sak för att få bort förtrycket.

KRIG.

Politiska ideologier och visioner

Hade en mycket intressant diskussion idag och fick några reflektioner om politiska ideologier.

Självfallet hamnade diskussionen bland annat inom området patriarkala strukturer med mera.

Men om vi ska ta och vara helt ärliga mot oss själva, så bör vi reflektera över ett antal faktorer som påverkar oss som individer och även samhället i stort.

Den grundläggande frågan är egentligen vilken vision vi har av samhället. Visioner är bra, eftersom de försöker beskriva en önskad bild av en framtid som är generellt acceptabel för medborgarna.

Nu ska jag försöka skapa min vision av vad som krävs av ett bra samhälle.

För det första, så måste samhället bygga på individen och människans fria vilja. Vi måste förutsätta att den socialiseringen och uppfostran som ett barn utsätts för av sina föräldrar är i grunden god för en majoritet av samhällsmedborgarna. Annars skulle vi behöva omhänderta väldigt många barn enligt LVU.

Så då kan vi nog säga att fria människor med fri vilja att skapa sitt liv efter eget tyckande är grunden för ett bra samhälle. Det är min ansats nummer ett.

Ansats nummer två är att människan ingår alltid i flera sociala kollektiv, för att få ett sammanhang i sin existens. Vi förutsätter att det minsta naturliga kollektivet är primärfamiljen, därefter den utökade familjen i form av släkt och vänner. Primärfamiljen är ett resultat av biologiska fakta och är därmed individens minsta sociala sammanhang.

Ansats nummer tre är att individen har i grunden alltid rätt till sin fria vilja, utöver det som primärfamiljen kräver i sin socialisering av individen. Vi förutsätter precis som i vilket rättssamhälle som helst att vi faktiskt ställer vissa krav och begränsningar på individens fria vilja, för att hålla den sociala interaktionen mellan individer på en nivå som är accepterad av en majoritet av samhällsmedborgarna. För detta har vi ett juridiskt system, som hanterar avvikelser från den acceptabla normen.

Dessa ansatser är sannolikt förenliga med en liberal eller borgerlig grundsyn på människan. Framförallt så betraktas individen som en i grunden självständig och fristående entitet som agerar enligt sin fria vilja och sina personliga önskningar.

Men då kommer vi till ideologier som har en kollektivistisk grundsyn. Dessa ideologier anser att individen är underordnad kollektivet i olika former. Hur kollektivet är utformat beror på ideologin. Till exempel anser en islamist att muslimer är en del av kollektivet som har rättigheter. De som är utanför kollektivet är rättslösa. En socialist anser att kollektivet har rätt till ett "rättvist" utfall i alla stycken, oavsett individernas fria vilja. Det som är intressant är att många ideologier kan hänvisas till den socialistiska fåran, även om de inte är uttalat socialistiska.

Ett exempel är feminismen, där det finns en uttalad vision eller ideologi som hävdar att endast ett utfall som är jämnt fördelat mellan könen är jämställt. Ett annat är kommunismen, där det finns en vision av lika ekonomiska förutsättningar för alla individer, oavsett reella möjligheter.

Problemet med alla kollektivistiska ideologier och visioner är att de tar just inte hänsyn till individens fria vilja. När individen har en vilja som avviker från kollektivet, så vill man med olika former av "omskolning" forma individen till att passa ideologins önskade utfall.

En svaghet med dessa ideologier är att man försöker skapa ett samhällssystem som strider mot människans grundläggande drifter och instinkter. Man förnekar helt enkelt människans natur och blir förvånad när systemet inte fungerar.

Vad gäller liberalismen, så har den också nackdelar. I vissa stycken har liberalismen likheter med anarkismen och den starkes rätt. Det är egalt om styrkan är fysisk, ekonomisk eller maktstrukturell. Man har inom liberalismen inte analyserat vilka begränsningar som är lämpliga för att kollektivet ska fungera i samklang med individen. Ett bra exempel på misslyckad liberalism är till exempel USA, där det råder en osedvanligt hög ojämlikhet mellan individer, för att vara ett industrialiserat land. Positiva exempel är faktiskt i princip alla västeuropeiska länder som har välfärdssystem som garanterar någon form av miniminivå på välfärden.

Som borgerlig och konservativ så anser jag att ett samhälle ska ge alla individerna lika möjligheter att utifrån sina förutsättningar kunna skapa sig ett liv inom ramen för samhällskollektivet. Jag är inte heller bunden av idén att man måste ägna sig åt lönearbete. Det är inte helt omöjligt att någon form av MEDBORGARLÖN kan vara en väg framåt. Dock så är medborgarlön en form av kollektivt åtagande, som inte kan utsträckas till alla som inte är medborgare. Plånboken räcker helt enkelt inte till. Ytterligare en nackdel för politiska ideologier som inkluderar alla i hela världen.

Sen kommer vi till den intressanta frågan värdegrund, eller snarare, det jag vill kalla för en värdegemenskap. Vad är värdegemenskap i vårt samhälle? Jag skulle vilja säga att värdegemenskapen i vårt samhälle är att alla individer ska ha möjlighet att utveckla sig som individer på ett sådant sätt som främjar både individen och de kollektiva sammanhang i vilka man verkar. Samtidigt får man inte skada andra människor i sökandet av sin egen livsuppgift. Här finns det med andra ord ett explicit förbud att inte skada andra människor för att nå sina mål.

Eller som jag brukar uttrycka det, ta bort de tre första budorden, lev efter resten, så kommer man att ha ett relativt harmoniskt samhälle.

Alla andra samhällsmodeller och visioner kommer att misslyckas och leda till individuell misär i någon form.

Politiska idiotier, del 2 (SvP, S)

Äntligen!

Svenskarnas parti lägger ner, enligt SR med flera.

Det nazistiska partiet Svenskarnas parti lyckades förra valet att få cirka 5.000 röster. Nu har man upptäckt i partiledningen att nazismen som politisk ideologi är helt död i Sverige och lägger följdaktigen ner. Vilket inte är mer än rätt, eftersom även detta ideologiskt drivna parti inte har förstått vad som fungerar i verkligheten.

Nazismens brott mot mänskligheten är mycket väl dokumenterade och erkända av i princip hela världen, förutom ett antal foliehattar som är förintelseförnekare eller på annat sätt ska vi säga något mentalt begränsade.

Hur som helst, de gamla nazisterna i Sverige från 40-talet har väl mer eller mindre dött ut. Nya nazister har det väl i praktiken inte funnits alls i Sverige just på grund av att det svenska folket har varit väl införstådda i det förkastliga med en politik som bygger på föreställningar om ras, folkstam och andra etnocentrerade egotrippar. Kort och gott, så är gemene svensk för intelligent för att faktiskt ta till sig nationalsocialismen på fullt allvar.

Så det är ju jätteskönt att svensken inte är nazist. Men fascist är han uppenbarligen, i alla fall om man får tro Stefan Löfven. Eller de som röstade på SD. Vilket också är en härskarteknisk metod för att tala om för oppositionspartiers anhängare att de är lite mindre intelligenta.

Det som är mest förvånande är att Löfven gör ingen analys av att det finns så få nazister i Sverige, nämligen cirka 5.000, men samtidigt så finns det över 800.000 fascister i landet. Märkligt att två så snarlika ideologier skulle ha så olika antal anhängare? Eller kan det vara så att det är faktiskt 800.000 icke-fascister, men oroade väljare som ser problem som Löfven ignorerar fullständigt?

Så då kommer vi till frågan, är Löfven en politisk idiot, eftersom han använder sig av dylik etikettering av politiska motståndare. Eller använder han sig av härskartekniker för att LO-anslutna inte ska rösta på SD? SD-stödet är nu cirka 20% hos LO-medlemmar. Det är kanske lite oroande för en före detta fackbas som Stefan Löfven. Men det som är riktigt märkligt i Löfvens förda politik är just ignoransen av denna grupp av LO-medlemmar. Man kan ju undra varför Löfven inte skapar en politik som återför dessa väljare till socialdemokraterna?

Men jag tror att jag vet varför det förhåller sig på det viset. Nämligen att man låter sin regeringspartner Miljöpartiet dominera den frågan som oroar just LO-medlemmarna. Att ett så stort parti som socialdemokraterna saknar det politiska modet att ha en egen linje som liknar den som Ingvar Carlsson förde på sin tid.

Fast vi kan nog utesluta att Löfven är en idiot. Det är snarare så att han är helt medveten om att han riskerar mediedrev från en vänster-miljöpartistisk mediekår mot sig. Och obstruktioner från sin vice statsminister med flera.

Så där är vi nu, en socialdemokrati lamslagen av ett litet skitparti och en medieelit som delar det lilla skitpartiets värderingar.

Grattis, Socialdemokraterna, det gjorde ni bra.... inte....

Politiska idiotier, del 1 (MP)

Det är fascinerande att se hur Miljöpartiet misslyckas gång på gång. Helgens fadäs av Romson, som jämförde Medelhavet med Auschwitz var osmakligt, men kanske något som går djupare i partiet?

Det är nämligen så att alla partier har något som vi skulle kunna kalla för partikultur. Nu kan man ju kategorisera sina politiska motståndare som idioter, men det är ju inte särskilt begåvat eller konstruktivt, även om slutsatsen i och för sig skulle kunna vara sann.

Så vilken kultur råder det inom Miljöpartiet då?

Efter att ha följt mycket av det som har sagts och uttalats av partiets företrädare, så har jag nog kommit på den miljöpartistiska kulturen. Det är inte idiotin, även om man kan förledas att tro det. Utan det är en partikultur som är mycket, mycket farligare. Nämligen kombinationen av naivitet och en omvärldsanalys som är starkt färgad av egen ideologi och egna referensramar i alla stycken.

Man har alltså lyckat med att kombinera en barnsligt naiv godtro tillsammans med uppfattningen att den världsbild som råder inom partiet är allenarådande och normativt för världens befolkning.

Nu ska jag inte vara så ohederlig, utan jag ska exemplifiera detta med ett inlägg i SVT.Opinion, gjord av Manijeh Mehdiyar från Miljöpartiet. En i högsta grad aktiv och framträdande politiker inom partiet.

”Jag vill öppna för ett nytt tänk och nya perspektiv i Mellanöstern. Fler måste inse att det är dialog och samförstånd som kommer att lösa problemen, inte fler vapen”, skriver Manijeh Mehdiyar (MP). 

Så frågan är då, vilken analys har Manijeh gjort av situationen i Mellanöstern för att komma fram till sin fantastiska slutsats? Mitt svar är tyvärr att hon har ingen analys alls som grund för sitt resonemang.


Först måste vi fråga oss om vilka dessa "fler" är, som måste inse att dialog och samförstånd är lösningen på problemen i Mellanöstern.

Om vi antar att Manijeh menar att dessa "fler" är de invånare, som bor i sagda område, så är hon nog mer än vällovligt naiv eller totalt okunnig i sin omvärldsanalys.

För det första, så kan vi konstatera att de som är invånare i Mellanöstern har antagligen kopplingar till klan och religiösa strukturer som konkurrerar sinsemellan om både makt och ekonomiska resurser. Då det är väl dokumenterat att till exempel konflikten mellan sunni och shia är svårlöst och att dessutom kristna och judar gärna hamnar i korselden från islam när en yttre fiende passar bra, så är det bara att inse att konflikter som bygger på religiösa grunder är svårlösta, om inte de religiösa ledarna har viljan att lösa sina problem. Är det någon vettig analytiker som tror att denna konflikt kommer att lösas av de religiösa företrädarna i regionen på ett fredligt sätt?

Om Manijeh menar att dessa "fler" är en omvärld, som kan påverka Mellanöstern, så blir jag ännu mer förvånad. För inte ska vi väl återkolonisera Mellanöstern, eller sätta länderna i regionen under förmyndarskap?

Sen blir det lite allmänt gnäll från Manijeh om att omvärlden "beväpnar" länderna i regionen, vilket föder och göder konflikten. Det är också en väl naiv inställning till problemen i området. Det brukar vara så att stater i sig själv ska ha ett våldsmonopol. Tyvärr är staterna i Mellanöstern i många fall dysfunktionella vad gäller sin våldsapparat. Dvs. våldsapparaten används mot hela eller delar av den egna befolkningen i många länder i Mellanöstern. Eller så beväpnar sig befolkningen i miliser för att skydda sina intressen gentemot staten eller andra miliser, baserat på familje- eller religiösa band.

Sist men inte minst, så tror Manijeh följande: "Det innebär att kortsiktiga kordinerade, avancerade, ansvarsfulla militära insatser ska kombineras med långsiktiga fredliga och förebyggande insatser som riktar sig mot orsakerna till att IS har bildats och växer."

Bara här blir analysen helt fantastik i sin brist på verklighetsanknytning. Det enda som fungerar på riktigt är att Saudiarabien ska verka för en mer moderat och fredlig inriktning på sunnisidan av islam och att Iran verkar för en mer moderat och fredlig inriktning på shiainriktningen. Så länge som dessa stater försöker vinna det religiösa kriget, så kommer det inte att hända någonting. Ni kan ju föreställa er om den katolska och protestantiska kyrkan skulle fortsatt det 30-åriga kriget i 300 år istället. För det är precis det som Saudiarabien och Iran håller på med. Förutom alla övriga dysfunktionella stater i området, med sina dikaturer baserat på religion, militarism, nationalism och alla tänkbara kombinationer av ismer.

Utplånandet av den judiska staten kommer inte att ge fred i Mellanöstern. Inte heller skapandet av Palestina. Eller införandet av sharialagar i Mellanöstern. För till slut måste man inse, att det enda som kan fungera är att folket tröttnar på det religiösa, politiska och patriarkala förtrycket som finns i Mellanöstern. Inte heller att förglömma att islam bör reformeras till en mer tolerant religion.

Men den analysen vill ju inte en miljöpartist göra, eftersom det skulle innebära att man var tvungen att göra några realpolitiska analyser, som inte passar den egna naiviteten och ideologin.

Den realpolitiska analysen är att Mellanöstern är som en amerikan skulle kunna uttrycka det; "Fucked up!".

Det finns i praktiken inget i dagens lågintensiva konflikter i Mellanöstern som tyder på en snar eller enkel lösning.

Men för en miljöpartist fungerar det alltid med plakatpolitik, utan konkreta förslag på HUR och VEM som faktiskt är både ANSVARIG och har SKYLDIGHET att göra något åt saken.

Men vi har redan sett den feministiska utrikespolitiken i aktion, när den nalkades de strukturella problemen i Mellanöstern, genom att skicka baron Björn von Sydow för att skrapa med sina fötter hos den Saudiarabiska eliten. Det är fantastiskt att konstatera att inte ens en Socialdemokratisk och Miljöpartistisk REGERING ville egentligen ta konsekvensen av sin feministiska utrikespolitik gentemot den stora aktören och finansiären på den sunnimuslimska sidan.

Men som vi ser, så uppbärs alltså miljöpartiet av naiva navelskådande idealister med benäget biträde från en sympatiserande medieelit.

Nej, miljöpartiets kultur är inte idiotens, utan den naivistiska idealisten. Det är ju verkligen en lösning på reella problem, eller hur?

Grön statistik och nämndemän

Ja, all statistik kan ju användas hur man vill, eller beställas för att visa på ett sakförhållande.

Nu betecknar ju vissa statistik som visar på invandringens kostnad som "brun statistik" och att dylik inte ska insamlas. Exempel på detta är kostnader för till exempel försörjningsstöd och annat som är kopplat till t.ex. utanförskapsområden.

Nåväl, nu har vi sett ett riktigt bra exempel på grön statistik, dvs. ett beställningsjobb som ska visa att nämndemannasystemet är politiserat och därmed olämpligt i till exempel migrationsmål. Men som vanligt är politiserad statistik lätt att genomskåda.

Så ska vi titta på statistiken och dess brister? Här är grafiken som används för att "sälja in" synpunkten att sverigedemokratisk politik påverkar SD:s nämndemän. Däremot är inte själva avhandlingen publicerad ännu, så jag har inte granskat detaljerna, så jag kan ha fel i vissa analyser.

Först och främst så undviker man en mycket viktig grundläggande information till mediekonsumenten, nämligen hur processen fungerar. Så jag får väl bjuda på den först, så att ni inte behöver tveka om vad det hela handlar om.

Grunderna för asyl läser man lämpligast på Migrationsverkets hemsida.

Så processen börjar med att den asylsökande infinner sig hos MYNDIGHETEN Migrationsverket för att utredas huruvida man uppfyller de krav som lagstiftningen ställer för att få asyl. De krav som lagstiftningen ställer är följande.

1. Du ska kunna bevisa din identitet (pass/körkort mm.), dvs. göra din identitet sannolik.
2. Du ska kunna bevisa att du PERSONLIGEN kan utsättas för de risker som lagstiftningen definierar som asylgrundande.
3. Du ska i övrigt vara trovärdig i din sakframställan gentemot Migrationsverket.

Det som händer sedan är att Migrationsverket fastställer sitt beslut utifrån de tre ovan uppräknade kriterierna. OM du inte uppfyller Migrationsverkets relativt låga krav och granskning, så får du som asylsökande avslag av Migrationsverket för uppehållstillstånd, resehandlingar och arbetstillstånd.

Så man kan väl säga att om din historia är så dålig att du inte klarar av att bevisa punkterna 1-3, så kan inte myndigheten ge den asylsökande just asyl, eftersom man som sökande har INTE lyckats bevisa att man har asylskäl.

Dessa personer överklagar då till Migrationsdomstolen. I en domstol sitter det en domare, som leder förhandlingen. Detta kan man läsa om i Förordningen för förvaltningsrätten. Det viktiga är att allt bakgrundsmaterial i ärendet bereds av domstolen utsedd fiskal eller assessor. Dvs. det enda som man ser som nämndeman innan målet är Migrationsverkets utredning och eventuella överklaganden från den överklagandes advokat. I vissa fall finns det lite mer information.

Efter förhandlingen ska domaren och de tre nämndemännen bedöma om den överklagande faktiskt har klarat av att redovisa punkterna 1-3 på ett trovärdigt sätt. Och trovärdighet är väldigt viktigt, eftersom man söker personlig asyl på grund av hot mot sin person. Dvs. inte för att det landet som man hävdar att man kommer från är allmänt osäkert. Då bedömer domstolen också om det finns möjligheter till internflyktingstatus i hemlandet. Exempel på detta är att en afghan skulle till exempel kunna bo i Kabul om man inte kan bo i hembyn osv.

Den faktorn som jag ser fram emot att se är faktiskt en del av hur dataurvalet har skett i doktorsavhandlingen. För EN mycket viktig punkt som inte har nämnts i studien är själva domstolens organisation. Migrationsdomstolen har ett antal AVDELNINGAR. Detta är inte oviktigt, eftersom uppdelningen bland domare är sådan att de kan inte ha specifik landkompetens för alla länder i hela världen.

Senast jag var med, så hade avdelning 22 i Migrationsdomstolen i Stockholm hand om asylsökande från Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Afghanistan. Inte sällan var de asylsökande från de forna Sovjetiska republikerna inte trovärdiga på grund av att de saknade trovärdig identitet. Dvs. sannolikt var de medborgare i Ryska Federationen och reste över via Finland på turistvisum till Sverige och där blev de plötsligt "papperslösa" och asylsökande med en historia i bagaget som inte var trovärdig. Dvs. identiteten var inte sannolik och asylskälen var inte sannolik. För afghanerna var det oftast sannolikt iranier eller pakistanier från gränsområdena till Afghanistan. Och personliga asylhistorier var så diffusa att det inte gick att utröna något personligt asylskäl.

Så vad är poängen med detta då? Jo, för man kan misstänka att den avdelningen som jag har erfarenhet av avslog i princip alltid och ENHÄLLIGT de asylsökandes omprövning av Migrationsverkets beslut.

Så jag skulle vilja se om statistiken korrigerar för faktorn vilken avdelning som har dömt. För trots allt så är det mycket mer sannolikt att man får asyl från till exempel vissa länder än andra. Och det är bara att konstatera att avdelning 22 sannolikt hade en lägre procent än medel för Migrationsdomstolen som helhet. Jo förresten, jag var inte med om en enda sittning med en nämndeman från SD. Bara KD, FP, V, S, M och MP. Och trots detta, så blev det ALDRIG en omprövning av Migrationsverkets beslut. Chefsdomaren på avdelningen sa att normalt sett så hade avdelningen ungefär 10% fall som omprövades, dvs. väldigt nära det som är "SD-dåligt" enligt avhandlingen.

Jag skulle tro att den stackars doktoranden inte har tagit hänsyn till de olika avdelningarnas utfall för att normalisera statistiken efter vilka länder som de asylsökande har kommit från.

Om jag ska vara riktigt elak, så skulle det vara något som ogiltigförklarar doktorsavhandlingen.

Men så fel kan jag nog inte ha :o

För övrigt så är min erfarenhet från förra mandatperioden, när SD inte hade så stor andel nämndemän.

Ser med spänning fram emot hela avhandlingen och inte bara "grön statistik" som visar hur dåliga SD-nämndemän är. För varje nämndeman som tas i tjänst svär domareden. Och den förpliktigar.

För övrigt såg jag bara två fall där en nämndeman röstade efter ska vi säga politiskt subjektiv uppfattning. De kom från V och FP. Inte så imponerande, om man är satt att följa lagen. Vi övriga höll med domaren till fullo och det blev tre mot en, med den professionella domaren för avslag.

Nämndemannasystemet är tillräckligt bra. Alternativt är att kraftigt höja budgetarna för Sveriges Domstolar, så att de får råd att anställa fler domare.

Homo politicus defecit

Jag har äntligen kommit på varför det är så som det är i det svenska samhället idag. Det krävde tänkare på både höger, vänster och till mitten, innan jag kom till någon form av insikt.


Vi styrs av misslyckade politiker idag. Så enkelt är det, och jag ska beskriva varför. Men först ska vi rekapitulera lite historia och klokskap som man bör fundera över.


Om vi tar det här med pengar, för trots allt så handlar allt om pengar och de möjligheter som en förmögenhet ger. Man brukar säga att den första generationen förvärvar, den andra generationen förvaltar och den tredje generationen fördärvar. Den analogin kan vi gott tillämpa på staten Sverige.


Den första generationen var de som förvärvade. Vi kan gott erkänna att socialdemokratin har tjänat Sverige väl genom historien. Det som började med förvärvandet av en "förmögenhet" avseende Svenska förhållanden var i stort ett arbete som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson gjorde. De skapade grunderna för både folkhemmet och de sociala kontraktet med det svenska folket. Däri inbegreps ett antal begrepp som till exempel den svenska neutraliteten under andra världskriget. Det var helt enkelt en analys som socialdemokraterna gjorde att man tjänade inget på att gå med i kriget och allt på att hålla sig utanför. Förutom att svensk krigsförmåga var obefintlig på grund av ett katatstrofalt försvarsbeslut 1925.


Bra nog för Sverige, så klarade man sig undan kriget med lite eftergifter och medlöper till höger och vänster, när det passade. Inte kanske den snyggaste historien, men pragmatiskt och realpolitiskt. Sen kom nästa generation socialdemokrater som förvaltade folkhemmet. Dit hör Tage Erlander och Olof Palme. Socialdemokraterna förvaltade Sverige väl ända fram till början av 70-talet, då man började försöka att realisera sitt socialistiska utopia, gärna med modeller från föregångslandet den tyska demokratiska republiken. Eller på ren svenska, man försökte köpa väljare genom att öka välfärdstjänsterna till en nivå som varken företagen och skattebetalarna kunde eller ville betala för. Därefter fortsatte den med ett antal regeringsväxlingar mellan höger och vänstern. Så fördärvandet började ordentligt på 80-talet.


Vad hände sen då? På 90-talet bröt de kommunistiska länderna ihop och det skapade till början inte så stora problem, förutom Jugoslaviens sammanbrott. Jugoslaviska flyktingar kom en masse till Europeiska länder, inkluderat Sverige. Svenskarna var ett ganska naturligt land för många jugoslaver att fly till, då det fanns en stor grupp jugoslaver i landet som kom med arbetskraftinvandringen till den svenska industrin på 60- och 70-talet. Men även denna i dagens mått sett relativt lilla flyktingskara skapade stora friktioner i samhället på den tiden. Och vissa friktioner finns fortfarande kvar, främst kopplat till vissa grupper från ex-Jugoslavien som har både hederskulturer och i vissa fall rena livsstilskriminella inslag.


Men slutade fördärvet här? Nej, faktiskt inte. Det svenska samhället kunde trots finanskris och kanske tack vare EU-medlemskap att hantera de problem som man hade.


Men det är nu under 90-talet som de misslyckade politikerna börjar göra sin entré på den politiska arenan. Anders Isaksson skrev boken "Den politiska adeln", som på ett bra sätt beskriver den nepotism som har frodats bland de politiska partierna, främst inom socialdemokratin. Eftersom socialdemokratin hade varit det statsbärande och dominanta partiet under hela 1900-talet i Sverige, så har partiet haft bäst möjligheter att inom den offentliga strukturen skapa poster för partimedlemmar och övriga som har tjänat partiet väl.


Det som är problemet med den nya generationen politiker som äntrar scenen under 1900-talets slut är just att de har ingen erfarenhet från det som jag kallar för LHS, dvs. livets hårda skola. Man har skolats in i systemet genom Unga Örnar, SSU, facket eller andra poster och fått släktingars och vänners stöd under sin karriär. Kort och gott så har man inte kunnat relatera till vanliga svenskars problem eller upplevelser om samhället, skolan, arbeten och så vidare.


Utöver en utveckling där nuvarande generation politiker saknar insikt i samhällets realiteter, så har en globalisering pådriven av teknologisk utveckling lett till en konkurrens som svensk industri inte har kunnat hantera. Vi har sett varvsindustri försvinna, teko-industri, tillverkningsindustri och även numera relativt kvalificerad industri som telekommunikationer och läkemedelsindustri på väg ut från svensk arbetsmarknad.


Vilka indikatorer har jag då på att dagens politiker är misslyckade och kan inte hantera realiteter och/eller realpolitik?


För det första är det helt klart att Ryssland med president Putin i spetsen har brutit en internationell överenskommelse där man har garanterat staten Ukrainas suveränitet. Ryssland har visat att man hedrar inte överenskommelser som man har ingått, om det inte passar den ryska politiska diskursen. Sammalunda kan man se på det ryska annekterandet av delar av Georgien och även i en så liten sak som kidnappandet av en estnisk säkerhetspolis från estniskt territorium.


Så vad gör svenska misslyckade politiker då? Jo, man ingår en försvarsöverenskommelse som kommer att FORTSÄTTA ATT MINSKA svensk försvarsförmåga. Så vi har en försvarpolitisk grund som bygger på evig europeisk fred med bland annat Ryssland och trots att ryssarna har visat att de inte längre spelar på den spelplanen, så fortsätter de misslyckade svenska politikerna med en politik, som hade helt andra bevekelsegrunder. Dessutom, så även denna minskande ambition är försvaret underfinansierat. Bara för att man ökat antalet kronor, så betyder det inte att det är en satsning, det är snarare en något mindre katastrofal, men likväl katastrofal minskning sett i förhållande till den ryska förmågan och viljan, som vi ser idag.


Ett annat tecken inom svensk säkerhetspolitik idag är oviljan att faktiskt diskutera vad politiken innehåller, förutom ren plakatpolitik. Att ett granlands president tolkar den svenska solidaritetsdoktrinen som ett skämt är ganska oroande. Det betyder att svenska politiker är inte trovärdiga i sina försäkringar om att man kommer att kunna ge ett reellt stöd till granländerna. Därvidlag kan vi nog också realpolitisk dra slutsatsen att ingen har heller ett större intresse att hjälpa Sverige med reella resurser om det skorpar till sig. Men en politisk adel som lever i plakatpolitikens värld med kommunikationsbudskap, PR-byråer och nödvändiga icke-förpliktigande pudlar kan fortsätta vidare utan att reflektera över säkerhetspolitikens realiteter.


Alltså är de misslyckade svenska politikerna helt oförmögna att hantera säkerhetspolitiken.


Vi kan titta på ett annat politikområde. Det som lite förskönat kallas för "invandring". Här är skulden inte så stor hos socialdemokraterna som hos Alliansen och framförallt Alliansens största parti, nämligen de nya moderatena. Sverigedemokraterna har vunnit stort på denna oförmåga att hantera invandringen. Idag Svergies tredje största parti, snart kanske näst största parti. Bakom Alliansens misslyckande ligger det både humanistiskt och liberalt tankegods. Det är självklart att man vill hjälpa människor i nöd, men tyvärr har asylsystemet havererat genom missbruk och fusk i industiell omfattning. Volymfrågorna får inte diskuteras. Fri rörlighet för arbete är ett liberalt ideal.


Men vad är problemet inom invandringen som de misslyckade politikerna missar?


För det första, om vi tar de som söker asyl. Mängden av "borttappade" svenska pass, industrin bakom människosmugglingen och även de osannolika asylhistorerna som inte underbyggs av någon form av identitetshandlingar eller andra stöddokument är en kraftfull indikator på att de flesta som söker asyl i Sverige är faktiskt inte asylsökande, utan söker ett bättre liv. Inget fel i att söka sig till ett bättre liv, men inget som är en mänsklig rättighet i grunden och framförallt inget som man kan kräva att svenska skattebetalare ska finansiera.


För det andra så finns de så kallade EU-migranterna, som inte har några lagliga skäl att uppehålla sig i Sverige, om de inte är hitflyttade enligt EU:s principer för arbetskraftinvandring. Men nu är det så att enligt olika bedömare så har mellan 160.000 och 475.000 arbeten försvunnit i Sverige sen 2000-talets början. Samtidigt har vi ungefär 400.000 arbetslösa invånare i riket. De arbeten som finns är i regel sådana som kräver höga kvalifikationer eller minst en utbildning som är på gymnasienivå. Vilket de flesta som söker ett bättre liv i Sverige och EU-migranter inte har. Kort och gott, de är inte kompetensmässigt konkurrenskraftiga och därmed är de hänvisade till välfärdssystemen, dvs. de kommer alltid att vara en belastning för skattebetalarna, dvs. våra gemensamma resurser.


Invandringen idag kostar, den är inte ekonomiskt lönsam och kommer inte heller att bli det i framtiden.


Spiken i kistan kom när jag läste Maria-Pia Boëthius artikel i ETC om att maktelitens tid är förbi. För en gångs skull håller jag med en socialist till 100%. Det är nämligen så att dagens politiska adel fick sin makt, inte genom folket, utan genom sina föräldrar, släktingar och vänner. Folket fortsatte att snällt rösta på varumärken, utan att observera att innehållet hade bytts ut över tiden från äkta politiker, framförallt äkta realpolitiker till plakatpolitiker, som på fullt allvar tror att politik skapas genom att säga de rätta sakerna.


Tyvärr är det så att det är de rätta sakerna som måste göras, inte sägas som gäller. Pennan är förvisso mäktigare än svärdet, men bara om man realiserar det som nedtecknats av pennan. Tyvärr tror de misslyckade politikerna i Sverige att så länge som plakatpolitiken återfinns på tidningarnas rubriker och i media, så har politiken lyckats. Dessa misslyckade politker finns tyvärr i alla svenska riksdagspartier, oavsett politisk ideologi.


Jag har några saker att säga till dessa politiska misslyckanden.


För det första, ni måste skapa förutsättningar för nya jobb i den privata sektorn, helst den exporterande. Det är det enda sättet att skapa mer förmögenhet att fördela i välfärd och andra samhällstjänster.


För det andra, ni kan inte öka folkmängden, om det inte finns fler arbeten att gå till. Om ni inte vill tunna ut samhällets välfärdssystem ytterligare genom att fördela samma summa förmögenhet på fler personer.


För det tredje, ta säkerhetspolitiken på allvar. För inte tror ni väl på riktigt att svenskarna skulle få det bättre med rysk demokrati, islamistisk stat eller för den delen en total europeisk överstatlighet?


Den svenska revolutionen kommer inte att komma, eftersom svensken är en pacificerad humanistisk varelse. Det tråkiga med den inställningen är att det kommer alltid att finnas någon som fyller ett maktvaacum, även när det gäller samhällets våldsmonopol.


Nu får de misslyckade politkerna ursäkta mig, men jag vill inte att detta våldsmonopl ska innehas vare sig av grannen från AFA, busschauffören som är medlem i Rinkebys shariapolis eller för den delen den liberala kapitalisten som bedriver rovdrift på sina underbetalda medmänniskor.


Jag vill att samhället ska inriktas till att vara fortsatt humanistiskt, mänskligt, generöst och demokratiskt, men utan att glömma att i ett samhällskontrakt måste man också ställa krav gentemot både nuvarande befolkning och alla som önskar komma hit.


Till dessa krav hör absoluta värden som inte får vara förhandlingsbara. Till exempel att allas människovärde ska alltid vara lika. Och att lagen ska vara lika för alla, alltid. Och sist men inte minst, att demokrati är den enda acceptabla samhällsmodellen för vårt samhälle.


Sist men inte minst, just nu befinner sig svenska politker och svenska väljare i förnekelsefasen. Politikerna vill inte se de reella problemen och väljarna vill inte se att de har röstat på misslyckade politiker. Snart kommer båda grupperna att få hantera sin förnekelse och får kanske insikt. Frågan är bara, vad blir resultate av insikten?

Virtuell homofobi i efterlivet

Visst märks det att media är i gemen vänstervridna, eller möjligen ultraliberala och gillar inte saker som konservatism. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna kan väl sägas vara de enda konservativa partierna som sitter i riksdagen idag.

Nu har Svenska Dagbladet (oberoende liberal?) grävt fram att en kristdemokratisk politiker som är riksdagskandidat och tycker att homosexualitet är en synd. Vilket inte är en revolutionerande åsikt hos en pingstpastor, Tommy Dahlman, som det handlar om. Ställ frågan till en imam eller en troende muslim och sannolikt tycker de likadant som pingstpastorn, nämligen att homosexualitet är en synd.

Än sen då? Behöver jag bry mig om en pingstpastor som läser sagor i Bibeln och tror på dem och därmed drar slutsatsen att homosexualitet är en synd? Absolut inte. För religion är sagor. Och vuxna som tror på sagor om efterlivet får väl göra det, så länge som det inte drabbar någon i det riktiga livet, dvs. här och nu. Det finns inget i artikeln som antyder att Tommy Dahlman skulle vilja särbehandla homosexuella i Sverige.

Alltså, tidningen SvD skriver en icke-nyhet om om en kristen person som tror att homosexuella hamnar i sagovärldens "helvete" om de fortsätter vara homosexuella.

Wow, det måste vara höjden av journalistik. I princip alla religioner fördömer homosexualitet. Men spelar det någon roll om vad en saga tycker om homosexualitet? Nej, det gör det faktiskt inte.

Det som är intressant är att kristendomen har reformerats och utvecklats så långt att många kristna inriktningar inte ser homosexualitet som något problematiskt att förhålla sig till. Ja, självfallet finns det dogmatiska kristna tolkningar också, men det finns en acceptans för homosexualitet inom den kristna kultursfären i allmänhet och i Sverige i synnerhet.

Nu skulle det förstås vara intressantare om SvD frågade andra religionsföreträdare om hur homosexuella skulle behandlas, inte i efterlivet, utan nu idag i det levande livet. Men jag tror inte att man vill väcka frågor som ger svar som inte passar i dagens diskurs.

Och om SvD hade varit journalistiska, så borde de ha ställt frågan till pastorn om homosexualitet borde förbjudas. Det hade ju faktiskt varit en relevant fråga. Inte om pastorn trodde på ett straff i en sagovärld. Och när man ändå är i farten, så skulle man kanske fråga framförallt riksdagsledamöter om vad de tycker om homosexualitet?

Själv som icke troende och ateist säger jag bara på enklaste sätt; "All sexualitet mellan vuxna människor som sker av fri vilja och önskan är acceptabel." Dock med den lilla begränsningen att den ska inte utövas på offentlig plats på ett sådant sätt att den kan förarga allmänheten.

Ungefär så tycker jag.

För övrigt, de flesta homosexuella som jag känner är alldeles för intelligenta för att tro på religiösa sagor. De är ateister eller möjligen agnostiker och tror därmed inte på några straff efter döden för sin sexualitet.