Ofog har rätt?!

Som bekant så finns det många ordspråk i svenskan som härleder till fenomen som är kopplade till djur. En av dem är att även en blind höna kan hitta ett korn (av sanning). Och här finns Ofog idag. Fast en blind höna är fortfarande blind. Speciellt för verkligheten.

Ofog avslöjade härom dagen försvarsbloggaren Wisemans identitet. Därefter har det debatterats lite fram och tillbaks om det var nödvändigt och varför. Jag är nog benägen att hålla med om att om bloggare vill vara anonyma, så ska de få vara det. Ofogs intresse att avslöja Wiseman döljer man bakom ett antal snömosiga förklaringar där man antyder att Wiseman KAN gå ärenden för både vapenindustrin och USA:s krigsmakt.

Pelle Sunvisson, som har gjort sig till Ofogs taleshen i ärendet verkar vara riktigt stolt över vad man har åstadkommit. Det som framkommer efter lite Google-Fu är att han är också aktiv inom Rättvisepartiet Socialisterna i Brandbergen, så han har definitivt inte bara en pacifistisk fredsagenda. Som man kan läsa tydligt, så verkar inte RS ha några problem med att använda våld mot det som de betraktar som fiender, i det här fallet nazisterna i Kärrtorp.

Härvidlag kan vi nog fastställa att Pelle Sunvisson inte har några problem med våld som medel för att uppnå mål, så länge som de uppfyller just RS politiska världsåskådning. Det räcker med att läsa deras hemsida, så inser man att deras politik är ska vi säga, något skruvad, åt vänster.

Men finns det något som Ofog har rätt i då? Jo, faktiskt. Men det är det enda som Ofog inte orkar analysera mer i sitt svar till Wiseman. Och det är kritiken mot det som man kallar den amerikanska krigspolitiken. Kanske för att det är jobbigt att tänka rätt längre stunder.

Så, varför kritiserar inte Sverige och svenska politiker den amerikanska krigspolitiken. Jo, för att idag är nationalstaten Sverige helt beroende av hjälp utifrån för att bevara sin suveränitet som nationalstat. Svenska politiker har oavsett partibok använt Försvarsmakten som en budgetregulator sedan 80-talets mitt. Vi har också sedan 60-talet varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet för att försäkra oss om att Sovjetunionen inte skulle överväga ett anfall mot Sverige. Det var en av överenskommelserna mellan USA och Sverige när socialdemokraterna fattade beslutet om att lägga ner det svenska kärnvapenprojektet. P3 dokumentär har också gjort ett bra program om just svenska kärnvapen. Samarbetet fördjupades också på andra områden, som framgått i mediarapporteringen. Inget märkligt i det, USA ville något och Sverige ville något och alla kom överens.

Vad är problemet då?

Jo, USA har tyvärr en krigspolitik som bygger på den sämsta av grunder. Nämligen den att man resonerar både historielöst och enligt principen "Min fiendes fiende är min vän". Det är en bedräglig princip, precis lika dålig som att ont ska med ont förgås. Det har lett till att man har lierat sig med många rent icke-demokratiska krafter i till exempel Syrien. Och att man stöttar en korrupt regim i Afghanistan, som till råga på allt tycker att det är en bra idé att införa sharialagar. Till slut kommer dessa krafter att vända sig mot både USA och de demokratier som stöttar USA:s politik.

Så visst har Ofog rätt i sin kritik mot USA:s krigspolitik. Men frågan är om Ofogs alternativ med RS variant av socialism är så mycket bättre. Vi kan kanske anta att USA och Ofog faktiskt är för vissa former av icke-demokratier för allas bästa? USA stöttar vissa icke-demokratiska regeringar och rörelser, Ofog och RS förordar vissa socialistiska "paradis".

Skillnaden är att USA:s målsättning är det som kallas nationell säkerhet, dvs. i princip allt som är bra för USA kan mer eller mindre bakas in i den nationella säkerheten. Medan Ofog i sin tur har som målsättning att skapa en pacifistisk socialistisk värld som historien har bevisat flera gånger om att det inte fungerar. Exempel från historiens skräphög är Sovjetunionen, Kampuchea, Vietnam, Kina, DDR, Kuba, Nord-Korea osv. En del av dessa länder existerar än idag som socialistiska paradis, men vi kan nog alla hålla med om att inte är folken vare sig fria eller befriade i dessa uppräknade länder.

Min slutsats är att det finns en ganska stor gråskala i vad som är värt att stödja och vad som inte är värt att stödja. I USA:s fall kan man ibland ifrågasätta det långsiktigt kloka i deras stöd till diverse regeringar och rörelser. I Ofogs fall kan hela deras vision om proletariatets paradis förkastas. Men jag väljer i slutändan att stötta en någorlunda funktionell demokrati med hyfsat transparenta målsättningar och aspirationer jämfört med ett socialistiskt Utopia.

Vad tycker du?
 

Politiskt våld, verktyget för homo politicus hecticus.

Så har väl de senaste veckorna bevisat ganska väl att hos vissa individer är civilisationens fernissa väl så tunn. Det som är mest skrämmande är att många av dem säger sig företräda både det ena och det andra heliga ändamålet på den politiska skalan.

Jag ska vara väldigt tydlig. Många statliga utredningar är beställningsjobb där beställaren redan "önskar" sig ett visst resultat eller ett visst utfall, som bevisar beställarens tes eller världsbild. Alltså ska man granska statens offentliga utredningar med en viss skepsis.

Men ibland träffar den mitt i prick. Nämligen SOU 2013:81. Läs gärna utredningen och reflektera över att man har slagit ihop höger-, vänster- och islamistisk extremism i samma korg. Självklart finns det tyckare som tycker att man inte kan klumpa ihop dessa olika miljöer och behandla dem på samma sätt.

Jag vill hävda att utredningen träffar helt rätt och vill komplettera med lite egna reflektioner.

Idag har vi samlat så många väljare i mitten, att man kan garanterat gaffla in 70% av väljarkåren inom partierna FP, M och S. Dessa partier försöker röstmaximera med både fiske i grumligare och mindre grumliga vatten. Sen spelar det ingen roll om det är problematiskt att sådana som fått avslag på asylansökan stannar kvar i Sverige olagligen, att man ska ha svenska avtal även för utländska företag eller andra fiskemetoder för att röstmaximera.

Det som händer med den här gafflingen är att 30% av väljarkåren blir delvis marginaliserad. Oftast hittar vi dessa marginaliserade individer på både vänster-, höger- och miljökanten i det politiska spektrat.

Vissa av dessa människor känner sig utanför den demokratiska processen, genom att de inte får gehör för sina politiska visioner. Därmed har demokratin skapat det som jag vill kalla för:

Homo politicus hecticus

Dessa individer har inte ork, tålamod eller intresse av att bedriva ett demokratiskt opinionsarbete, utan tror att man kan komma fortare fram med sin politiska agenda genom olika former av aktioner. Våld är enligt en del av dessa också fullt acceptabla metoder.

På högerkanten har vi Kärrtorp som en aktuell händelse. Svenska motståndsrörelsen tyckte sig ha ett tillfälle att ge sig på det som de betraktar som vänstermänniskor. Alltså tycker de att det var en korrekt aktivitet, att börja slåss.

På vänsterkanten hittar vi troligen dem som planterade en bomb hemma hos en omdömeslös SD-politiker. Utöver det så verkar många vänsterpartister inte ha gjort upp med vare sig kommunismen eller för den delen revolutionära element som rättfärdigar politiskt våld.

Sist, men absolut inte minst hittar vi olika typer av militanta miljökämpar. De tycker sig ha rätt att nyttja våld som en form av självförsvar för djur, som inte kan försvara sig.

Det som är intressant är hur olika dessa våldsrörelser behandlas i media. Man kan misstänka att det beror på att svenska journalister har oproportionerligt stor preferens för vänsterpartiets och miljöpartiets politik.

Det kan vi exemplifiera med Expressens samarbete med Researchgruppen för att avslöja just "högerextrema rasister" som är Sverigedemokrater. Det märkliga är att inga media är intresserade av att göra samma former av granskning av vänster- och miljöaktivisters våld och strukturer.

Det räcker med att lyssna på debatten mellan partisekreteraren Björn Söder(sd)  och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Sveriges Radio. Jag kan förstå Söders uppgivenhet och Mattssons slingrande från sakfrågan. Media behandlar inte politiskt våld likadant.

Därvidlag finns det tyvärr en tendens att 70%-politikerna är försiktigare med att kritisera den typen av våld som media inte vill granska. Det beror på att dessa politiker är beroende av medias välvilja i andra sammanhang. Försvaret av vänstervåldet bagatelliseras i sådan omfattning att det är märkligt att media inte reagerar när man skriver artiklar som "Ta avstånd från avståndstagandet".

Här kommer vi till min slutsats.

Om vi antar att cirka 30% av väljarkåren kan riskera att bli Homo politicus hecticus, så är det väldigt viktigt att de 70% som är Homo politcus democraticus står emot ALLA former av politiskt våld. Första steget är att tidigt i livet lära dessa personer att våld som inrikespolitiskt verktyg aldrig kommer att fungera. Trots allt är de flesta människor i en välutvecklad demokrati ganska vettiga och pragmatiska människor. Det betyder att man som en vettig människa varken tror på proletariatets paradis, rasrena ariska stammar eller att man likt i en Disneyfilm talar med Bambi och tittar på solnedgången med alla djur i naturen. Inte heller är det vettigt att tro att en värld styrd av vare sig Bibeln eller Koranen blir harmonisk och trevlig för icke-troende.

Enda sättet som vi 70-procentare kan göra detta på är att tala om för våra politiker att vi inte accepterar NÅGON FORM AV VÅLD. All bagatellisering av våld mot samhällets representanter ska mötas med lagens strängaste straff för respektive våldsbrott. För det som Homo politicus hecticus ägnar sig åt kan bara sammanfattas med ett ord;

TERRORISM

Jag måste få fortsätta skriva om Lena Anderssons kortslutning.

För er som missat Anderssons artikel, här finns den.

Nu vill jag granska den redaktionella hållningen, som media tydligen använder sig av för att värdera eventuellt nyhetsvärde.

Jag citerar:

"
1. Texten borde stoppats för att den har fel i sak och därför är kränkande för den utpekade gruppen.
2. Texten borde stoppats för att den har rätt i sak och just därför är skamlig: man slår inte på utsatta grupper.
3. Texten borde stoppats för att den oavsett fel eller rätt legitimerar obehagliga värderingar."

Om vi granskar ovanstående redaktionella funderingar, så finner vi ganska snart att punkten ett är helt oantastlig. Media ska inte publicera falska nyheter i någon form. Så därvidlag har jag inga invändningar.

Men punkt två är lite mer oroande. Den om att man inte får publicera saker som är korrekta, men att det kan drabba "utsatta" grupper. Här kommer vi till problemet. Och det är att denna nyhetsvärdering är väldigt nära det som offerkoftande Sverigedemokrater kallar för "lilla Saltsjöbadsavtalet", där man skulle med vilje dölja vissa obehagliga fakta för gemene man. Frågan är om inte punkten två är en bekräftelse på att det verkar finnas ett sådant avtal?! Nåväl, det är ändå inte min tveksamhet när det gäller den här punkten. Jag exemplifierar detta med att länka till en sida med några efterlysta kriminella.  Vi kan konstatera att vi hittar bland annat några skurkar på listan som Reinfeldt skulle klassificera som svenskar mitt i livet. Men som istället för arbetslinjen har valt den kriminella banan. Betyder det att alla svenskar mitt i livet blir kränkta av det faktum att några individer som tillhör deras "grupp" är kriminella. Knappast, jag blir inte alls upprörd över det faktum att det råkar finnas några etniska svenskar som är kriminella. Varför skulle då en alban, bulgar, costarican, dansk, engelsman eller en individ med någon annan etnicitet bli upprörd av det faktum att just hans/hennes/hens grupp kan innehålla individer som begår kriminella handlingar. För kriminell blir man inte per automatik, bara för att man tillhör en viss grupp, man blir kriminell på grundval av sina egna livsval.

Punkten tre är riktigt intressant. Den får väl ses som en omyndigförklaring av svenskarna som folk och etnicitet. Jag har skrivit några inlägg om Rom-registret. Trots all negativ publicitet har Skånepolisen valt att skapa ett nytt register, som inkluderar relativt många romer från det gamla registret. Skånepolisens chefsjurist Monica Nebelius granskade ungefär 25% av det gamla registret och konstaterade att av dem som hon granskat var cirka 50% av de som granskades var kriminella eller hade kopplingar till kriminell verksamhet. Om jag då extrapolerar snällt och antar att det fanns bara romer med kriminella kopplingar i det 25-procentiga urvalet och att resterande 75% inte hade några kriminella kopplingar som helst. Då skulle vi kunna komma fram till ett konstaterande att 12,5% av ALLA romer i registret har koppling till någon form av kriminalitet. Om jag skulle göra en elak extrapolering, så skulle jag kunna komma fram till att 50% av alla romer i registret har kopplingar till kriminalitet. OM det skulle vara sant, så skulle det väl vara sensationella nyheter?

Nu tror jag att sanningen finns någonstans mellan 12,5-50%. Vad som har skapat denna onaturligt höga koppling mellan romer och kriminell verksamhet överlåter jag gärna till forskningsvärlden. Troligen bygger det på socio-ekonomiska faktorer och andra omständigheter. Det skulle till och med kunna vara så att romer väljer att inte leva enligt det som får betraktas som majoritetsnormen i samhället. Och alla former av exkludering, oavsett om det görs av majoriteten ELLER minoriteten kommer automatiskt att medföra att man får sämre förutsättningar för att bli framgångsrik vad gäller utbildning, ekonomi och livsmöjligheter.

Frågan är, är det en obehaglig värdering att veta att vissa socio-ekonomiskt svaga grupper kan ha en predisposition till kriminalitet, eftersom de inte klarar konkurrensen på arbetsmarknaden? Är det också obehagligt att känna till att det FINNS kulturer som i sig själv vill exkluderas från majoritetsnormen?

Det är individer inom dessa kulturer som får betala priset för kollektivets val att exkludera sig. Frågan är då, var sätter samhället en gräns för vilken form av exkluderande kulturer som kan vara skadligt för barnen. Alla känner säkert ett instinktivt motstånd mot att låta barn växa upp i en kultur som värderar människor olika, beroende på kön. Eller förresten, det gör vi inte längre. Det är ok att tycka så, förutsatt att du konverterar eller gillar Allah i största allmänhet.

Grejen med att vi gillar olika är nog till syvendes och sist att de som verkligen skriker "Vi gillar olika!" menar följande.

Är du vit medelålders man som vägrar att skaka hand med en kvinnlig chef, då ska du stigmatiseras och krossas till varje pris, eftersom du stöttar patriarkala strukturer.

Är du en mörkhyad medelålders man från Pakistan som vägrar att skaka hand med en kvinnlig chef, då är du ursäktad och har till och med eventuellt rätt till skadestånd, eftersom din religion har blivit skändad.

Nu vill jag framföra en riktigt obehaglig värdering. Jag tycker att båda ovanstående männen beter sig som svin och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Eftersom ALLA människor ska behandlas lika, så förutsätter det att ALLA människor följer i samhället accepterade normer.

Jag anser att det INTE är accepterat att kränka någon på grund av kön, etnicitet, religion osv. Jag anser inte heller att det är accepterat att vara såpass lättkränkt, att man inte tål konstruktiv kritik för ett beteende som inte är ska vi kalla det hyfsat normalt? I Sverige hälsar vi genom att ta i hand. Vi accepterar att andra inte gillar våra val av politiska partier, religioner eller för den delen kan till och med kritisera dessa.

Obehagliga värderingar får vi när vi behandlar varandra olika. Fransmännen fick till det rätt med liberte-egalite-fraternite.

Varför tror svenska journalister att landet som de lever i heter Utopia och inte Sverige?

Lena Andersson har skrivit artikeln "Klubben Sverige räknar" i DN.

Den innehåller en del tänkvärt om den generösa invandringspolitiken, som förs i Sverige idag. Men både slutsatser och resonemanget fram till slutsatsen är helt horribla. Jag ska förklara varför.

Om vi börjar med bloggens syfte, att man måste ta den fullständiga KONSEKVENSEN av sina politiska beslut och tyckande, så blir Anderssons slutsatser ännu bisarrare än man kan tänka sig.

Läs gärna artikeln, den är läsvärd. Men jag tänkte bara formulera några konsekvenser efter Anderssons slutsatser eller om ni så vill, teser.

Jag citerar:

"Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. På den följer logiskt Jimmie Åkessons mantra som, eftersom det är logiskt, delas av hans kolleger men inte sägs ut: ”Vi kan inte hjälpa alla.” Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra."

Den första delen i citatet är ganska tydligt, logiskt och sammanhängande. Svenskarna kan inte betala för att alla världens människor som befinner sig i nöd ska få komma hit och leva på svenskarnas skattepengar. Alltså är slutsatsen ganska tydlig, vi kan inte hjälpa alla.

Men så kommer vi till det horribla, att Andersson vill ersätta kan inte hjälpa alla med "vi får inte hindra andra". Så om Andersson tar konsekvenserna av sitt beslut, så borde hon inte hindra att någon med större behov tillskansar sig hennes mat, möbler, TV-apparat, dator, mobiltelefon osv.

Andersson har helt enkelt inte ens förstått hur vårt civiliserade samhälle är principiellt uppbyggt. Ganska fascinerande att en journalist inte vet det. Så låt oss ta Andersson ur förvirringen.

Svenskarna har genom sin kollektiva historia valt att skapa en nationalstat som idag heter Konungariket Sverige. Man har också på grund av historiska erfarenheter kommit fram till att en nationalstat fungerar ganska bra om man har ett demokratiskt styresskick som baserar sig på stiftade lagar. Men i och med att svenskarna har kommit fram till den slutsatsen, så har de också gjort ett antal andra val som följer av tanken att ett land ska med lag styras.

Den första slutsatsen är att samhället ges våldsmonopol, så att man inte skapar ett anarkistiskt samhälle, där den starkes rätt gäller. Alltså innebär det att individer får sin rätt till våld begränsad, till förmån för kollektivets (svenskarnas) gemensamma säkerhet.

Den andra slutsatsen är att staten inte kan generera ett våldsmonopol eller säkerhet utan kostnad. Därför väljer svenskarna att betala skatt, som skapar samhällsstrukturer som upprätthåller våldsmonopolet och säkerställer att gällande lagar efterföljs av svenskarna och övriga som befinner sig inom nationalstatens jurisdiktion.

 Den tredje slutsatsen är att samhällsmedborgarna kan inte beskattas till mer än maximala 100%, även om vissa historiska Pomperipossaskatter höll på att leda till både 102- och 103-procentiga skatter för vissa medborgare. Den demokratiska modellen har då medfört att svenskarna föredrar regeringar som håller det synliga (löneskatter) skattetrycket på kring 40% för en stor del av väljarkåren. Politiker som tror att medborgarna accepterar väsentligt högre skatter, kommer sannolikt att finna sig bortröstade nästa val. Det innebär att statens och samhällets resurser är begränsade i absoluta siffror. På ren svenska, när pengarna är slut, så är de slut. Visst kan man låna pengar av någon annan, men det finns sannolikt även här en gräns för hur stora lån väljarna accepterar. Men principen är att man har ändliga resurser.

Enligt Anderssons något märkliga logik får vi då inte hindra andra, trots att våra resurser är slut. Och det enda som gäller då är att faktiskt fördela resurserna tunnare. Man ställer grupper mot grupper. Ska vi betala skatter för en ännu större invandring och som en konsekvens sänka kvalitén på skolorna till våra barn. Det törs vi nog göra, eftersom våra barn inte röstar. Men pensionärerna då, ska vi minska deras förmåner med pensioner och sjukvård. Nu börjar det bli farligt, pensionärer har faktiskt rösträtt. Eller ska vi prioritera att Arbetsförmedlingen ska i första hand hjälpa utlandsfödda med att hitta arbeten. Nu är det också farligt, för svenska ungdomar har också rösträtt.

Sen kan jag inte hjälpa det, men jag måste också kommentera avslutningen i artikeln.

"Det är lätt att föreställa sig hur bisarrt det skulle upplevas att låta exempelvis Stockholms kommuninvånare rösta om vilka av rikets medborgare som hade rätt att flytta till och arbeta i Stockholm. Men på global nivå finner vi det naturligt och nödtvunget. Annars bryter ju transfereringarna samman. Eller om det var släktkänslan och kulturgemenskapen."

Det finns inget bisarrt i exemplet att Stockholm kommuninvånare röstar om vilka som får flytta till Stockholm. Indirekt har vi en samhällsstruktur som sköter den röstningen åt oss. Villkoret för att flytta till Stockholm är att du har ett boende på orten. Man kan inte som skriven i annan del av riket bara dimpa ner i Stockholm och säga "Feed me!". För då tar man reda på hemmakommunen och skickar vederbörande dit, eller man lägger kostnaden på vederbörandes hemmakommun. Och jag är helt säker på att t.ex. Karlskrona kommun anvisar vederbörande att flytta till en lägenhet i Karlskrona och därefter påbörjas sociala åtgärder och eventuellt försörjningsstöd.

Det som Andersson tycker är bisarrt, om det skulle vara en folkomröstning, är faktiskt implementerat genom byråkratiska och administrativa filter redan nu. Enda kategorin som detta inte fungerar på är utländska medborgare från icke EU/EES-länder. Därför finns Migrationsverket och andra myndigheter för att omhänderta dessa individers eventuella behov och behovsprövning.

Eftersom jag inte driver en hatblogg, så ska jag inte uppmana uteliggare att uppsöka Lena Anderssons boende och ta förs sig, eftersom hon inte vill hindra andra från att uppnå sina personliga aspirationer.

Däremot så skulle jag vilja fråga Lena Andersson om hon skulle tycka att det var ok att andra försåg sig av hennes personliga tillgångar för att höja sin livskvalité? Eller skulle Lena ringa till polisen, såsom jag skulle göra?

Och här kommer vi till den kanske principiella delningen mellan Anderssons och min syn på det gemensamma. Jag är i kraft av skattebetalare en DELÄGARE i det gemensamma. Det innebär att jag precis som en aktieägare måste ha rätt att säga till om hur min del av skattepengarna används. Det gör jag genom att välja företrädare till diverse politiska församlingar. Jag anser att de pengar som jag som skattebetalare betalar in ska i första hand användas för att stötta övriga DELÄGARE i Sverige AB. Den dagen vi väljer bort våra delägare till förmån för andra, kommer vi att upptäcka att villigheten att vara delägare minskar. Dvs. vi får skatteflykt, förmögna som väljer att lämna landet osv.

Andersson verkar förespråka en ideologi som bygger på principen att vi ska hjälpa alla, oavsett delägarskap eller inte. En fin tanke, men problemet är att då slutar vård, skola, omsorg, pensioner och alla andra trygghetssystem att fungera. Andersson verkar inte heller förstå sambandet mellan hennes egen insats och de välfärdssystem som hon har betalat in till. Hennes egen konsumtion, som betalades av tidigare delägare (dagens pensionärer), började när hon föddes på BB, skolan och efterföljande högre utbildning. Först när Andersson kom i anställning, genererade hon egna investeringar i sin och andras välfärd. Sen kommer Andersson under sin yrkeskarriär att helt säkert behöva sjukvård och kanske även ska de egna barnen få födas på ett tryggt BB och gå i skolan.

Det värsta händer när Andersson blir pensionär. Då upptäcker hon kanske att kommunen har valt att satsa kortsiktigt på flyktingmottagande och att Andersson inte kan flytta till äldreboende, som blivit nedlagt. Eller att om man får äldreboende, så kanske kvalitén på mat, vård och annat är så dåligt, att Andersson blir mest sängliggande.

Nu tycker säkert Andersson att jag raljerar lite väl mycket. Men betänk att av de skatter som kommuner i Sverige tar in IDAG, går redan 97% tillbaks till vård, skola och omsorg. Observera att en svensk kommun har kanske bara 3% i overheadkostnader. Det är en overheadkostnad som skulle göra vilken företagare som helst grön av avund. För att uttrycka det på ett annat sätt. Det du betalar i kommunalskatt har bara ett svinn på 3%, resten går till det som du betalar, vård, skola och omsorg.

Så det innebär att kommunerna har INTE något överskott att sprida till flyktingar i rent behjärtansvärt syfte. Utan det innebär att om inte staten sockrar flyktingmottagandet med stödpengar, så skulle kommunerna vara totalt ointresserade. Tyvärr har det statliga sockret en tidsbegränsning idag på tre år. Och vissa kommuner med stort historiskt flyktingmottagande har börjat upptäcka det. Flyktingar i gemen tar kanske åtta år eller mer att få i arbete. Dvs. kommunen ska betala fem av tre år. Det här har upptäckts av kommunpolitiker oavsett färg, därför protesterar de mot ökat mottagande.

Min slutsats är att Andersson borde dela ut sina personliga tillgångar till behövande, innan hon börjar dela ut tillgångar som tillhör delägare som din mormor, dig, dina barn, din familj, dina arbetskollegor osv.

I ett land med ändliga resurser, måste man alltid prioritera. Med ändliga resurser innebär det att den som blir prioriterad, blir det på bekostnad av någon annan, som blir nedprioriterad.

Alla PISsAr på alla?!

Så, är det någon som är överraskad över utfallet i senaste PISA-mätningen?


Inte jag i alla fall. Nu ska vi bena ut ett par saker, så att vi inte följer med i drevet.

Bloggrannen Cornucopia har skrivit bra om en del av konsekvenserna. Lär och lär!


Först så kan vi konstatera att alla som skriker i media, gör det på en icke-vetenskaplig grund. Alltså är det politiska floskler som passar den egna agendan, oavsett vad som sägs. Ska vi gå igenom några ur högen?

Vi börjar med Lärarförbundet och deras klagovisa.

Självklart säger Lärarförbundet att med bättre resurser (läs fler lärare med högre lön) är lösningen på problemet. Inte märkligt alls att ett fackförbund kan tycka att det är rätt medicin för att lösa problem i skolan. Det som är beklämmande är att lärare ska föreställa ett akademiskt yrke. Därför kunde man kanske förvänta sig ett lite mer nyanserat svar, med lite mer analys bakom. Men dagens lärare kanske inte har den vetenskapliga metoden och analys som huvudsysselsättning i sitt akademiska arbete?!

Skolminister Jan Björklund skyller allt på det gamla systemet.

Enligt Björklund blir allt bättre med det nya systemet som Jan och Alliansen håller på att införa. Det märkliga är att Jan blev skolminister 2006. Enligt gammal, gammal matematik så blir 2013-2006=7. Så Jan har hunnit jobba i sju år utan att någonting har blivit bättre i skolan. Någon som arbetar så intensivt med skolan borde ha lyckats med något positivt under sju års tid. Annars får nog Jan IG som chef, tror jag. Det roligaste av allt är att det är bara det som hänt före 2006 som är fel. Allt efter det är rätt, även om kurvan pekar nedåt. Nåväl, logik är också ett akademiskt ämne, men troligen inget som Jan har studerat. Det är ju så jobbigt med logik som motsäger politiska åsikter.

Sen har vi diverse experter, här en som skyller på eleverna.

Skolforskaren Ulf Fredriksson konstaterar att de sämsta studenterna i Sverige har blivit sämre över tiden. Men ingen förklaring finns till detta. Bara ett konstaterande. Och en jämförelse med Finland som delvis haltar.

Andra experter skyller på kommunalisering och friskolor.

Det märkliga är att kommunaliseringen och friskolorna har sin skara förespråkare och motståndare. Experternas analys pekar på dessa faktorer, framförallt i skapandet av en mer ojämlik skola.

Sen har vi förstås socialdemokraterna, med Löfvén i spetsen.

Här skylls allt på statsminister Reinfeldt. Samtidigt gör Löfvén ingen analys av eventuell socialdemokratisk skuld till skolans kris.

Just sådana här händelser är anledningen till att jag startade bloggen en gång i tiden. För i debatten är det viktigare att ta initiativet och få problemformuleringsföreträde innan motståndaren hinner med. Alltså blir motståndaren den som reagerar på utspel, istället för att sitta ner i lugn och ro och göra en analys av läget. Med en korrekt analys finns det till och med en risk att man kan hitta en lösning på problemet.

Här är Statsmannens revolutionerande analys av bakomliggande faktorer.

1. Ända sedan 68-generationen har skolan varit föremål för diverse social(istisk)a experiment. Här skulle den nya socialistiska generationen fostras enligt folkhemmets önskemål. Problemet var bara att här började eländet. Man byggde en föreställning om att människor inte bara skulle ha samma förutsättningar att studera ämnen, oavsett område. Utan att man förväntade sig också att utfallet skulle bli ganska jämlikt. Dvs. de flesta studenter skulle få medelbetyget tre och sen skulle normalfördelningskurvan säkerställa en rättvis fördelning av högre och lägre betyg från genomsnittet. Det säger sig själv att människors kunskapsinhämtningsförmåga inte följer en normalfördelningskurva i alla ämnen. Förmågan till kunskapsinhämtning baseras på intellektuell kapacitet och MOTIVATION. Det som socialdemokraterna skapade, var en skola för medelmåttor med få incitament för de med högre kapacitet att motivera dessa elever till högre prestationer. Det skapade ett land där Jante regerade i skolan. Det blev helt enkelt fult att plugga. Pluggis har man ju blivit kallad, trots att utmaningen var ganska liten.

2. Jante och den svenska avundsjukan har också fått regera oförblommat. När skolan väl kom på att man kunde stimulera elever med ovanliga förmågor lite extra, vad gjorde man då? Jo, man satsade på kultur, såsom sång och musikskolor. Eller idrottsgymnasier. Helt klart utmanande och utvecklande för de personer som besatte dylika individuella talanger. Men föga nyttigt för att generera välstånd för det stora flertalet. Klart att några artister och idrottsmän blev miljonärer, men blev Sverige som land bättre? Om någon ens vågar andas att vi skulle ha elitskolor för elever med fallenhet för fysik, matematik eller biologi eller för den delen andra NO-ämnen, då rasar alla politiker. Hu så hemskt om vi skulle utbilda en elit inom dessa områden!

3. Den svenska jämställdhetsmentaliteten. Här hittar vi nog den faktor som förstör allra mest för svensk skola. Nämligen att man förväntar sig att UTFALLET av studier ska följa någon form av normalfördelningskurva i populationen elever. Som om elevers fallenhet eller motivation skulle följa normalfördelningskurvor i UTFALLET. Nu fattar inte politiker som tjatar om jämställdhet och feminism det här med utfall. Men jag ska förklara det ganska enkelt. Kanske till och med så enkelt så att en politiker fattar. Jag tycker om musik. Jag lyssnar på musik. Jag har bra tonöra. Men jag är värdelös på att spela instrument och sjunga. För jag kan INTE höra mig själv sjunga. Kort och gott, så tillåter inte min hörsel att jag hör de toner som jag sjunger korrekt. Alltså kan det inte bli sångare av mig. Även om utfallet borde säga att jag skulle vara en minoritet bland sångare, och alltså borde kvoteras in bland sångare, trots att jag de facto inte kan sjunga tonrätt. Däremot har jag en fallenhet för ska vi säga lite mer naturvetenskapliga ämnen. Och där är jag på egna meriter, inte inkvoterad. Av någon anledning, skulle jag då ersättas lämpligen av en invandrad kvinna som inte behärskar ämnet, bara för att man ska inkvoteras? Nä, tror inte det, eftersom naturvetenskapen är ganska obarmhärtig mot vetenskaplig inkompetens. Vi svenskar måste alltså sluta upp med vanföreställningen att om vi har X% kvinnor, Y% män, Z% invandrare, A% halta och lytta, B% HBTQ, så måste utfallet vara att i VARJE verksamhet, så måste fördelningen se likadan ut. Det är ett rent politiskt önsketänkande, som bara leder till felaktiga slutsatser.

Vad kan vi göra åt dessa saker då?

1. Ställ objektiva kunskapskrav på eleverna. Metoderna måste baseras på vetenskapliga metoder, inte flummiga politiska förhoppningar om människans inneboende kunskapstörst osv. Det vet varje förälder idag att om man sätter ungen framför en Xbox, så försvinner kunskapstörsten på en gång. Acceptera också att det måste finnas speciella skolor för både svaga och starka elever.

2. Tillåt skolor som separerar på bättre och sämre elever. Bättre skolor kan tillåta sig har större klasser, eftersom elevernas intellektuella kapacitet kräver mindre motivation för att de ska prestera. Dessutom leder en miljö där fler har högre kapacitet till en sund konkurrens mellan eleverna, som sporrar till bättre prestationer. Det skulle också medföra att skolor med svagare elever kunde satsa mer resurser vad gäller lärare. I många fall behöver säkerligen familjerna stöttning också, vilket skulle underlättas av en separerad skola.

3. Människor kan aldrig bli jämställda vad gäller utfall. En del är intelligentare, andra är starkare och vissa kan sjunga och spela. Det innebär att vi måste acceptera inte bara elevers förutsättningar, utan begränsningar. Det är väl ingen som skulle komma på den korkade idén att minst x% av alla bilförare måste vara blinda, eftersom x% av populationen är blind?! Skolans syfte måste alltid vara att stimulera individen att göra sitt bästa med de egna talangerna, aldrig att försöka matcha in en individ till ett utfall som inte är realistiskt att klara av.

Sist men inte minst, så finns det lite tråkig statistisk hos Skolverket att titta på.

Vi kan konstatera att det finns ett tråkigt utfall i tabell 2 på riksnivå. Och det är att elever med utländsk bakgrund har i 38,6% av fallet icke godkänt i ett eller fler ämnen, jämfört med 19,1% för elever med svensk bakgrund. Men här har vi inte problemet med resurser. Utan problemet är ett annat. Nämligen hur hanterar vi elever med icke-svensk bakgrund.

Först kan vi konstatera en väldigt grundläggande sak. Och det är att elever med utländsk bakgrund är INTE mindre intelligenta än elever med svensk bakgrund. Men att det spelar ingen roll hur intelligent du är, om du inte får rätt förutsättningar att lösa problemen.

1. Säkerställ att eleven lär sig svenska och inget annat initialt. Du kan inte lösa ett komplicerat matematiskt eller fysikaliskt problem, om du inte förstår problemformuleringen i uppgiften.

2. Stöd eleverna och familjen i studiearbetet. Motverka kulturattityder som är "macho" och som försöker förringa betydelsen av studier. Det här är en av de viktigaste framgångsfaktorerna. Framförallt så måste man bryta patriarkala strukturer som förringar behovet av studier för flickor.

3. Låt studierna ta tid för studieovana elever. Varför är det viktigare att hålla en tidplan där eleven går ut med IG-betyg än att låta studierna ta några år extra för att man ska få godkända betyg? Tiden i det här fallet har inget egenvärde. Vem bryr sig egentligen om det tog 9 eller 11 år av grundskolestudier för att faktiskt lära sig saker. Eller att gymnasiet tar ett par år extra? För trots allt är en gymnasieutbildad person på 25 år mycket mer användbar i arbetslivet än en IG-elev på 19 år. Rent samhällsekonomiskt borde det nog vara så.

Slutligen vill jag säga att alla alarmistiska rubriker som ni kommer att se de följande dagarna är bara FUD (Fear, Uncertainty, Doubt). Alla fruktar att de får skulden för problemet. Det finns osäkerheter om vad som orsakar problemet. Och man tvivlar på analysen, om det inte stödjer den egna politiska världsbilden.

Alltså, skit i dessa faktorer. Tänk själv, analysera och ta rätt konsekvenser av analysen.