Så var det dags för Finland och Sverige att mötas, men denna gång inte i hockey, utan ett fördjupat försvarssamarbete enligt en överenskommelse från den sjätte maj i år.
Så, är det något reellt som vi ska förlita oss på i dessa orostider i Europa, eller är det ytterligare ett nymoderat kommunikationsbudskap.
Låt oss analysera texten för att se vad vi kan få ut av den. Vi börjar med bakgrunden och noterar genast några aber med överenskommelsen.
"Samarbetet är begränsat till aktiviteter i fredstid."
Det säger nog det mesta. Alltså, om det skorpar till sig, så är vi ensamma, precis som vanligt. Inte ens en ömsesidig solidaritetsklausul fick man med i denna text. Vilket än en gång visar att man klarar inte ens av på bilateral nivå att specificera denna "solidaritet" i förväg. Alltså är det bara en förhoppning utan någon substans även fortsättningsvis.
Man påtalar att det redan förekommer ett omfattande bilateralt och multilateralt samarbete mellan Finland och Sverige, och det i sig kommer inte som en sensation. Däremot är det märkligt att man trycker på att man ska kommuniceras. "Den internationella och nationella kommunikationen om Finlands och Sveriges fördjupade bilaterala samarbete och dess syfte och innehåll kommer att samordnas noggrant." Ytterligare en indikator på att det är just ett kommunikationsbudskap som pågår, inte en reell förbättring av svensk försvarskapacitet.
Sen listar man ett antal möjliga områden för bilateralt samarbete.
Utveckling av lämpliga kanaler för säker kommunikation mellan försvarsministerierna är ingen sensationell uppgift på något sätt. Redan idag har man som EU-länder tillgång till kryptosystem som är EU-gemensamma. I det här fallet kan det vara så enkelt som att det ena landet får ansvar för att upprätta skyddade förbindelser mellan ministerierna. Det löser man enklast genom telefon- och faxkrypto. Möjligen vill man ha möjlighet att e-posta krypterat, vilket inte heller torde vara en sensationellt svår uppgift.
Däremot kan det bli intressant att se hur de gemensamma analyserna kommer att se ut. Troligen blir dessa inriktade på militära materielsystem och anskaffning, då det finns vinster med större volymer när det gäller just materielsidan. Däremot lär vi inte se någon gemensam problemformulering vad gäller Ryssland och Rysslands kapacitet och vilja att genomföra militära operationer. Det kan vi observera ganska enkelt genom de skillnader i både doktrin och utformning av respektive försvarsmakt som föreligger för närvarande.
Vad gäller marint samarbete, så finns det mycket goda förutsättningar för en hel del gemensamma aktiviteter, eftersom vi rör oss tillsammans i Östersjön. Däremot så är det inte säkert att det kommer att medföra högre kapacitet hos den svenska marinen, utan att man har fler möjligheter att samverka på olika nivåer.
För Flygvapnets del, så berör Cross Border Training (CBT) i praktiken endast F21 i Luleå. Det är den enda flygplatsen som man kan samverka med finska förband på ett naturligt och enkelt sätt. Eventuellt kan man tänka sig vissa övningar öster om Gotland. I övrigt, så har det varit tekniskt möjligt att överföra luftläge mellan Finland och Sverige i över tio år, så det torde mer vara en fråga om politisk vilja än något annat. Mervärdet för Finland avseende detta torde dock vara begränsat, utan Sverige kan få bättre förvarning av denna åtgärd.
För arméns del verkar det bli mest utbildningar och övningar i samverkan med Finland. Det är inte heller märkligt, eftersom dagens svenska armé har så små enheter, att i praktiken så finns det inte kvar någon form av kompetens för ledning av högre förband i armén idag. På sin höjd finns det utbildade bataljonschefer, men några brigad- eller fördelningschefer lär vi inte ha, med praktisk erfarenhet. Då kan man tillsammans med den finska armén få tillgång till en större förbandsvolym. Det är trots allt inte samma sak att leda fältförband på riktigt än att flytta på kartsymboler på en karta eller i en dator. Vad gäller artilleriet, som jag vill hävda är en av de viktigaste armékompetenserna, så kan vi bara konstatera att det spelar ingen roll om vi kommer med en "rikspjäs" eller 24 dito. Finska armén har över 1500 artilleripjäser och skulle nog betrakta det svenska artilleriet som en kuriositet utan direkt operativ förmåga eller betydelse.
Logistik och upphandling, här finns det faktiskt något att hämta. Men då får man förutsätta att det blir en del givande och tagande mellan länderna och hur man specificerar saker och ting. NH90 (HKP14) anskaffningen som både Finland och Sverige har deltagit i ger tyvärr inte riktigt råg i ryggen. Samma sak kan vi säga om anskaffning av AMOS, där Finland faktiskt anskaffade systemet, men Sverige av ekonomiska skäl valde att hoppa av projektet. Kort och gott, här bör man förbinda sig ordentligt, för att inte rucka förtroendet mellan länderna.
För de gemensamma delarna, så är det inte några tekniska problem att ha säker kommunikation mellan länderna. Det är mer en fråga för lagstiftning, förordningar och tekniska bestämmelser och överenskommelser som måste fram. Med tanke på hur obyråkratiskt MUST hanterar IT-säkerhet, så ser jag inga större problem med denna utveckling ;) .
Tyvärr är den största indikatorn på att denna överenskommelse är ett "kommunikationsbudskap" och inte en reell förmågehöjning den avslutande meningen från vår försvarsministern.
"De praktiska samarbetsområdena ska införlivas i försvarsmakternas ordinarie planeringsprocesser med start senast under våren 2015." Bedömt kommer den svenska planeringen under våren 2015 att beröra budgetåret 2018, om inte till och med 2019. Så i praktiken lär det knappast hända så mycket mer än att vi får ytterligare PowerPointförmågor utan koppling till verkliga behov och förmågor.
Det är ett lovvärt försök, men ännu ett sätt att kommunicera att man "gör något", utan att öppna vare sig plånboken eller fundera på riktiga förändringar i inriktning för det svenska försvaret.
Så, är det något reellt som vi ska förlita oss på i dessa orostider i Europa, eller är det ytterligare ett nymoderat kommunikationsbudskap.
Låt oss analysera texten för att se vad vi kan få ut av den. Vi börjar med bakgrunden och noterar genast några aber med överenskommelsen.
"Samarbetet är begränsat till aktiviteter i fredstid."
Det säger nog det mesta. Alltså, om det skorpar till sig, så är vi ensamma, precis som vanligt. Inte ens en ömsesidig solidaritetsklausul fick man med i denna text. Vilket än en gång visar att man klarar inte ens av på bilateral nivå att specificera denna "solidaritet" i förväg. Alltså är det bara en förhoppning utan någon substans även fortsättningsvis.
Man påtalar att det redan förekommer ett omfattande bilateralt och multilateralt samarbete mellan Finland och Sverige, och det i sig kommer inte som en sensation. Däremot är det märkligt att man trycker på att man ska kommuniceras. "Den internationella och nationella kommunikationen om Finlands och Sveriges fördjupade bilaterala samarbete och dess syfte och innehåll kommer att samordnas noggrant." Ytterligare en indikator på att det är just ett kommunikationsbudskap som pågår, inte en reell förbättring av svensk försvarskapacitet.
Sen listar man ett antal möjliga områden för bilateralt samarbete.
Utveckling av lämpliga kanaler för säker kommunikation mellan försvarsministerierna är ingen sensationell uppgift på något sätt. Redan idag har man som EU-länder tillgång till kryptosystem som är EU-gemensamma. I det här fallet kan det vara så enkelt som att det ena landet får ansvar för att upprätta skyddade förbindelser mellan ministerierna. Det löser man enklast genom telefon- och faxkrypto. Möjligen vill man ha möjlighet att e-posta krypterat, vilket inte heller torde vara en sensationellt svår uppgift.
Däremot kan det bli intressant att se hur de gemensamma analyserna kommer att se ut. Troligen blir dessa inriktade på militära materielsystem och anskaffning, då det finns vinster med större volymer när det gäller just materielsidan. Däremot lär vi inte se någon gemensam problemformulering vad gäller Ryssland och Rysslands kapacitet och vilja att genomföra militära operationer. Det kan vi observera ganska enkelt genom de skillnader i både doktrin och utformning av respektive försvarsmakt som föreligger för närvarande.
Vad gäller marint samarbete, så finns det mycket goda förutsättningar för en hel del gemensamma aktiviteter, eftersom vi rör oss tillsammans i Östersjön. Däremot så är det inte säkert att det kommer att medföra högre kapacitet hos den svenska marinen, utan att man har fler möjligheter att samverka på olika nivåer.
För Flygvapnets del, så berör Cross Border Training (CBT) i praktiken endast F21 i Luleå. Det är den enda flygplatsen som man kan samverka med finska förband på ett naturligt och enkelt sätt. Eventuellt kan man tänka sig vissa övningar öster om Gotland. I övrigt, så har det varit tekniskt möjligt att överföra luftläge mellan Finland och Sverige i över tio år, så det torde mer vara en fråga om politisk vilja än något annat. Mervärdet för Finland avseende detta torde dock vara begränsat, utan Sverige kan få bättre förvarning av denna åtgärd.
För arméns del verkar det bli mest utbildningar och övningar i samverkan med Finland. Det är inte heller märkligt, eftersom dagens svenska armé har så små enheter, att i praktiken så finns det inte kvar någon form av kompetens för ledning av högre förband i armén idag. På sin höjd finns det utbildade bataljonschefer, men några brigad- eller fördelningschefer lär vi inte ha, med praktisk erfarenhet. Då kan man tillsammans med den finska armén få tillgång till en större förbandsvolym. Det är trots allt inte samma sak att leda fältförband på riktigt än att flytta på kartsymboler på en karta eller i en dator. Vad gäller artilleriet, som jag vill hävda är en av de viktigaste armékompetenserna, så kan vi bara konstatera att det spelar ingen roll om vi kommer med en "rikspjäs" eller 24 dito. Finska armén har över 1500 artilleripjäser och skulle nog betrakta det svenska artilleriet som en kuriositet utan direkt operativ förmåga eller betydelse.
Logistik och upphandling, här finns det faktiskt något att hämta. Men då får man förutsätta att det blir en del givande och tagande mellan länderna och hur man specificerar saker och ting. NH90 (HKP14) anskaffningen som både Finland och Sverige har deltagit i ger tyvärr inte riktigt råg i ryggen. Samma sak kan vi säga om anskaffning av AMOS, där Finland faktiskt anskaffade systemet, men Sverige av ekonomiska skäl valde att hoppa av projektet. Kort och gott, här bör man förbinda sig ordentligt, för att inte rucka förtroendet mellan länderna.
För de gemensamma delarna, så är det inte några tekniska problem att ha säker kommunikation mellan länderna. Det är mer en fråga för lagstiftning, förordningar och tekniska bestämmelser och överenskommelser som måste fram. Med tanke på hur obyråkratiskt MUST hanterar IT-säkerhet, så ser jag inga större problem med denna utveckling ;) .
Tyvärr är den största indikatorn på att denna överenskommelse är ett "kommunikationsbudskap" och inte en reell förmågehöjning den avslutande meningen från vår försvarsministern.
"De praktiska samarbetsområdena ska införlivas i försvarsmakternas ordinarie planeringsprocesser med start senast under våren 2015." Bedömt kommer den svenska planeringen under våren 2015 att beröra budgetåret 2018, om inte till och med 2019. Så i praktiken lär det knappast hända så mycket mer än att vi får ytterligare PowerPointförmågor utan koppling till verkliga behov och förmågor.
Det är ett lovvärt försök, men ännu ett sätt att kommunicera att man "gör något", utan att öppna vare sig plånboken eller fundera på riktiga förändringar i inriktning för det svenska försvaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar