Arbetslinjen, marknadsliberal lönedumpning. Varför då?

Ska vi börja granska nya Moderaternas arbetslinje lite noggrannare kanske?

Bloggaren Cornucopia skriver lite om arbetslinjen. Hans reflektioner är väldigt intressanta.

Så hur ser jag på det här med arbete då?

För det första, så är inte arbete, och framförallt lönearbete inte meningen med livet. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att någon har sagt att stenåldersmannen arbetade i snitt två timmar om dagen. Bonden jobbade fyra timmar om dagen. Och idag, med pendling och annat, så ligger vi på tio timmar plus. Frågan är om vi har fått livskvalité för dessa timmar. Eller om det är en transport i vuxenlivet till det oundvikliga slutet.

Jag vill nog påstå att meningen med livet är att må bra och faktiskt vara social med familj och vänner. Kanske är det en något hedonistisk inställning, men varför lida, om man kan slippa. Framförallt så tror jag att vi alla skulle må bättre av att jobba mindre.

Vad ska vi ha för principer då? Vänsterpartiet föreslår ju sex timmars arbetsdag. Alliansen föreslår 120% arbetstid för 80% av lönen. Raljant, javisst, men kanske till viss del sant.

Själv tycker jag att samhället borde bli mer familjeorienterat. Det vanliga i Sverige är trots alla nya familjekonstellationer två vuxna och ett till tre barn. Båda föräldrarna lönearbetar 100% och curlar barn resten av tiden. De vuxna fjärmar sig från varandra och skilsmässan/separationen är ett faktum. Inte kanske helt optimalt, och skurken är i det här fallet arbetet.

Jag vill inte gå så långt som att jag vill föreslå medborgarlön.

Men vad sägs om att OM två vuxna har bildat familj, så ska det räcka att de arbetar 150% tillsammans. 100/50, 75/75 eller i någon annan fördelning som familjen tycker passar dem. Kanske skulle det vara läge att sänka skatterna, så att man klarar ett hushåll på en 150% lön för två vuxna tillsammans. Fördelen vore att man fick mer tid till familjen och att man dessutom skulle kunna ta hand om barnen lite längre innan det är dags för dagis. Det finns forskning som visar att det är lämpligast att sätta barnen i dagis lite senare än vi gör i Sverige idag av rent ekonomiska orsaker. Treårsåldern är en bra ålder för barnen att börja socialisera utanför familjen.

Men säger vän av ordning, det skulle bli mindre gjort om man jobbade mindre. Det är inte helt säkert. Det finns inget som tyder på att en individs effektivitet ökar linjärt med arbetstiden. Med längre arbetstid kommer också trötthet, stress och andra faktorer att inverka negativt på effektiviteten.

En annan fundering är det här om ena partnern i en familj blir arbetslös. Som regelverket är skrivet idag, så kan man tvingas att flytta till annan ort och jobba, trots att man har familj och boende på en ort. Hur vettigt  är det. Kristdemokraterna säger ju att de har en politik som är just barn och familjevänlig. Hur kan KD ställa upp på ett regelverk som kräver splittring av familjer i händelse av arbetslöshet?

Nåväl, arbetslinjen är bara logisk om du vill ha en nyliberal marknad där arbetsgivaren är i överläge och där lägsta lönenivåerna är mer eller mindre självändamål.

Vi skulle kanske ha en ny arbetslinje. Nämligen den om meningsfull kombination av arbete och fritid. För trots allt, om vi inte satsar på våra familjer, vad blir det kvar av samhället?

Arbeitsleitung macht frei?!

Dags att införa samhällsplikt.

Nu har Statsmannen funderat lite på saker som inte fungerar så bra.

Om man får tro många debattörer idag, så gnäller man om att både välfärden, arbetsmarknaden, skolan och försvaret är körda i botten och att man kan endast lösa dessa problem med kraftfulla skattehöjningar. Eftersom Statsmannen är allergisk mot onödiga skatter, så vill jag presentera ett alternativ.

Inför generell samhällsplikt för 18 åringar. Vad betyder då detta?

Alla 18 åringar som är skrivna i Sverige, oavsett medborgarskap eller kön ska genomföra både fysisk och psykisk mönstring hos Rekryteringsverket. Utfallet av mönstringen ska utgöra grunden för ett års placering i samhällstjänst. Denna samhällstjänst ska vara meriterande för senare arbeten, dvs.  man har uppvisat att man kan sköta en tjänst i samhället och komma i tid till jobbet osv.

Vilka tjänster ska finnas att göra då?

Försvarsmakten ska förses med soldater med varierad bakgrund, men med höga krav på fysisk och psykisk status. Soldaterna ska genomföra grundläggande militär utbildning (GMU) och kompletterande militär utbildning (KMU). Därefter kan de deployeras på en sex månaders FN-tjänst, eller sköta bevaknings- och beredskapsuppgifter i Sverige under samma tid. Efter fullgjord ett års tjänstgöring ska soldaterna placeras i hemvärn- och driftvärn i sin hemkommun, med tjänstgöringskrav enligt hemvärnskontrakt fram till 30 års ålder. Dvs. cirka 80 timmar om året till hemvärnstjänst. Självfallet kan man också välja att söka anställning som soldat, specialistofficer eller officer. Alla soldater ska få en krigsplacering, även om det är fullt möjligt att tillhöra förband som inte är materiellt uppfyllda. Denna komplettering av materiel kan genomföras vid ett eventuellt återtagande. Krigsplacerade soldater kallas in till KFÖ två gånger fram till 30 års ålder.

Fördelen med denna lösning är att man får en stor bas av personer att rekrytera till Försvarsmakten, man får soldater till utlandstjänstgöring och man får en personalkader att bygga på vid eventuell återtagning. Hemvärnet skulle dessutom förses med unga och välutbildade soldater i sina bästa år.

Den övriga samhällstjänsten då?

Den kan bestå av ett års tjänst i äldrevården, sjukvården, räddningstjänsten, kustbevakningen, stat, landsting och kommun. I princip blir det en personell resurs för det offentliga att nyttja under ett års tid till en kostnad som motsvarar en dagspenning plus kläder, kost och logi. Denna kostnad torde vara avsevärt billigare än att ha fast anställd personal i befattningar som kräver lägre utbildning/specialisering. Dessutom skulle behovet av att rationalisera bort stödfunktioner för kvalificerad personal minska. Dvs. man skulle i praktiken kunna ha omfattande administrativt stöd för personal i det offentliga, som idag håller på med egenadministration istället för kärnverksamhet. Efter genomförd samhällstjänst så kan man söka sig till olika former av totalförsvarsbefattningar i stat, landsting och kommun. Plikttjänsten tar dock slut vid 30 års ålder även för denna kategori.

Vad är då fördelarna för det offentliga?

Medborgare och invånare får bättre insikter i hur det offentliga fungerar. Man får också tillgång till en relativt stor kader personal för befattningar där det krävs små eller obetydliga förkunskapskrav utöver grundskola/gymnasium. Det kan faktiskt vara så enkelt att man jobbar ett år på ett demensboende, eller ett daghem eller andra uppgifter där verksamheten har ont om pengar. Den fast anställda personalen får en arbetsledande funktion för sitt stöd och kan därmed fokusera på sina kärnverksamheter.

Vad är då fördelarna för den som gör samhällstjänst?

Man får ett intyg på att man klara av att hantera ett strukturerat arbete, en arbetssocial situation och dessutom rutin i ett yrke. Framförallt borde detta vara idealt för dem som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, eftersom man får ett tillfälle att visa vad man klarar av. En stor vinst är också att man får dela erfarenheter och skapar kontaktnät med människor från annan social bakgrund än den egna.

Är inte det här en nackdel för de som är anställd i det offentliga idag?

Nej, eftersom det fortsättningsvis finns behov av anställda med högre kvalifikationer och utbildning i det offentliga. Tvärtom kan dessa få hjälp och stöd av de samhällspliktiga i sin dagliga gärning. Dessutom lär en del arbetsområden med lägre kvalifikationer också fortsättningsvis kräva flerårig rutin.

Men om jag vill slippa då?

Mönstringen kan ingen slippa. Alla ska mönstra. Självfallet kommer inte alla att få plats i den nya samhällstjänsten, så frivilliga ska tas ut i första hand där det är lämpligt. Högskolestuderande ska få slippa samhällstjänsten. Dock ska ett års samhällstjänst inte medföra förlust av studieplats. Samhällstjänst kan också göras som praktik inom ramen för högskole och universitetsstudier. Självklart kan man också slippa, om man måste genomföra plikttjänstgöring i annat land.

Den stora fördelen med samhällsplikt kan formuleras i några enkla meningar.

Individen får möjlighet till en personlig utveckling både yrkesmässigt och socialt för att hantera framtida arbetsliv och vidareutbildning.

Samhället får möjlighet att stödja sin fast anställda personal med stödfunktioner, som medger större fokus på kärnverksamheten för de fast anställda i offentlig tjänst.

Offentlig verksamhet, oavsett verksamhetsområde kommer att få bättre folkförankring och acceptans.

Helt fantastiskt, Jante-drevet har börjat.

Ibland undrar jag om man inte är lite synsk.

Efter min artikel om att Björklund och Löfven har börjat med jantepolitik, så kunde man inte annat än förvånas över hur snabbt andra hakar på.

Ann-Margarethe Livh, vänsterpartiete, ojar sig på SvD om hur illa det är med låga kvinnolöner. Som jag skrev i föregående inlägg, så styrs lönesättningen INTE av kön, utan vilken karaktär ett arbete har. I och för sig, om man skulle sänka IT-teknikernas löner till samma nivå som sjuksköterskornas, så skulle hon ju uppnå samma effekt som hon efterfrågar, dvs. lika lön mellan kategorierna. För i en vänsterpartists ögon är det viktigare att det är lika och rättvist. Och med sänkta IT-teknikerlöner skulle kanske teknikerna sluta, med utfallet att man inte hade en massa betungande och byråkratiska IT-system i vården. Då skulle sjuksköterskorna kanske hinna ta hand om patienterna istället för att sitta framför en skärm.

Nåväl, att vänsterpartiet tog upp stafettpinnen inom jantepolitik var väl kanske inte helt överraskande. Nu väntar jag bara på att nyaSocialModeraterna plockar upp den efter vänsterpartiet. Fast de kommer nog att gnälla om arbetslinjen, vilken jag kommer att återkomma till vid annat tillfälle.

Endast Sverige svensk Jantepolitik hava.

Så var det dags igen. Jan Björklund och Stefan Löfven spelar på samma positiv, fast med olika vinklingar. Man väljer definitivt inte några konstruktiva ämnen, utan den ur-svenska (norska) Jante får bidra med de politiska inläggen. Björklunds utspel togs upp i P1 i morse. Självklart med det typiska på stan inslaget, där kvinnor hävdade att man ska ha mer jämlika löner.

Så, låt oss schavottera dessa två jantepolitiker, såsom de förtjänar.

Vi börjar med Jan Björklund.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Män och kvinnor kan forma sina liv i princip hur man vill. Alla former av utfall vill man inte knyta till individers fria val, utan man vill från politiskt håll styra så att man väljer "rätt" enligt politikernas vilja. Så den liberala Jan vill inte att liberalismen ska manifestera sig genom individers fria val, utan efter politikers styrning av de fria valen. Precis så petigt som besserwisserpedagogfolkpartister brukar vilja vara. Dvs. veta bättre än vi andra.

Ska vi då ta den stora frågan, som kvinnorna brukar hävda. Att man har lägre löner än män. Det är helt rätt, män tjänar i genomsnitt mer än kvinnor. Men det i sig behöver inte betyda orättvisor. Den amerikanska forskaren Warren Farrell har studerat området lönesättning. Det visar sig att lönesättningen styrs av ganska tydliga och mätbara kriterier.

Många av dessa kriterier som ger hög lön finns i yrken som är mansdominerade. Naturvetenskapliga jobb, farliga jobb, utomhusarbete, omfattande resande, högt risktagande, psykiskt belastande arbeten, obekväm arbetstid, krav på konstant lärande, större ansvar och heltidsarbete. Dessutom så är det ganska tydligt att arbeten i den privata sektorn betalar mer än i den offentliga sektorn.

På vilket sätt är då detta orättvist. Ska det vara så att soldaten (som i regel är man), som är i Afghanistan och riskerar sitt liv ska ha samma lön som en barnskötare på daghem? Eller ska sjukskötaren ha samma lön som hjärnkirurgen?

Kravet borde INTE vara att män och kvinnor ska ha samma lön. Kravet borde vara lika lön för lika ARBETE. Det finns inget i dagens liberala samhälle, där kvinnorna i regel är mer välutbildade än männen, att de söker sig till yrken där lönerna är högre. Det finns inga patriarkala strukturer som hindrar detta över huvud taget. Utan det är kvinnornas egna fria val, som gör att de inte söker sig till höglöneyrken. Att försöka ändra detta politiskt lär nog inte låta sig göras, eftersom individer brukar ha en tendens att motsätta sig sådana styrningar.

Sen tar vi och tittar på Stefan Löfvens svammel om att välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter.

Om vi tar frihetsbiten, så är det så enkelt att politikerna i sin iver att göra marknadsliberal affär av allt, infört allt mer omfattande byråkratiska IT-system i offentlig verksamhet. Det har inneburit många, krångliga, omständiga och dyra IT-system, som i praktiken inte tillfört någon form av effektivitet till den offentliga verksamheten. Tvärt om, så har man närt stora konsultbolag i mycket stor omfattning. Och för att ha råd med dessa system, så har man valt att säga upp mindre kvalificerad personal. Som självklart ersatts av just IT-system som inte fungerar riktigt bra.

Vad gäller status för välfärdens yrken, så låter det som en variant av högre löner för sjukvården. Och också mer personal. Det betyder bara en sak på socialdemokratisk svenska. Högre skatter eller avgifter. Helst både och. Faktum är att från 70-talet och fram till 2000-talet, så har sjukvårdspersonalen ökat med fyra gånger, utan att antalet patienttimmar har ökat. Så varför frågar man sig inte om sjukvårdspersonalen gör RÄTT saker. Jag är helt övertygad om att om man avlastar den kvalificerade personalen från administrativt over-head, så kan man klara mycket mer av kärnverksamheten, utan att kvalitén blir lidande.

Det roligaste är dock när Löfven säger att arbetsförmedlingen ska bli matchningsspecialister. Den första frågan är, hur många PRIVATA lediga arbeten finns det att matcha till? Offentliga arbeten kan ju alltid skapas, men de kostar skattepengar. En offentliganställds lön betalas med 100% skattade pengar. Så även om offentliganställda betalar skatt upp till det normala skattetrycket på 60%, så måste någon annan betala resterande 40% av den offentliganställdes lön. Dvs. den privata sektorn. Så för varje offentliganställd måste en privatanställd betala 40% av den offentliganställdes lön. Som ni ser, så är det en ekvation som inte går ihop, eftersom 80% av alla kvinnor är offentliganställda.

Kort och gott, både FP och S väljer att försöka vinna röster på den svenska avundsjukan och Jantelagen. Det skulle inte förvåna mig alls om det börjar droppa in så kallade Jantetabeller i Aftonbladet snart. Jantetabellerna är listorna som AB publicerar med rubriker av typen; "Så mycket tjänar din granne.", "De äger flest sportbilar i din kommun." och den bästa av allt, "Så mycket är grannens hus värt.".

Klart är att alla former av politik som bygger på avundsjuka är i grunden destruktivt för samhället. Man kan bara få en positiv utveckling genom att försöka höja lägstanivån, inte att sänka högstanivån. Det kan förstås innebära att man måste satsa på privat företagande i större omfattning än offentligt. Och då menar jag inte privata företag som levererar till den offentliga sektorn, utan privata företag som exporterar produkter utanför landet.

Vill vi att Sverige ska bli bättre i framtiden, så ska vi absolut inte välja Björklund eller Löfven nästa val.

Är socionomer likalydigt med opinonsbildare eller politiker?

Läser på SvD Opinon artikeln "Socialarbetaren ska se till individens rätt"

Mycket fascinerande hopkok av en hel den politiska tyckanden utan koppling till verkligheten. Ska vi ta och analysera vad man faktiskt säger.

Först presenterar man den retoriska frågan om samhället skapar sociala problem eller om individer med sociala problem drabbar sig själva och samhället.

Och sen väljer man att besvara den retoriska frågan med påståendet att sociala problem i all väsentlighet uppstår genom strukturella och institutionella brister i samhället. Individerna som drabbas av sociala problem drabbas INTE av egen förskyllan utan till följd av maktobalanser i samhället.

Allt detta påstår man utan någon form av bevis eller andra belägg. Kort och gott ett politiskt konstaterande.

Ska vi bena ut begreppen lite.

För det första, individen har alltid ett ANSVAR för sitt eget liv. Samhället kan och bör inte överta ansvar från individer utom i exceptionella fall, som till exempel sådana individer som objektivt sett inte klara sig själv. Vi har idag ett skolsystem som har blivit allt mer kravlöst och som är förlåtande för individens val att inte engagera sig i skolan. Ett exempel på detta är att trots alla "satsningar" på skolor i så kallade utanförskapsområden, så presterar dessa skolor inte tillräckligt många godkända elever för vidare studier. Många skolor i utanförskapsområden har redan IDAG bättre tillgång till IT-materiel, högre lärartäthet och pedagogiska förutsättningar för att utbilda eleverna. Att då hävda att det är en maktobalans i samhället som skapar social misär för att det satsas mer på dessa skolor än andra är en ren lögn. Det är andra faktorer som avgör elevers prestationsförmåga.

För det andra måste vi analysera varför skolor i utanförskapsområden presterar såpass dåligt, trots alla satsningar som görs av samhället. Där är politikerna väldigt otydliga, eftersom det föreligger en beröringsskräck för vissa typer av problem. Eller rättare sagt, man säger inte hela sanningen, eftersom man skulle stigmatisera hela grupper av elever. Här kan jag konstatera att de elever som INTE klarar sig bra i dagens skola är i mycket stor omfattning invandrare i första eller andra generationen. Varför är det så då? Här är problemen ganska komplexa och helt beroende av elevernas bakgrund. Man måste helt enkelt analysera detta på individbasis. Svaret är definitivt inte mer lärare, mer iPads eller flera lokaler. Utan här kan socionomerna faktiskt bidra med INDIVIDANALYS för att komma fram till ett bra svar för individens behov. Mitt antagande är till exempel bristande språkkompetens, bristande studiedisciplin eller faktiska intellektuella begränsningar. Man måste vara realistisk och inse att alla människor är inte predestinerade för högre akademiska studier.

För det tredje är det alltid bekvämt att skylla på maktobalanser och strukturer, eftersom man då kan ursäkta problemet utan att försöka göra något åt det. Det är alltid bra att vara offentliganställd byråkrat och skylla på budgeten, strukturer eller något annat som man förment inte kan påverka. Det är klart att det är bekvämare att sitta på sitt kontor och tycka om politik och resursbrister än att faktiskt bege sig ut i utanförskapsområdet en helg och se vad som händer. Man får acceptera att det är inte samhällets fel om det finns ungdomar som tycker att Tony "Scarface" Montana är en hjälte att se upp till. Eller om det finns äldre kamrater som rör sig med onormalt mycket pengar på grund av kriminellt företagande. Här kommer vi nämligen till det stora problemet för socionomer. Hur många av ungdomarna i utanförskapsområdena idag växer upp i en miljö där man tangerar kravet på att hantera ett LVU-ärende. Skulle tro att det blir väldigt många ärenden. Men föräldrar från andra kulturer som inte kan/vill/orkar hantera de normativa värden som finns i det svenska samhället kan det bli lätt att man isolerar sig inom den egna kulturella gruppen och försöker skydda sina barn från "dåliga" svenska influenser. Därmed normaliserar man också dessa barns världsbild om svenskar och dem som icke-kompatibla kulturer.

Till sist vill jag verkligen säga att Sverige är ett land där klassresor är fullt möjliga, oavsett bakgrund. Men för att detta ska vara möjligt, så måste man ha en kulturell miljö som tillåter detta. Om föräldrar och äldre kamrater inte hjälper till att skapa en sådan kulturell miljö, så har samhället bara två alternativ kvar. Det ena är att samhället omhändertar dessa barn enligt LVU och tillser att studieförutsättningarna blir optimala, eller att samhället accepterar individuella val från föräldrar och barn, som ger sämre förutsättningar att klara sig i ett liberalt samhälle.

För professorer och socionomer kan det vara ett beskt piller att svälja, eftersom alla problem inte kan lösas med mer pengar. Eller rättare sagt, samhällets ekonomiska kapacitet räcker inte till för att maximera varje individs fulla potential utan individens och familjens medverkan.

Man talar i artikeln också om socialtjänstlagen som en rättighetslag. Men man glömmer gärna bort att individen även i detta sammanhang har skyldigheter också. Sen är det alltid diskutabelt var vi sätter gränserna för rättigheter. Min personliga åsikt är att varken Levis jeans, Canada Goose-jackor eller iPhone är förutsättningar för att uppnå bättre studieresultat i dagens skolmiljö. Mig veterligen har dessa faktorer inte påverkat elevers studieförmåga och kapacitet enligt några vetenskapliga rön.

Man skriver till sist att samhällsstrukturen är en del av socialtjänstlagen och att det är hög tid att dessa strukturer åter får bli en del av det sociala arbetet. Här tycker jag definitivt att man blandar äpplen och päron på ett mycket ohederligt sätt. Eller så antyder man att socialtjänstlagen tillåter socionomer att börja påverka samhällsstrukturerna. Här tar man alltså lagen som intäkt för att börja påverka strukturer, som rimligtvis ska påverkas av politiska processer. Dagens svenska samhälle är en liberal marknadsekonomi med vissa inslag av planhushållning. Det är grunden för hur Sverige fungerar idag. Att man från socionomhåll ska påverka grundstrukturen känns väldigt konstigt. Hade man tänkt sig att kvotera in människor från socioekonomiskt svaga grupper in i privata företag? Eller att privata företag och skattebetalare ska med ökat skattetryck bekosta offentlig "sysselsättning" för dessa svaga grupper.

Det skulle vara intressant att veta vilka strukturer som man vill ändra på för att få till en reell förändring för socioekonomiskt svaga grupper. Men dessa svar kommer vi nog inte att få, eftersom då skulle man behöva höja skatterna till en sådan nivå att dessa blir politiskt helt oacceptabla, utom möjligen för vänsterpartiet. Men det är kanske en partsinlaga från vänsterpartiet???

Socialisterna förnekar sig inte för fem öre, särskilt inte om det är dina ören.

Håhåjaja, då har socialismens räddare och intelligensreserv slagit till igen, denna gången i form av tankesmedjan Katalys och deras önskan om ett högskattesamhälle.

Eftersom min blogg handlar om statsmannaskap, så kan vi konstatera att tankesmedjan Katalys saknar alla former av framåttänkande. Deras recept verkar vara att den svenska modellen fungerade mycket väl mellan 1930-1980, då skattetrycket ökades från 10% till 50% av BNP.

Sen när blev det ett självändamål att ha höga skatter? Om det fanns ett linjärt samband mellan höga skatter och högt välstånd/BNP, då borde vi väl ha närmare 100% skattetryck idag. Vänta nu, det finns ju ett sådant land redan. Där allt mitt är ditt och där det finns politiker som fördelar det till alla och envar efter förmåga och behov. Låt se, landet är...... Nordkorea. Japp, helt klart arbetarnas paradis på jorden.

Det är bara att konstatera att tankesmedjan snarare dammat av några gamla böcker om hur det var bättre förr och sen förpackat om dessa.

Därför proklamerar Katalys stolt följande meningar och punkter.

"Därför presenterar i dag Katalys rapporten ”Hälften kvar och hela framtiden” med ett sammanhållet förslag för att hantera de stora framtidsutmaningarna som handlar om att:
 
Häva utanförskapet, öka jämlikheten och förbättra välfärden i en tid när allt färre ska försörja allt fler.

Hejda klimatförändringarna och säkra livsbetingelserna på jorden för kommande generationer."

Om vi tittar på punkterna en och en, så kan vi konstatera att det är bara snömos från början till slut.

Häva utanförskapet, kan vi bara göra med en kvalitativ utbildning som syftar till att fylla de luckor som finns på arbetsmarknaden. Synd bara att svenska företag är så effektiva att man inte har några luckor att fylla. Eller att de luckorna kräver sådana kvalifikationer att man sannolikt inte kan utbilda vem som helst för att fylla dessa luckor.

Öka jämlikheten, för vem? Sverige är sannolikt världens mest jämlika samhälle på de flesta områdena. Att då påstå att det behövs jämlikhet är väl bara ett sätt att säga att vi vill kvotera in lite politruker här och där som ska tycka som Katalys, fast mycket mer.

Vad gäller förbättringar i välfärden, så är det väl så krasst att idag ÖVERUTNYTTJAS välfärden i alldeles för stor omfattning. Och då talar jag inte om våra gamla och sjuka. Utan om till exempel att alldeles för många lever på försörjningsstöd idag. Antagligen tillhör många kategorier som "drabbats" av utanförskapet på grund av den strukturella svenska rasismen enligt vissa tänkare. Ett annat överutnyttjande är säkerligen att offentliga medel används ineffektivt. Kommunerna gör nog så gott som man kan, men staten, där har vi nog den stora boven.

Sen gillar jag verkligen inte uttrycket att allt färre ska försörja allt fler. Det betyder ju implicit att allt färre måste JOBBA allt mer för att ekvationen ska gå ihop. För i slutändan så kan man oftast bara producera ett visst antal saker per tidsenhet. Och varför ska jag försörja någon utanför min familj? Klart att man vill vara solidarisk med de som har råkat illa ut. Men att det ska vara såpass många som påstås idag, det håller jag inte för troligt. Utan det här är bara ett sätt att göra oss genomsnittligt sett FATTIGARE.

En annan sak som jag också protesterar mot är deras förslag om en ny fastighetsskatt. Om man funderar på hur en skatt ska fungera, så är en skatt i princip en avgift på inkomst eller konsumtion. En fastighet (läs villa), genererar inga inkomster att betala skatt för. Och det är inte heller en konsumtion som borde särbeskattas på ett annat sätt än en lägenhet. Att ha ett skattesystem som tar betalt i förväg för en potentiellt värde i en fastighet vid försäljning är också helt fel. Vad händer om den så kallade fastighetsbubblan spricker. Kan jag då retroaktivt få tillbaks skatter som är inbetalade när de-facto värdet inte blev det som Skatteverket beräknade vid tillfället. Eller ska man följa miljöpartiets rekommendation att låna pengar på banken till räntorna.

Nä, jag kan bara konstatera att förlaget kommer att katalytiskt försämra svensk konkurrenskraft och svensk ekonomi. Men som sagt, socialister har ju aldrig haft kravet på sig att tänka för mycket. Det är enklare att tycka och framförallt tycka att man som socialist ska tillhöra den omfördelande eliten och därmed faktiskt få skattelättnader i sitt inkomstskick. Cornucopia har gjort en lysande analys av den delen.

Ni som vill ha högskattesamhället tillbaks får gärna rösta på (S), (MP) och (V). Var så säker på att kapitalet och vi som kan kommer att rösta med fötterna. Kakan kommer att bli mindre per person och därmed kommer ni, kära väljare att bli fattigare.