Alla PISsAr på alla?!

Så, är det någon som är överraskad över utfallet i senaste PISA-mätningen?


Inte jag i alla fall. Nu ska vi bena ut ett par saker, så att vi inte följer med i drevet.

Bloggrannen Cornucopia har skrivit bra om en del av konsekvenserna. Lär och lär!


Först så kan vi konstatera att alla som skriker i media, gör det på en icke-vetenskaplig grund. Alltså är det politiska floskler som passar den egna agendan, oavsett vad som sägs. Ska vi gå igenom några ur högen?

Vi börjar med Lärarförbundet och deras klagovisa.

Självklart säger Lärarförbundet att med bättre resurser (läs fler lärare med högre lön) är lösningen på problemet. Inte märkligt alls att ett fackförbund kan tycka att det är rätt medicin för att lösa problem i skolan. Det som är beklämmande är att lärare ska föreställa ett akademiskt yrke. Därför kunde man kanske förvänta sig ett lite mer nyanserat svar, med lite mer analys bakom. Men dagens lärare kanske inte har den vetenskapliga metoden och analys som huvudsysselsättning i sitt akademiska arbete?!

Skolminister Jan Björklund skyller allt på det gamla systemet.

Enligt Björklund blir allt bättre med det nya systemet som Jan och Alliansen håller på att införa. Det märkliga är att Jan blev skolminister 2006. Enligt gammal, gammal matematik så blir 2013-2006=7. Så Jan har hunnit jobba i sju år utan att någonting har blivit bättre i skolan. Någon som arbetar så intensivt med skolan borde ha lyckats med något positivt under sju års tid. Annars får nog Jan IG som chef, tror jag. Det roligaste av allt är att det är bara det som hänt före 2006 som är fel. Allt efter det är rätt, även om kurvan pekar nedåt. Nåväl, logik är också ett akademiskt ämne, men troligen inget som Jan har studerat. Det är ju så jobbigt med logik som motsäger politiska åsikter.

Sen har vi diverse experter, här en som skyller på eleverna.

Skolforskaren Ulf Fredriksson konstaterar att de sämsta studenterna i Sverige har blivit sämre över tiden. Men ingen förklaring finns till detta. Bara ett konstaterande. Och en jämförelse med Finland som delvis haltar.

Andra experter skyller på kommunalisering och friskolor.

Det märkliga är att kommunaliseringen och friskolorna har sin skara förespråkare och motståndare. Experternas analys pekar på dessa faktorer, framförallt i skapandet av en mer ojämlik skola.

Sen har vi förstås socialdemokraterna, med Löfvén i spetsen.

Här skylls allt på statsminister Reinfeldt. Samtidigt gör Löfvén ingen analys av eventuell socialdemokratisk skuld till skolans kris.

Just sådana här händelser är anledningen till att jag startade bloggen en gång i tiden. För i debatten är det viktigare att ta initiativet och få problemformuleringsföreträde innan motståndaren hinner med. Alltså blir motståndaren den som reagerar på utspel, istället för att sitta ner i lugn och ro och göra en analys av läget. Med en korrekt analys finns det till och med en risk att man kan hitta en lösning på problemet.

Här är Statsmannens revolutionerande analys av bakomliggande faktorer.

1. Ända sedan 68-generationen har skolan varit föremål för diverse social(istisk)a experiment. Här skulle den nya socialistiska generationen fostras enligt folkhemmets önskemål. Problemet var bara att här började eländet. Man byggde en föreställning om att människor inte bara skulle ha samma förutsättningar att studera ämnen, oavsett område. Utan att man förväntade sig också att utfallet skulle bli ganska jämlikt. Dvs. de flesta studenter skulle få medelbetyget tre och sen skulle normalfördelningskurvan säkerställa en rättvis fördelning av högre och lägre betyg från genomsnittet. Det säger sig själv att människors kunskapsinhämtningsförmåga inte följer en normalfördelningskurva i alla ämnen. Förmågan till kunskapsinhämtning baseras på intellektuell kapacitet och MOTIVATION. Det som socialdemokraterna skapade, var en skola för medelmåttor med få incitament för de med högre kapacitet att motivera dessa elever till högre prestationer. Det skapade ett land där Jante regerade i skolan. Det blev helt enkelt fult att plugga. Pluggis har man ju blivit kallad, trots att utmaningen var ganska liten.

2. Jante och den svenska avundsjukan har också fått regera oförblommat. När skolan väl kom på att man kunde stimulera elever med ovanliga förmågor lite extra, vad gjorde man då? Jo, man satsade på kultur, såsom sång och musikskolor. Eller idrottsgymnasier. Helt klart utmanande och utvecklande för de personer som besatte dylika individuella talanger. Men föga nyttigt för att generera välstånd för det stora flertalet. Klart att några artister och idrottsmän blev miljonärer, men blev Sverige som land bättre? Om någon ens vågar andas att vi skulle ha elitskolor för elever med fallenhet för fysik, matematik eller biologi eller för den delen andra NO-ämnen, då rasar alla politiker. Hu så hemskt om vi skulle utbilda en elit inom dessa områden!

3. Den svenska jämställdhetsmentaliteten. Här hittar vi nog den faktor som förstör allra mest för svensk skola. Nämligen att man förväntar sig att UTFALLET av studier ska följa någon form av normalfördelningskurva i populationen elever. Som om elevers fallenhet eller motivation skulle följa normalfördelningskurvor i UTFALLET. Nu fattar inte politiker som tjatar om jämställdhet och feminism det här med utfall. Men jag ska förklara det ganska enkelt. Kanske till och med så enkelt så att en politiker fattar. Jag tycker om musik. Jag lyssnar på musik. Jag har bra tonöra. Men jag är värdelös på att spela instrument och sjunga. För jag kan INTE höra mig själv sjunga. Kort och gott, så tillåter inte min hörsel att jag hör de toner som jag sjunger korrekt. Alltså kan det inte bli sångare av mig. Även om utfallet borde säga att jag skulle vara en minoritet bland sångare, och alltså borde kvoteras in bland sångare, trots att jag de facto inte kan sjunga tonrätt. Däremot har jag en fallenhet för ska vi säga lite mer naturvetenskapliga ämnen. Och där är jag på egna meriter, inte inkvoterad. Av någon anledning, skulle jag då ersättas lämpligen av en invandrad kvinna som inte behärskar ämnet, bara för att man ska inkvoteras? Nä, tror inte det, eftersom naturvetenskapen är ganska obarmhärtig mot vetenskaplig inkompetens. Vi svenskar måste alltså sluta upp med vanföreställningen att om vi har X% kvinnor, Y% män, Z% invandrare, A% halta och lytta, B% HBTQ, så måste utfallet vara att i VARJE verksamhet, så måste fördelningen se likadan ut. Det är ett rent politiskt önsketänkande, som bara leder till felaktiga slutsatser.

Vad kan vi göra åt dessa saker då?

1. Ställ objektiva kunskapskrav på eleverna. Metoderna måste baseras på vetenskapliga metoder, inte flummiga politiska förhoppningar om människans inneboende kunskapstörst osv. Det vet varje förälder idag att om man sätter ungen framför en Xbox, så försvinner kunskapstörsten på en gång. Acceptera också att det måste finnas speciella skolor för både svaga och starka elever.

2. Tillåt skolor som separerar på bättre och sämre elever. Bättre skolor kan tillåta sig har större klasser, eftersom elevernas intellektuella kapacitet kräver mindre motivation för att de ska prestera. Dessutom leder en miljö där fler har högre kapacitet till en sund konkurrens mellan eleverna, som sporrar till bättre prestationer. Det skulle också medföra att skolor med svagare elever kunde satsa mer resurser vad gäller lärare. I många fall behöver säkerligen familjerna stöttning också, vilket skulle underlättas av en separerad skola.

3. Människor kan aldrig bli jämställda vad gäller utfall. En del är intelligentare, andra är starkare och vissa kan sjunga och spela. Det innebär att vi måste acceptera inte bara elevers förutsättningar, utan begränsningar. Det är väl ingen som skulle komma på den korkade idén att minst x% av alla bilförare måste vara blinda, eftersom x% av populationen är blind?! Skolans syfte måste alltid vara att stimulera individen att göra sitt bästa med de egna talangerna, aldrig att försöka matcha in en individ till ett utfall som inte är realistiskt att klara av.

Sist men inte minst, så finns det lite tråkig statistisk hos Skolverket att titta på.

Vi kan konstatera att det finns ett tråkigt utfall i tabell 2 på riksnivå. Och det är att elever med utländsk bakgrund har i 38,6% av fallet icke godkänt i ett eller fler ämnen, jämfört med 19,1% för elever med svensk bakgrund. Men här har vi inte problemet med resurser. Utan problemet är ett annat. Nämligen hur hanterar vi elever med icke-svensk bakgrund.

Först kan vi konstatera en väldigt grundläggande sak. Och det är att elever med utländsk bakgrund är INTE mindre intelligenta än elever med svensk bakgrund. Men att det spelar ingen roll hur intelligent du är, om du inte får rätt förutsättningar att lösa problemen.

1. Säkerställ att eleven lär sig svenska och inget annat initialt. Du kan inte lösa ett komplicerat matematiskt eller fysikaliskt problem, om du inte förstår problemformuleringen i uppgiften.

2. Stöd eleverna och familjen i studiearbetet. Motverka kulturattityder som är "macho" och som försöker förringa betydelsen av studier. Det här är en av de viktigaste framgångsfaktorerna. Framförallt så måste man bryta patriarkala strukturer som förringar behovet av studier för flickor.

3. Låt studierna ta tid för studieovana elever. Varför är det viktigare att hålla en tidplan där eleven går ut med IG-betyg än att låta studierna ta några år extra för att man ska få godkända betyg? Tiden i det här fallet har inget egenvärde. Vem bryr sig egentligen om det tog 9 eller 11 år av grundskolestudier för att faktiskt lära sig saker. Eller att gymnasiet tar ett par år extra? För trots allt är en gymnasieutbildad person på 25 år mycket mer användbar i arbetslivet än en IG-elev på 19 år. Rent samhällsekonomiskt borde det nog vara så.

Slutligen vill jag säga att alla alarmistiska rubriker som ni kommer att se de följande dagarna är bara FUD (Fear, Uncertainty, Doubt). Alla fruktar att de får skulden för problemet. Det finns osäkerheter om vad som orsakar problemet. Och man tvivlar på analysen, om det inte stödjer den egna politiska världsbilden.

Alltså, skit i dessa faktorer. Tänk själv, analysera och ta rätt konsekvenser av analysen.