Så var det dags igen. Jan Björklund och Stefan Löfven spelar på samma positiv, fast med olika vinklingar. Man väljer definitivt inte några konstruktiva ämnen, utan den ur-svenska (norska) Jante får bidra med de politiska inläggen. Björklunds utspel togs upp i P1 i morse. Självklart med det typiska på stan inslaget, där kvinnor hävdade att man ska ha mer jämlika löner.
Så, låt oss schavottera dessa två jantepolitiker, såsom de förtjänar.
Vi börjar med Jan Björklund.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Män och kvinnor kan forma sina liv i princip hur man vill. Alla former av utfall vill man inte knyta till individers fria val, utan man vill från politiskt håll styra så att man väljer "rätt" enligt politikernas vilja. Så den liberala Jan vill inte att liberalismen ska manifestera sig genom individers fria val, utan efter politikers styrning av de fria valen. Precis så petigt som besserwisserpedagogfolkpartister brukar vilja vara. Dvs. veta bättre än vi andra.
Ska vi då ta den stora frågan, som kvinnorna brukar hävda. Att man har lägre löner än män. Det är helt rätt, män tjänar i genomsnitt mer än kvinnor. Men det i sig behöver inte betyda orättvisor. Den amerikanska forskaren Warren Farrell har studerat området lönesättning. Det visar sig att lönesättningen styrs av ganska tydliga och mätbara kriterier.
Många av dessa kriterier som ger hög lön finns i yrken som är mansdominerade. Naturvetenskapliga jobb, farliga jobb, utomhusarbete, omfattande resande, högt risktagande, psykiskt belastande arbeten, obekväm arbetstid, krav på konstant lärande, större ansvar och heltidsarbete. Dessutom så är det ganska tydligt att arbeten i den privata sektorn betalar mer än i den offentliga sektorn.
På vilket sätt är då detta orättvist. Ska det vara så att soldaten (som i regel är man), som är i Afghanistan och riskerar sitt liv ska ha samma lön som en barnskötare på daghem? Eller ska sjukskötaren ha samma lön som hjärnkirurgen?
Kravet borde INTE vara att män och kvinnor ska ha samma lön. Kravet borde vara lika lön för lika ARBETE. Det finns inget i dagens liberala samhälle, där kvinnorna i regel är mer välutbildade än männen, att de söker sig till yrken där lönerna är högre. Det finns inga patriarkala strukturer som hindrar detta över huvud taget. Utan det är kvinnornas egna fria val, som gör att de inte söker sig till höglöneyrken. Att försöka ändra detta politiskt lär nog inte låta sig göras, eftersom individer brukar ha en tendens att motsätta sig sådana styrningar.
Sen tar vi och tittar på Stefan Löfvens svammel om att välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter.
Om vi tar frihetsbiten, så är det så enkelt att politikerna i sin iver att göra marknadsliberal affär av allt, infört allt mer omfattande byråkratiska IT-system i offentlig verksamhet. Det har inneburit många, krångliga, omständiga och dyra IT-system, som i praktiken inte tillfört någon form av effektivitet till den offentliga verksamheten. Tvärt om, så har man närt stora konsultbolag i mycket stor omfattning. Och för att ha råd med dessa system, så har man valt att säga upp mindre kvalificerad personal. Som självklart ersatts av just IT-system som inte fungerar riktigt bra.
Vad gäller status för välfärdens yrken, så låter det som en variant av högre löner för sjukvården. Och också mer personal. Det betyder bara en sak på socialdemokratisk svenska. Högre skatter eller avgifter. Helst både och. Faktum är att från 70-talet och fram till 2000-talet, så har sjukvårdspersonalen ökat med fyra gånger, utan att antalet patienttimmar har ökat. Så varför frågar man sig inte om sjukvårdspersonalen gör RÄTT saker. Jag är helt övertygad om att om man avlastar den kvalificerade personalen från administrativt over-head, så kan man klara mycket mer av kärnverksamheten, utan att kvalitén blir lidande.
Det roligaste är dock när Löfven säger att arbetsförmedlingen ska bli matchningsspecialister. Den första frågan är, hur många PRIVATA lediga arbeten finns det att matcha till? Offentliga arbeten kan ju alltid skapas, men de kostar skattepengar. En offentliganställds lön betalas med 100% skattade pengar. Så även om offentliganställda betalar skatt upp till det normala skattetrycket på 60%, så måste någon annan betala resterande 40% av den offentliganställdes lön. Dvs. den privata sektorn. Så för varje offentliganställd måste en privatanställd betala 40% av den offentliganställdes lön. Som ni ser, så är det en ekvation som inte går ihop, eftersom 80% av alla kvinnor är offentliganställda.
Kort och gott, både FP och S väljer att försöka vinna röster på den svenska avundsjukan och Jantelagen. Det skulle inte förvåna mig alls om det börjar droppa in så kallade Jantetabeller i Aftonbladet snart. Jantetabellerna är listorna som AB publicerar med rubriker av typen; "Så mycket tjänar din granne.", "De äger flest sportbilar i din kommun." och den bästa av allt, "Så mycket är grannens hus värt.".
Klart är att alla former av politik som bygger på avundsjuka är i grunden destruktivt för samhället. Man kan bara få en positiv utveckling genom att försöka höja lägstanivån, inte att sänka högstanivån. Det kan förstås innebära att man måste satsa på privat företagande i större omfattning än offentligt. Och då menar jag inte privata företag som levererar till den offentliga sektorn, utan privata företag som exporterar produkter utanför landet.
Vill vi att Sverige ska bli bättre i framtiden, så ska vi absolut inte välja Björklund eller Löfven nästa val.
Så, låt oss schavottera dessa två jantepolitiker, såsom de förtjänar.
Vi börjar med Jan Björklund.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Män och kvinnor kan forma sina liv i princip hur man vill. Alla former av utfall vill man inte knyta till individers fria val, utan man vill från politiskt håll styra så att man väljer "rätt" enligt politikernas vilja. Så den liberala Jan vill inte att liberalismen ska manifestera sig genom individers fria val, utan efter politikers styrning av de fria valen. Precis så petigt som besserwisserpedagogfolkpartister brukar vilja vara. Dvs. veta bättre än vi andra.
Ska vi då ta den stora frågan, som kvinnorna brukar hävda. Att man har lägre löner än män. Det är helt rätt, män tjänar i genomsnitt mer än kvinnor. Men det i sig behöver inte betyda orättvisor. Den amerikanska forskaren Warren Farrell har studerat området lönesättning. Det visar sig att lönesättningen styrs av ganska tydliga och mätbara kriterier.
Många av dessa kriterier som ger hög lön finns i yrken som är mansdominerade. Naturvetenskapliga jobb, farliga jobb, utomhusarbete, omfattande resande, högt risktagande, psykiskt belastande arbeten, obekväm arbetstid, krav på konstant lärande, större ansvar och heltidsarbete. Dessutom så är det ganska tydligt att arbeten i den privata sektorn betalar mer än i den offentliga sektorn.
På vilket sätt är då detta orättvist. Ska det vara så att soldaten (som i regel är man), som är i Afghanistan och riskerar sitt liv ska ha samma lön som en barnskötare på daghem? Eller ska sjukskötaren ha samma lön som hjärnkirurgen?
Kravet borde INTE vara att män och kvinnor ska ha samma lön. Kravet borde vara lika lön för lika ARBETE. Det finns inget i dagens liberala samhälle, där kvinnorna i regel är mer välutbildade än männen, att de söker sig till yrken där lönerna är högre. Det finns inga patriarkala strukturer som hindrar detta över huvud taget. Utan det är kvinnornas egna fria val, som gör att de inte söker sig till höglöneyrken. Att försöka ändra detta politiskt lär nog inte låta sig göras, eftersom individer brukar ha en tendens att motsätta sig sådana styrningar.
Sen tar vi och tittar på Stefan Löfvens svammel om att välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter.
Om vi tar frihetsbiten, så är det så enkelt att politikerna i sin iver att göra marknadsliberal affär av allt, infört allt mer omfattande byråkratiska IT-system i offentlig verksamhet. Det har inneburit många, krångliga, omständiga och dyra IT-system, som i praktiken inte tillfört någon form av effektivitet till den offentliga verksamheten. Tvärt om, så har man närt stora konsultbolag i mycket stor omfattning. Och för att ha råd med dessa system, så har man valt att säga upp mindre kvalificerad personal. Som självklart ersatts av just IT-system som inte fungerar riktigt bra.
Vad gäller status för välfärdens yrken, så låter det som en variant av högre löner för sjukvården. Och också mer personal. Det betyder bara en sak på socialdemokratisk svenska. Högre skatter eller avgifter. Helst både och. Faktum är att från 70-talet och fram till 2000-talet, så har sjukvårdspersonalen ökat med fyra gånger, utan att antalet patienttimmar har ökat. Så varför frågar man sig inte om sjukvårdspersonalen gör RÄTT saker. Jag är helt övertygad om att om man avlastar den kvalificerade personalen från administrativt over-head, så kan man klara mycket mer av kärnverksamheten, utan att kvalitén blir lidande.
Det roligaste är dock när Löfven säger att arbetsförmedlingen ska bli matchningsspecialister. Den första frågan är, hur många PRIVATA lediga arbeten finns det att matcha till? Offentliga arbeten kan ju alltid skapas, men de kostar skattepengar. En offentliganställds lön betalas med 100% skattade pengar. Så även om offentliganställda betalar skatt upp till det normala skattetrycket på 60%, så måste någon annan betala resterande 40% av den offentliganställdes lön. Dvs. den privata sektorn. Så för varje offentliganställd måste en privatanställd betala 40% av den offentliganställdes lön. Som ni ser, så är det en ekvation som inte går ihop, eftersom 80% av alla kvinnor är offentliganställda.
Kort och gott, både FP och S väljer att försöka vinna röster på den svenska avundsjukan och Jantelagen. Det skulle inte förvåna mig alls om det börjar droppa in så kallade Jantetabeller i Aftonbladet snart. Jantetabellerna är listorna som AB publicerar med rubriker av typen; "Så mycket tjänar din granne.", "De äger flest sportbilar i din kommun." och den bästa av allt, "Så mycket är grannens hus värt.".
Klart är att alla former av politik som bygger på avundsjuka är i grunden destruktivt för samhället. Man kan bara få en positiv utveckling genom att försöka höja lägstanivån, inte att sänka högstanivån. Det kan förstås innebära att man måste satsa på privat företagande i större omfattning än offentligt. Och då menar jag inte privata företag som levererar till den offentliga sektorn, utan privata företag som exporterar produkter utanför landet.
Vill vi att Sverige ska bli bättre i framtiden, så ska vi absolut inte välja Björklund eller Löfven nästa val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar