Nyhetsvärdering i Public Service

Jag tillhör kategorin människor som lyssnar mycket på Sveriges Radio P1. Efter att ha läst IOTAKTS artikel om nyhetsvärdering i svenska medier, så har jag börjat reflektera kring hur SR Ekot och P1 Morgons ämnesval.

Och nu får jag göra som i mitt favoritprogram Spanarna på fredagar. Nämligen lansera några observationer, för att sen komma fram till en slutsats.

För det första, det är nästan varje dag något som handlar om miljön. Det kan vara antibiotika till djur, avloppsvatten i Namibia, klimat, elbilar och så vidare. Ja, ni förstår bilden.

För det andra, det är väldigt mycket kring jämställdhet. Nu senast var det mäns våld mot kvinnor och stalking med hjälp av mobiltelefoner.

För det tredje, så är det inslag kring migration. Man använder gärna kvinnor och barn i sina intervjuer, även om vi vet att de flesta migranter är män. Man missbrukar också gärna ordet asylsökande. Och så klart vinklar man så att den asylsökande har alltid rätt och även rätt att söka asyl i valfritt land.

Min spaning:

Att säga att public service håller på med objektiv och mångsidig nyhetsvärdering är en ren lögn. Redaktionernas val av ämnen har helt klart en inriktning som passar det postmoderna socialistiska narrativet.

Så frågan är, varför ska vi betala skatt och endast få en sida av historien och den andra utelämnad?

Prokastrineringsproffsen

Nu har jag listat ut det politiska spelet, i smått och stort.

Egentligen är det ganska självklart varför svenska politiker misslyckas med det mesta. Ett exempel ur högen är Ygemans misslyckade försök att utvisa 80.000 personer som befinner sig i landet illegalt. Eller varför inte lägst utveckling av BNP/capita, trots högkonjunktur. Gängskjutningar, våldtäkter, rån, tiggare, dåliga pensioner, dålig sjukvård med mera. Ja, ni förstår, det som ibland kallas för samhällskontraktets förfall.

Vi är nu inne på en politikergeneration som har vuxit in i politiken från tonåren. Problemet är också att de är curlade, precis som så många andra. De har fått positiv feedback från sina likar och har blivit utvalda till sina upphöjda positioner i en ultimat Big Brother, där bara de med flest ryggdunkare vinner.

Det gör att dagens politiker ogillar att ta obehagliga beslut. Man upplever att om man gör någon sur, så kanske man blir brädad från den översta pallplatsen av någon konkurrent.

Man tror helt enkelt att man måste vara populär bland alla människor. Vilket är helt fel. Det finns ingen nytta med att vara populär hos kriminella, våldtäktsmän eller för den delen de som befinner sig illegalt i landet.

Svenska politiker har i princip några standardstrategier för att hantera svåra frågor. Den mest klassiska är förnekelse. Man klistrar gärna på etiketter på politiska motståndare som påstår något jobbigt. Begrepp som förekommer är; Sverigebilden, islamofobi, Sverige har aldrig varit tryggare, hatsvans, nazist, rasist, högerpopulist med mera. Ja, ni kommer säkert på fler.

Den andra strategin är att låta EU sköta lagstiftning i något jobbigt område. Då blir det så bekvämt att skylla på Bryssel. Sen att svenska politiker ger direktiv till sina tjänstemän att bli bäst i EU-klassen på att implementera EU:s påbud ger också ett dåligt resultat. Nämligen att i Sverige väljer många aktivistiska tjänstemän att övertolka påbuden.

Den tredje är faktiskt den bästa. Man gör en "satsning" på något. Exempelvis försvaret. Säg några miljarder kronor. Sen så fungerar ekonomisystemet så att för investeringar på 50 miljoner eller mer, så krävs det regeringsbeslut. Och regeringen väljer att skjuta på beslutet till budgetåret är slut. Och då måste Försvarsmakten "lämna tillbaks" pengarna. Den här typen av "satsningar" är tyvärr alltför vanliga.

Så, för att fortsätta vara vinnare i politikens variant av Big Brother, så skyr man inga medel för att ens gärning ska se bra ut. Och man har blivit ett prokastrineringsproffs på många sätt. Om du inte måste göra det idag, så skjut upp saken till morgondagen, eller ännu hellre, nästa mandatperiod. Då kan man nämligen skylla på att det nya parlamentariska läget inte tillåter en "satsning" som man har lovat.

Faktum är nog att Sveriges Riksdag skulle må bäst av en förmyndare, som det ser ut. En förmyndare som tar tag i alla otvättade bykar och börjar göra saker idag.

Jag vill absolut inte använda Trumpismer som "Drain the swamp."

Men visst vore det bra om några av våra barnpolitiker åkte ut med badvattnet?

Ska Sverige vara EU:s socialkontor?

Så har godhetsknarkandet nått nya höjder i Sverige.

Amnesty i Sverige kräver att EU-migranter ska få tak över huvudet, dvs. en garanti som inte ens förekommer för svenska medborgare.

Sveriges Radio missköter sitt Public Service uppdrag å det grövsta genom att inte kritiskt granska EU-migranterna Isabela och Florian Tanas från Rumänien.

Ingenstans i intervjun frågar SR om vilka arbeten dessa personer har sökt i Sverige och hur de har kvalificerat sig för den svenska arbetsmarknaden. Inte heller ifrågasätter man att dessa två bryter mot Schengenfördraget, genom att lämna inte landet när de inte får arbete. Som turister får de vara i Sverige i maximalt tre månader. Därefter måste de ha arbete och registrera sig som arbetande i Sverige.

Visst är det märkligt att Sveriges Radio och Amnesty Sverige vill skapa en bild av att Sverige och svensken har en skyldighet att hjälpa dessa "migranter".

Faktum är att det är högst troligt att ingen av dessa personer har en utbildning där de kan kvalificera sig för svensk arbetsmarknad. De följer inte heller EU:s bestämmelser kring den fria rörligheten. De är medborgare i Rumänien, som har ett ansvar för sina medborgare inom unionen.

EU och därmed svenska skattebetalare betalar miljarder till Rumänien för att de ska kunna lösa sina sociala problem på plats i Rumänien. Därmed så har den svenska skattebetalaren hållit sin del av stödet till fattiga i Rumänien.

Det vore klädsamt om Sveriges Radio, nu när de ska betalas av skattebetalarna efter årsskiftet, levererade enligt sina sändningstillstånd, dvs. KRITISKT granskade sakfrågan kring EU-migranterna.

Nyheten här är inte att Sverige behandlar EU-migranter illa på något sätt. Nyheten borde vara att dessa EU-medborgare befinner sig illegalt i Sverige och har lyckats vara kvar i landet under fyra år, utan att de har blivit hemskickade till Rumänien, vilket är den enda korrekta åtgärden.

Dvs. vad har våra politiker, gränsskyddet med mera gjort för att skicka hem de EU-medborgare som befinner sig illegalt i Sverige?

Mitt svar är att som vanligt, så har våra politiker inte levererat effekt och försöker skuldbelägga skattebetalaren för sina egna tillkortakommanden vad gäller förmåga att lösa problem på ett korrekt sätt.

Svensk myndighetslogik

Japp, då har vi fått höra att svenska fängelser är fulla.

Lösningen är enligt svensk logik att därmed så måste vi hitta på andra påföljder än fängelse. Märkligt, i många andra länder skulle man nog dimensionera fängelsesystemet efter antalet beräknade fångar med viss marginal.

Hur som helst, för att minska trycket på fängelser kan jag föreslå lite andra varianter.

Säg att vi prioriterade att framförallt våldsamma livsstilskriminella fick sitta i fängelse i huvudsak. Och så klart grova våldsbrottslingar.

Sen tar vi Svenne banan som fuskar med skatt eller sina företag på olika vis. Då kan jag nog tänka mig att staten kan beslagta alla egendomar från individen istället. Och sen dessutom ge en boja på en ganska lång tid. OM den ekonomiska brottslingen skulle smita utomlands, så skulle man köra stenhårt med Interpol och kanske någon variant av egendomsbeslag där det är möjligt. Plus så klart indraget pass och medborgarskap. Borde få alla ekonomiska brottslingar att sköta sig hyfsat.

Men så klart, jag misstänker att man menar att våldsbrottslingar ska kunna gå fria.

För visst är det så att brott mot staten straffas mycket hårdare än brott mot enskilda. Det är nog dags att ändra på det systemet.

För trots allt, vi betalar världens högsta skatter för att få statens skydd från våldsbrottslingar.

Den italienska stadsstatens återkomst

Det är märkligt hur människor undviker att lära av historien.

Den Westfaliska freden 1648 var bland annat början på en internationell rättsordning mellan nationalstater. På detta byggde man vidare till dagens rättsordning, där man har internationella organ för att lösa konflikter mellan länder. Det är helt sant att alla dessa organ är inte på något sätt perfekta eller optimala för att lösa problem.

Men det är som vanligt med mänsklig aktivitet att man behöver inte komma fram till en perfekt lösning, utan en lösning som fungerar hjälpligt.

Vart har historielösheten lett oss till idag då? Jo, många länder, både stora och små börjar ifrågasätta den internationella rättsordningen och dess organ. Allt från Trumps avfinansiering av FN till Kinas underlåtenhet att acceptera internationella domstolar som dömer mot Kina rörande öar i Sydkinesiska havet. Eller för den delen Putins mordförsök på avhopparen Skripal eller Saudiarabiens mord på Khashoggi.

Vi är alltså tillbaks i en värld som var vanlig under de italienska stadsstaterna. Länder accepterar ledare som beter sig som en upphöjd furste och som kan följa Machiavellis bok till fullo kring hur man styr ett land.

Nationalstater mördar enskilda personer, eller fängslar dem på oklara grunder. Nationalister hävdar att nationens rätt går före internationell rätt. Krig börjar bli en acceptabel lösning för att lösa nationella problem. Att följa påskrivna avtal struntar man i och stjäl land från andra länder, som till exempel stölden av Krim och med den även Ukrainas gas- och oljereserver.

Den liberala demokratin kan bara försvaras på ett sätt. Nämligen att man fortsätter att försvara den internationella rättsordningen och dess institutioner. Visst, vissa kan må bra av en reform, men det kan inte stå i motsatsförhållande till just rättsliga lösningar mellan nationalstater.

Vill vi ha en värld där en Twittrare kan bli mördad av en nationalstat, bara för att man skriver något som inte passar vederbörande regering? Eller accepterar vi stöld av land från andra länder, så länge som det inte drabbar oss?

Det är klart att vi ska aldrig acceptera dessa fenomen i den internationella samvaron mellan länder.

Det finns tyvärr bara ett fåtal metoder för att hantera nationalstater som går i Niccolo Machiavellis spår när det gäller framtida relationer med omvärlden.

Vill du ha fred, förbered dig på krig. Det är den första regeln, som tyvärr många liberala demokratier i Europa har missat helt och hållet. I princip alla EU-länder avstår från att faktiskt förbereda sig för krig. Med ett splittrat Europa så får länder som Ryssland, Vitryssland, Turkiet mm faktiskt oproportionerligt stor påverkansmöjlighet på europeisk politik.

Sanktioner mot ALLA politiska ledare som begår grova brott, oavsett vem det är. Hårt, men Putin och Erdogan förstår bara först när det drabbar den egna plånboken.

EU som ekonomisk union är världens största ekonomi. Större än USA, större än Kina. De nordiska ländernas BNP är större än Rysslands. Vi måste utnyttja vår ekonomiska styrka för att bygga militär styrka, så att vi kan freda oss mot dessa sabotörer av en fredlig samexistens mellan länder.

Tyvärr verkar våra politiker i EU satsa mer på identitetspolitik och trams än riktig realpolitik. Pengarna måste gå till det som bidrar till att hålla freden, inte till sådant som länder som Ryssland och Kina struntar i.

Si vis pacem, para bellum.