Lena Andersson har skrivit artikeln "Klubben Sverige räknar" i DN.
Den innehåller en del tänkvärt om den generösa invandringspolitiken, som förs i Sverige idag. Men både slutsatser och resonemanget fram till slutsatsen är helt horribla. Jag ska förklara varför.
Om vi börjar med bloggens syfte, att man måste ta den fullständiga KONSEKVENSEN av sina politiska beslut och tyckande, så blir Anderssons slutsatser ännu bisarrare än man kan tänka sig.
Läs gärna artikeln, den är läsvärd. Men jag tänkte bara formulera några konsekvenser efter Anderssons slutsatser eller om ni så vill, teser.
Jag citerar:
"Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. På den följer logiskt Jimmie Åkessons mantra som, eftersom det är logiskt, delas av hans kolleger men inte sägs ut: ”Vi kan inte hjälpa alla.” Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra."
Den första delen i citatet är ganska tydligt, logiskt och sammanhängande. Svenskarna kan inte betala för att alla världens människor som befinner sig i nöd ska få komma hit och leva på svenskarnas skattepengar. Alltså är slutsatsen ganska tydlig, vi kan inte hjälpa alla.
Men så kommer vi till det horribla, att Andersson vill ersätta kan inte hjälpa alla med "vi får inte hindra andra". Så om Andersson tar konsekvenserna av sitt beslut, så borde hon inte hindra att någon med större behov tillskansar sig hennes mat, möbler, TV-apparat, dator, mobiltelefon osv.
Andersson har helt enkelt inte ens förstått hur vårt civiliserade samhälle är principiellt uppbyggt. Ganska fascinerande att en journalist inte vet det. Så låt oss ta Andersson ur förvirringen.
Svenskarna har genom sin kollektiva historia valt att skapa en nationalstat som idag heter Konungariket Sverige. Man har också på grund av historiska erfarenheter kommit fram till att en nationalstat fungerar ganska bra om man har ett demokratiskt styresskick som baserar sig på stiftade lagar. Men i och med att svenskarna har kommit fram till den slutsatsen, så har de också gjort ett antal andra val som följer av tanken att ett land ska med lag styras.
Den första slutsatsen är att samhället ges våldsmonopol, så att man inte skapar ett anarkistiskt samhälle, där den starkes rätt gäller. Alltså innebär det att individer får sin rätt till våld begränsad, till förmån för kollektivets (svenskarnas) gemensamma säkerhet.
Den andra slutsatsen är att staten inte kan generera ett våldsmonopol eller säkerhet utan kostnad. Därför väljer svenskarna att betala skatt, som skapar samhällsstrukturer som upprätthåller våldsmonopolet och säkerställer att gällande lagar efterföljs av svenskarna och övriga som befinner sig inom nationalstatens jurisdiktion.
Den tredje slutsatsen är att samhällsmedborgarna kan inte beskattas till mer än maximala 100%, även om vissa historiska Pomperipossaskatter höll på att leda till både 102- och 103-procentiga skatter för vissa medborgare. Den demokratiska modellen har då medfört att svenskarna föredrar regeringar som håller det synliga (löneskatter) skattetrycket på kring 40% för en stor del av väljarkåren. Politiker som tror att medborgarna accepterar väsentligt högre skatter, kommer sannolikt att finna sig bortröstade nästa val. Det innebär att statens och samhällets resurser är begränsade i absoluta siffror. På ren svenska, när pengarna är slut, så är de slut. Visst kan man låna pengar av någon annan, men det finns sannolikt även här en gräns för hur stora lån väljarna accepterar. Men principen är att man har ändliga resurser.
Enligt Anderssons något märkliga logik får vi då inte hindra andra, trots att våra resurser är slut. Och det enda som gäller då är att faktiskt fördela resurserna tunnare. Man ställer grupper mot grupper. Ska vi betala skatter för en ännu större invandring och som en konsekvens sänka kvalitén på skolorna till våra barn. Det törs vi nog göra, eftersom våra barn inte röstar. Men pensionärerna då, ska vi minska deras förmåner med pensioner och sjukvård. Nu börjar det bli farligt, pensionärer har faktiskt rösträtt. Eller ska vi prioritera att Arbetsförmedlingen ska i första hand hjälpa utlandsfödda med att hitta arbeten. Nu är det också farligt, för svenska ungdomar har också rösträtt.
Sen kan jag inte hjälpa det, men jag måste också kommentera avslutningen i artikeln.
"Det är lätt att föreställa sig hur bisarrt det skulle upplevas att låta exempelvis Stockholms kommuninvånare rösta om vilka av rikets medborgare som hade rätt att flytta till och arbeta i Stockholm. Men på global nivå finner vi det naturligt och nödtvunget. Annars bryter ju transfereringarna samman. Eller om det var släktkänslan och kulturgemenskapen."
Det finns inget bisarrt i exemplet att Stockholm kommuninvånare röstar om vilka som får flytta till Stockholm. Indirekt har vi en samhällsstruktur som sköter den röstningen åt oss. Villkoret för att flytta till Stockholm är att du har ett boende på orten. Man kan inte som skriven i annan del av riket bara dimpa ner i Stockholm och säga "Feed me!". För då tar man reda på hemmakommunen och skickar vederbörande dit, eller man lägger kostnaden på vederbörandes hemmakommun. Och jag är helt säker på att t.ex. Karlskrona kommun anvisar vederbörande att flytta till en lägenhet i Karlskrona och därefter påbörjas sociala åtgärder och eventuellt försörjningsstöd.
Det som Andersson tycker är bisarrt, om det skulle vara en folkomröstning, är faktiskt implementerat genom byråkratiska och administrativa filter redan nu. Enda kategorin som detta inte fungerar på är utländska medborgare från icke EU/EES-länder. Därför finns Migrationsverket och andra myndigheter för att omhänderta dessa individers eventuella behov och behovsprövning.
Eftersom jag inte driver en hatblogg, så ska jag inte uppmana uteliggare att uppsöka Lena Anderssons boende och ta förs sig, eftersom hon inte vill hindra andra från att uppnå sina personliga aspirationer.
Däremot så skulle jag vilja fråga Lena Andersson om hon skulle tycka att det var ok att andra försåg sig av hennes personliga tillgångar för att höja sin livskvalité? Eller skulle Lena ringa till polisen, såsom jag skulle göra?
Och här kommer vi till den kanske principiella delningen mellan Anderssons och min syn på det gemensamma. Jag är i kraft av skattebetalare en DELÄGARE i det gemensamma. Det innebär att jag precis som en aktieägare måste ha rätt att säga till om hur min del av skattepengarna används. Det gör jag genom att välja företrädare till diverse politiska församlingar. Jag anser att de pengar som jag som skattebetalare betalar in ska i första hand användas för att stötta övriga DELÄGARE i Sverige AB. Den dagen vi väljer bort våra delägare till förmån för andra, kommer vi att upptäcka att villigheten att vara delägare minskar. Dvs. vi får skatteflykt, förmögna som väljer att lämna landet osv.
Andersson verkar förespråka en ideologi som bygger på principen att vi ska hjälpa alla, oavsett delägarskap eller inte. En fin tanke, men problemet är att då slutar vård, skola, omsorg, pensioner och alla andra trygghetssystem att fungera. Andersson verkar inte heller förstå sambandet mellan hennes egen insats och de välfärdssystem som hon har betalat in till. Hennes egen konsumtion, som betalades av tidigare delägare (dagens pensionärer), började när hon föddes på BB, skolan och efterföljande högre utbildning. Först när Andersson kom i anställning, genererade hon egna investeringar i sin och andras välfärd. Sen kommer Andersson under sin yrkeskarriär att helt säkert behöva sjukvård och kanske även ska de egna barnen få födas på ett tryggt BB och gå i skolan.
Det värsta händer när Andersson blir pensionär. Då upptäcker hon kanske att kommunen har valt att satsa kortsiktigt på flyktingmottagande och att Andersson inte kan flytta till äldreboende, som blivit nedlagt. Eller att om man får äldreboende, så kanske kvalitén på mat, vård och annat är så dåligt, att Andersson blir mest sängliggande.
Nu tycker säkert Andersson att jag raljerar lite väl mycket. Men betänk att av de skatter som kommuner i Sverige tar in IDAG, går redan 97% tillbaks till vård, skola och omsorg. Observera att en svensk kommun har kanske bara 3% i overheadkostnader. Det är en overheadkostnad som skulle göra vilken företagare som helst grön av avund. För att uttrycka det på ett annat sätt. Det du betalar i kommunalskatt har bara ett svinn på 3%, resten går till det som du betalar, vård, skola och omsorg.
Så det innebär att kommunerna har INTE något överskott att sprida till flyktingar i rent behjärtansvärt syfte. Utan det innebär att om inte staten sockrar flyktingmottagandet med stödpengar, så skulle kommunerna vara totalt ointresserade. Tyvärr har det statliga sockret en tidsbegränsning idag på tre år. Och vissa kommuner med stort historiskt flyktingmottagande har börjat upptäcka det. Flyktingar i gemen tar kanske åtta år eller mer att få i arbete. Dvs. kommunen ska betala fem av tre år. Det här har upptäckts av kommunpolitiker oavsett färg, därför protesterar de mot ökat mottagande.
Min slutsats är att Andersson borde dela ut sina personliga tillgångar till behövande, innan hon börjar dela ut tillgångar som tillhör delägare som din mormor, dig, dina barn, din familj, dina arbetskollegor osv.
I ett land med ändliga resurser, måste man alltid prioritera. Med ändliga resurser innebär det att den som blir prioriterad, blir det på bekostnad av någon annan, som blir nedprioriterad.
Den innehåller en del tänkvärt om den generösa invandringspolitiken, som förs i Sverige idag. Men både slutsatser och resonemanget fram till slutsatsen är helt horribla. Jag ska förklara varför.
Om vi börjar med bloggens syfte, att man måste ta den fullständiga KONSEKVENSEN av sina politiska beslut och tyckande, så blir Anderssons slutsatser ännu bisarrare än man kan tänka sig.
Läs gärna artikeln, den är läsvärd. Men jag tänkte bara formulera några konsekvenser efter Anderssons slutsatser eller om ni så vill, teser.
Jag citerar:
"Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. På den följer logiskt Jimmie Åkessons mantra som, eftersom det är logiskt, delas av hans kolleger men inte sägs ut: ”Vi kan inte hjälpa alla.” Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra."
Den första delen i citatet är ganska tydligt, logiskt och sammanhängande. Svenskarna kan inte betala för att alla världens människor som befinner sig i nöd ska få komma hit och leva på svenskarnas skattepengar. Alltså är slutsatsen ganska tydlig, vi kan inte hjälpa alla.
Men så kommer vi till det horribla, att Andersson vill ersätta kan inte hjälpa alla med "vi får inte hindra andra". Så om Andersson tar konsekvenserna av sitt beslut, så borde hon inte hindra att någon med större behov tillskansar sig hennes mat, möbler, TV-apparat, dator, mobiltelefon osv.
Andersson har helt enkelt inte ens förstått hur vårt civiliserade samhälle är principiellt uppbyggt. Ganska fascinerande att en journalist inte vet det. Så låt oss ta Andersson ur förvirringen.
Svenskarna har genom sin kollektiva historia valt att skapa en nationalstat som idag heter Konungariket Sverige. Man har också på grund av historiska erfarenheter kommit fram till att en nationalstat fungerar ganska bra om man har ett demokratiskt styresskick som baserar sig på stiftade lagar. Men i och med att svenskarna har kommit fram till den slutsatsen, så har de också gjort ett antal andra val som följer av tanken att ett land ska med lag styras.
Den första slutsatsen är att samhället ges våldsmonopol, så att man inte skapar ett anarkistiskt samhälle, där den starkes rätt gäller. Alltså innebär det att individer får sin rätt till våld begränsad, till förmån för kollektivets (svenskarnas) gemensamma säkerhet.
Den andra slutsatsen är att staten inte kan generera ett våldsmonopol eller säkerhet utan kostnad. Därför väljer svenskarna att betala skatt, som skapar samhällsstrukturer som upprätthåller våldsmonopolet och säkerställer att gällande lagar efterföljs av svenskarna och övriga som befinner sig inom nationalstatens jurisdiktion.
Den tredje slutsatsen är att samhällsmedborgarna kan inte beskattas till mer än maximala 100%, även om vissa historiska Pomperipossaskatter höll på att leda till både 102- och 103-procentiga skatter för vissa medborgare. Den demokratiska modellen har då medfört att svenskarna föredrar regeringar som håller det synliga (löneskatter) skattetrycket på kring 40% för en stor del av väljarkåren. Politiker som tror att medborgarna accepterar väsentligt högre skatter, kommer sannolikt att finna sig bortröstade nästa val. Det innebär att statens och samhällets resurser är begränsade i absoluta siffror. På ren svenska, när pengarna är slut, så är de slut. Visst kan man låna pengar av någon annan, men det finns sannolikt även här en gräns för hur stora lån väljarna accepterar. Men principen är att man har ändliga resurser.
Enligt Anderssons något märkliga logik får vi då inte hindra andra, trots att våra resurser är slut. Och det enda som gäller då är att faktiskt fördela resurserna tunnare. Man ställer grupper mot grupper. Ska vi betala skatter för en ännu större invandring och som en konsekvens sänka kvalitén på skolorna till våra barn. Det törs vi nog göra, eftersom våra barn inte röstar. Men pensionärerna då, ska vi minska deras förmåner med pensioner och sjukvård. Nu börjar det bli farligt, pensionärer har faktiskt rösträtt. Eller ska vi prioritera att Arbetsförmedlingen ska i första hand hjälpa utlandsfödda med att hitta arbeten. Nu är det också farligt, för svenska ungdomar har också rösträtt.
Sen kan jag inte hjälpa det, men jag måste också kommentera avslutningen i artikeln.
"Det är lätt att föreställa sig hur bisarrt det skulle upplevas att låta exempelvis Stockholms kommuninvånare rösta om vilka av rikets medborgare som hade rätt att flytta till och arbeta i Stockholm. Men på global nivå finner vi det naturligt och nödtvunget. Annars bryter ju transfereringarna samman. Eller om det var släktkänslan och kulturgemenskapen."
Det finns inget bisarrt i exemplet att Stockholm kommuninvånare röstar om vilka som får flytta till Stockholm. Indirekt har vi en samhällsstruktur som sköter den röstningen åt oss. Villkoret för att flytta till Stockholm är att du har ett boende på orten. Man kan inte som skriven i annan del av riket bara dimpa ner i Stockholm och säga "Feed me!". För då tar man reda på hemmakommunen och skickar vederbörande dit, eller man lägger kostnaden på vederbörandes hemmakommun. Och jag är helt säker på att t.ex. Karlskrona kommun anvisar vederbörande att flytta till en lägenhet i Karlskrona och därefter påbörjas sociala åtgärder och eventuellt försörjningsstöd.
Det som Andersson tycker är bisarrt, om det skulle vara en folkomröstning, är faktiskt implementerat genom byråkratiska och administrativa filter redan nu. Enda kategorin som detta inte fungerar på är utländska medborgare från icke EU/EES-länder. Därför finns Migrationsverket och andra myndigheter för att omhänderta dessa individers eventuella behov och behovsprövning.
Eftersom jag inte driver en hatblogg, så ska jag inte uppmana uteliggare att uppsöka Lena Anderssons boende och ta förs sig, eftersom hon inte vill hindra andra från att uppnå sina personliga aspirationer.
Däremot så skulle jag vilja fråga Lena Andersson om hon skulle tycka att det var ok att andra försåg sig av hennes personliga tillgångar för att höja sin livskvalité? Eller skulle Lena ringa till polisen, såsom jag skulle göra?
Och här kommer vi till den kanske principiella delningen mellan Anderssons och min syn på det gemensamma. Jag är i kraft av skattebetalare en DELÄGARE i det gemensamma. Det innebär att jag precis som en aktieägare måste ha rätt att säga till om hur min del av skattepengarna används. Det gör jag genom att välja företrädare till diverse politiska församlingar. Jag anser att de pengar som jag som skattebetalare betalar in ska i första hand användas för att stötta övriga DELÄGARE i Sverige AB. Den dagen vi väljer bort våra delägare till förmån för andra, kommer vi att upptäcka att villigheten att vara delägare minskar. Dvs. vi får skatteflykt, förmögna som väljer att lämna landet osv.
Andersson verkar förespråka en ideologi som bygger på principen att vi ska hjälpa alla, oavsett delägarskap eller inte. En fin tanke, men problemet är att då slutar vård, skola, omsorg, pensioner och alla andra trygghetssystem att fungera. Andersson verkar inte heller förstå sambandet mellan hennes egen insats och de välfärdssystem som hon har betalat in till. Hennes egen konsumtion, som betalades av tidigare delägare (dagens pensionärer), började när hon föddes på BB, skolan och efterföljande högre utbildning. Först när Andersson kom i anställning, genererade hon egna investeringar i sin och andras välfärd. Sen kommer Andersson under sin yrkeskarriär att helt säkert behöva sjukvård och kanske även ska de egna barnen få födas på ett tryggt BB och gå i skolan.
Det värsta händer när Andersson blir pensionär. Då upptäcker hon kanske att kommunen har valt att satsa kortsiktigt på flyktingmottagande och att Andersson inte kan flytta till äldreboende, som blivit nedlagt. Eller att om man får äldreboende, så kanske kvalitén på mat, vård och annat är så dåligt, att Andersson blir mest sängliggande.
Nu tycker säkert Andersson att jag raljerar lite väl mycket. Men betänk att av de skatter som kommuner i Sverige tar in IDAG, går redan 97% tillbaks till vård, skola och omsorg. Observera att en svensk kommun har kanske bara 3% i overheadkostnader. Det är en overheadkostnad som skulle göra vilken företagare som helst grön av avund. För att uttrycka det på ett annat sätt. Det du betalar i kommunalskatt har bara ett svinn på 3%, resten går till det som du betalar, vård, skola och omsorg.
Så det innebär att kommunerna har INTE något överskott att sprida till flyktingar i rent behjärtansvärt syfte. Utan det innebär att om inte staten sockrar flyktingmottagandet med stödpengar, så skulle kommunerna vara totalt ointresserade. Tyvärr har det statliga sockret en tidsbegränsning idag på tre år. Och vissa kommuner med stort historiskt flyktingmottagande har börjat upptäcka det. Flyktingar i gemen tar kanske åtta år eller mer att få i arbete. Dvs. kommunen ska betala fem av tre år. Det här har upptäckts av kommunpolitiker oavsett färg, därför protesterar de mot ökat mottagande.
Min slutsats är att Andersson borde dela ut sina personliga tillgångar till behövande, innan hon börjar dela ut tillgångar som tillhör delägare som din mormor, dig, dina barn, din familj, dina arbetskollegor osv.
I ett land med ändliga resurser, måste man alltid prioritera. Med ändliga resurser innebär det att den som blir prioriterad, blir det på bekostnad av någon annan, som blir nedprioriterad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar