Som bekant så finns det många ordspråk i svenskan som härleder till fenomen som är kopplade till djur. En av dem är att även en blind höna kan hitta ett korn (av sanning). Och här finns Ofog idag. Fast en blind höna är fortfarande blind. Speciellt för verkligheten.
Ofog avslöjade härom dagen försvarsbloggaren Wisemans identitet. Därefter har det debatterats lite fram och tillbaks om det var nödvändigt och varför. Jag är nog benägen att hålla med om att om bloggare vill vara anonyma, så ska de få vara det. Ofogs intresse att avslöja Wiseman döljer man bakom ett antal snömosiga förklaringar där man antyder att Wiseman KAN gå ärenden för både vapenindustrin och USA:s krigsmakt.
Pelle Sunvisson, som har gjort sig till Ofogs taleshen i ärendet verkar vara riktigt stolt över vad man har åstadkommit. Det som framkommer efter lite Google-Fu är att han är också aktiv inom Rättvisepartiet Socialisterna i Brandbergen, så han har definitivt inte bara en pacifistisk fredsagenda. Som man kan läsa tydligt, så verkar inte RS ha några problem med att använda våld mot det som de betraktar som fiender, i det här fallet nazisterna i Kärrtorp.
Härvidlag kan vi nog fastställa att Pelle Sunvisson inte har några problem med våld som medel för att uppnå mål, så länge som de uppfyller just RS politiska världsåskådning. Det räcker med att läsa deras hemsida, så inser man att deras politik är ska vi säga, något skruvad, åt vänster.
Men finns det något som Ofog har rätt i då? Jo, faktiskt. Men det är det enda som Ofog inte orkar analysera mer i sitt svar till Wiseman. Och det är kritiken mot det som man kallar den amerikanska krigspolitiken. Kanske för att det är jobbigt att tänka rätt längre stunder.
Så, varför kritiserar inte Sverige och svenska politiker den amerikanska krigspolitiken. Jo, för att idag är nationalstaten Sverige helt beroende av hjälp utifrån för att bevara sin suveränitet som nationalstat. Svenska politiker har oavsett partibok använt Försvarsmakten som en budgetregulator sedan 80-talets mitt. Vi har också sedan 60-talet varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet för att försäkra oss om att Sovjetunionen inte skulle överväga ett anfall mot Sverige. Det var en av överenskommelserna mellan USA och Sverige när socialdemokraterna fattade beslutet om att lägga ner det svenska kärnvapenprojektet. P3 dokumentär har också gjort ett bra program om just svenska kärnvapen. Samarbetet fördjupades också på andra områden, som framgått i mediarapporteringen. Inget märkligt i det, USA ville något och Sverige ville något och alla kom överens.
Vad är problemet då?
Jo, USA har tyvärr en krigspolitik som bygger på den sämsta av grunder. Nämligen den att man resonerar både historielöst och enligt principen "Min fiendes fiende är min vän". Det är en bedräglig princip, precis lika dålig som att ont ska med ont förgås. Det har lett till att man har lierat sig med många rent icke-demokratiska krafter i till exempel Syrien. Och att man stöttar en korrupt regim i Afghanistan, som till råga på allt tycker att det är en bra idé att införa sharialagar. Till slut kommer dessa krafter att vända sig mot både USA och de demokratier som stöttar USA:s politik.
Så visst har Ofog rätt i sin kritik mot USA:s krigspolitik. Men frågan är om Ofogs alternativ med RS variant av socialism är så mycket bättre. Vi kan kanske anta att USA och Ofog faktiskt är för vissa former av icke-demokratier för allas bästa? USA stöttar vissa icke-demokratiska regeringar och rörelser, Ofog och RS förordar vissa socialistiska "paradis".
Skillnaden är att USA:s målsättning är det som kallas nationell säkerhet, dvs. i princip allt som är bra för USA kan mer eller mindre bakas in i den nationella säkerheten. Medan Ofog i sin tur har som målsättning att skapa en pacifistisk socialistisk värld som historien har bevisat flera gånger om att det inte fungerar. Exempel från historiens skräphög är Sovjetunionen, Kampuchea, Vietnam, Kina, DDR, Kuba, Nord-Korea osv. En del av dessa länder existerar än idag som socialistiska paradis, men vi kan nog alla hålla med om att inte är folken vare sig fria eller befriade i dessa uppräknade länder.
Min slutsats är att det finns en ganska stor gråskala i vad som är värt att stödja och vad som inte är värt att stödja. I USA:s fall kan man ibland ifrågasätta det långsiktigt kloka i deras stöd till diverse regeringar och rörelser. I Ofogs fall kan hela deras vision om proletariatets paradis förkastas. Men jag väljer i slutändan att stötta en någorlunda funktionell demokrati med hyfsat transparenta målsättningar och aspirationer jämfört med ett socialistiskt Utopia.
Vad tycker du?
Ofog avslöjade härom dagen försvarsbloggaren Wisemans identitet. Därefter har det debatterats lite fram och tillbaks om det var nödvändigt och varför. Jag är nog benägen att hålla med om att om bloggare vill vara anonyma, så ska de få vara det. Ofogs intresse att avslöja Wiseman döljer man bakom ett antal snömosiga förklaringar där man antyder att Wiseman KAN gå ärenden för både vapenindustrin och USA:s krigsmakt.
Pelle Sunvisson, som har gjort sig till Ofogs taleshen i ärendet verkar vara riktigt stolt över vad man har åstadkommit. Det som framkommer efter lite Google-Fu är att han är också aktiv inom Rättvisepartiet Socialisterna i Brandbergen, så han har definitivt inte bara en pacifistisk fredsagenda. Som man kan läsa tydligt, så verkar inte RS ha några problem med att använda våld mot det som de betraktar som fiender, i det här fallet nazisterna i Kärrtorp.
Härvidlag kan vi nog fastställa att Pelle Sunvisson inte har några problem med våld som medel för att uppnå mål, så länge som de uppfyller just RS politiska världsåskådning. Det räcker med att läsa deras hemsida, så inser man att deras politik är ska vi säga, något skruvad, åt vänster.
Men finns det något som Ofog har rätt i då? Jo, faktiskt. Men det är det enda som Ofog inte orkar analysera mer i sitt svar till Wiseman. Och det är kritiken mot det som man kallar den amerikanska krigspolitiken. Kanske för att det är jobbigt att tänka rätt längre stunder.
Så, varför kritiserar inte Sverige och svenska politiker den amerikanska krigspolitiken. Jo, för att idag är nationalstaten Sverige helt beroende av hjälp utifrån för att bevara sin suveränitet som nationalstat. Svenska politiker har oavsett partibok använt Försvarsmakten som en budgetregulator sedan 80-talets mitt. Vi har också sedan 60-talet varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet för att försäkra oss om att Sovjetunionen inte skulle överväga ett anfall mot Sverige. Det var en av överenskommelserna mellan USA och Sverige när socialdemokraterna fattade beslutet om att lägga ner det svenska kärnvapenprojektet. P3 dokumentär har också gjort ett bra program om just svenska kärnvapen. Samarbetet fördjupades också på andra områden, som framgått i mediarapporteringen. Inget märkligt i det, USA ville något och Sverige ville något och alla kom överens.
Vad är problemet då?
Jo, USA har tyvärr en krigspolitik som bygger på den sämsta av grunder. Nämligen den att man resonerar både historielöst och enligt principen "Min fiendes fiende är min vän". Det är en bedräglig princip, precis lika dålig som att ont ska med ont förgås. Det har lett till att man har lierat sig med många rent icke-demokratiska krafter i till exempel Syrien. Och att man stöttar en korrupt regim i Afghanistan, som till råga på allt tycker att det är en bra idé att införa sharialagar. Till slut kommer dessa krafter att vända sig mot både USA och de demokratier som stöttar USA:s politik.
Så visst har Ofog rätt i sin kritik mot USA:s krigspolitik. Men frågan är om Ofogs alternativ med RS variant av socialism är så mycket bättre. Vi kan kanske anta att USA och Ofog faktiskt är för vissa former av icke-demokratier för allas bästa? USA stöttar vissa icke-demokratiska regeringar och rörelser, Ofog och RS förordar vissa socialistiska "paradis".
Skillnaden är att USA:s målsättning är det som kallas nationell säkerhet, dvs. i princip allt som är bra för USA kan mer eller mindre bakas in i den nationella säkerheten. Medan Ofog i sin tur har som målsättning att skapa en pacifistisk socialistisk värld som historien har bevisat flera gånger om att det inte fungerar. Exempel från historiens skräphög är Sovjetunionen, Kampuchea, Vietnam, Kina, DDR, Kuba, Nord-Korea osv. En del av dessa länder existerar än idag som socialistiska paradis, men vi kan nog alla hålla med om att inte är folken vare sig fria eller befriade i dessa uppräknade länder.
Min slutsats är att det finns en ganska stor gråskala i vad som är värt att stödja och vad som inte är värt att stödja. I USA:s fall kan man ibland ifrågasätta det långsiktigt kloka i deras stöd till diverse regeringar och rörelser. I Ofogs fall kan hela deras vision om proletariatets paradis förkastas. Men jag väljer i slutändan att stötta en någorlunda funktionell demokrati med hyfsat transparenta målsättningar och aspirationer jämfört med ett socialistiskt Utopia.
Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar