Homo politicus defecit

Jag har äntligen kommit på varför det är så som det är i det svenska samhället idag. Det krävde tänkare på både höger, vänster och till mitten, innan jag kom till någon form av insikt.


Vi styrs av misslyckade politiker idag. Så enkelt är det, och jag ska beskriva varför. Men först ska vi rekapitulera lite historia och klokskap som man bör fundera över.


Om vi tar det här med pengar, för trots allt så handlar allt om pengar och de möjligheter som en förmögenhet ger. Man brukar säga att den första generationen förvärvar, den andra generationen förvaltar och den tredje generationen fördärvar. Den analogin kan vi gott tillämpa på staten Sverige.


Den första generationen var de som förvärvade. Vi kan gott erkänna att socialdemokratin har tjänat Sverige väl genom historien. Det som började med förvärvandet av en "förmögenhet" avseende Svenska förhållanden var i stort ett arbete som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson gjorde. De skapade grunderna för både folkhemmet och de sociala kontraktet med det svenska folket. Däri inbegreps ett antal begrepp som till exempel den svenska neutraliteten under andra världskriget. Det var helt enkelt en analys som socialdemokraterna gjorde att man tjänade inget på att gå med i kriget och allt på att hålla sig utanför. Förutom att svensk krigsförmåga var obefintlig på grund av ett katatstrofalt försvarsbeslut 1925.


Bra nog för Sverige, så klarade man sig undan kriget med lite eftergifter och medlöper till höger och vänster, när det passade. Inte kanske den snyggaste historien, men pragmatiskt och realpolitiskt. Sen kom nästa generation socialdemokrater som förvaltade folkhemmet. Dit hör Tage Erlander och Olof Palme. Socialdemokraterna förvaltade Sverige väl ända fram till början av 70-talet, då man började försöka att realisera sitt socialistiska utopia, gärna med modeller från föregångslandet den tyska demokratiska republiken. Eller på ren svenska, man försökte köpa väljare genom att öka välfärdstjänsterna till en nivå som varken företagen och skattebetalarna kunde eller ville betala för. Därefter fortsatte den med ett antal regeringsväxlingar mellan höger och vänstern. Så fördärvandet började ordentligt på 80-talet.


Vad hände sen då? På 90-talet bröt de kommunistiska länderna ihop och det skapade till början inte så stora problem, förutom Jugoslaviens sammanbrott. Jugoslaviska flyktingar kom en masse till Europeiska länder, inkluderat Sverige. Svenskarna var ett ganska naturligt land för många jugoslaver att fly till, då det fanns en stor grupp jugoslaver i landet som kom med arbetskraftinvandringen till den svenska industrin på 60- och 70-talet. Men även denna i dagens mått sett relativt lilla flyktingskara skapade stora friktioner i samhället på den tiden. Och vissa friktioner finns fortfarande kvar, främst kopplat till vissa grupper från ex-Jugoslavien som har både hederskulturer och i vissa fall rena livsstilskriminella inslag.


Men slutade fördärvet här? Nej, faktiskt inte. Det svenska samhället kunde trots finanskris och kanske tack vare EU-medlemskap att hantera de problem som man hade.


Men det är nu under 90-talet som de misslyckade politikerna börjar göra sin entré på den politiska arenan. Anders Isaksson skrev boken "Den politiska adeln", som på ett bra sätt beskriver den nepotism som har frodats bland de politiska partierna, främst inom socialdemokratin. Eftersom socialdemokratin hade varit det statsbärande och dominanta partiet under hela 1900-talet i Sverige, så har partiet haft bäst möjligheter att inom den offentliga strukturen skapa poster för partimedlemmar och övriga som har tjänat partiet väl.


Det som är problemet med den nya generationen politiker som äntrar scenen under 1900-talets slut är just att de har ingen erfarenhet från det som jag kallar för LHS, dvs. livets hårda skola. Man har skolats in i systemet genom Unga Örnar, SSU, facket eller andra poster och fått släktingars och vänners stöd under sin karriär. Kort och gott så har man inte kunnat relatera till vanliga svenskars problem eller upplevelser om samhället, skolan, arbeten och så vidare.


Utöver en utveckling där nuvarande generation politiker saknar insikt i samhällets realiteter, så har en globalisering pådriven av teknologisk utveckling lett till en konkurrens som svensk industri inte har kunnat hantera. Vi har sett varvsindustri försvinna, teko-industri, tillverkningsindustri och även numera relativt kvalificerad industri som telekommunikationer och läkemedelsindustri på väg ut från svensk arbetsmarknad.


Vilka indikatorer har jag då på att dagens politiker är misslyckade och kan inte hantera realiteter och/eller realpolitik?


För det första är det helt klart att Ryssland med president Putin i spetsen har brutit en internationell överenskommelse där man har garanterat staten Ukrainas suveränitet. Ryssland har visat att man hedrar inte överenskommelser som man har ingått, om det inte passar den ryska politiska diskursen. Sammalunda kan man se på det ryska annekterandet av delar av Georgien och även i en så liten sak som kidnappandet av en estnisk säkerhetspolis från estniskt territorium.


Så vad gör svenska misslyckade politiker då? Jo, man ingår en försvarsöverenskommelse som kommer att FORTSÄTTA ATT MINSKA svensk försvarsförmåga. Så vi har en försvarpolitisk grund som bygger på evig europeisk fred med bland annat Ryssland och trots att ryssarna har visat att de inte längre spelar på den spelplanen, så fortsätter de misslyckade svenska politikerna med en politik, som hade helt andra bevekelsegrunder. Dessutom, så även denna minskande ambition är försvaret underfinansierat. Bara för att man ökat antalet kronor, så betyder det inte att det är en satsning, det är snarare en något mindre katastrofal, men likväl katastrofal minskning sett i förhållande till den ryska förmågan och viljan, som vi ser idag.


Ett annat tecken inom svensk säkerhetspolitik idag är oviljan att faktiskt diskutera vad politiken innehåller, förutom ren plakatpolitik. Att ett granlands president tolkar den svenska solidaritetsdoktrinen som ett skämt är ganska oroande. Det betyder att svenska politiker är inte trovärdiga i sina försäkringar om att man kommer att kunna ge ett reellt stöd till granländerna. Därvidlag kan vi nog också realpolitisk dra slutsatsen att ingen har heller ett större intresse att hjälpa Sverige med reella resurser om det skorpar till sig. Men en politisk adel som lever i plakatpolitikens värld med kommunikationsbudskap, PR-byråer och nödvändiga icke-förpliktigande pudlar kan fortsätta vidare utan att reflektera över säkerhetspolitikens realiteter.


Alltså är de misslyckade svenska politikerna helt oförmögna att hantera säkerhetspolitiken.


Vi kan titta på ett annat politikområde. Det som lite förskönat kallas för "invandring". Här är skulden inte så stor hos socialdemokraterna som hos Alliansen och framförallt Alliansens största parti, nämligen de nya moderatena. Sverigedemokraterna har vunnit stort på denna oförmåga att hantera invandringen. Idag Svergies tredje största parti, snart kanske näst största parti. Bakom Alliansens misslyckande ligger det både humanistiskt och liberalt tankegods. Det är självklart att man vill hjälpa människor i nöd, men tyvärr har asylsystemet havererat genom missbruk och fusk i industiell omfattning. Volymfrågorna får inte diskuteras. Fri rörlighet för arbete är ett liberalt ideal.


Men vad är problemet inom invandringen som de misslyckade politikerna missar?


För det första, om vi tar de som söker asyl. Mängden av "borttappade" svenska pass, industrin bakom människosmugglingen och även de osannolika asylhistorerna som inte underbyggs av någon form av identitetshandlingar eller andra stöddokument är en kraftfull indikator på att de flesta som söker asyl i Sverige är faktiskt inte asylsökande, utan söker ett bättre liv. Inget fel i att söka sig till ett bättre liv, men inget som är en mänsklig rättighet i grunden och framförallt inget som man kan kräva att svenska skattebetalare ska finansiera.


För det andra så finns de så kallade EU-migranterna, som inte har några lagliga skäl att uppehålla sig i Sverige, om de inte är hitflyttade enligt EU:s principer för arbetskraftinvandring. Men nu är det så att enligt olika bedömare så har mellan 160.000 och 475.000 arbeten försvunnit i Sverige sen 2000-talets början. Samtidigt har vi ungefär 400.000 arbetslösa invånare i riket. De arbeten som finns är i regel sådana som kräver höga kvalifikationer eller minst en utbildning som är på gymnasienivå. Vilket de flesta som söker ett bättre liv i Sverige och EU-migranter inte har. Kort och gott, de är inte kompetensmässigt konkurrenskraftiga och därmed är de hänvisade till välfärdssystemen, dvs. de kommer alltid att vara en belastning för skattebetalarna, dvs. våra gemensamma resurser.


Invandringen idag kostar, den är inte ekonomiskt lönsam och kommer inte heller att bli det i framtiden.


Spiken i kistan kom när jag läste Maria-Pia Boëthius artikel i ETC om att maktelitens tid är förbi. För en gångs skull håller jag med en socialist till 100%. Det är nämligen så att dagens politiska adel fick sin makt, inte genom folket, utan genom sina föräldrar, släktingar och vänner. Folket fortsatte att snällt rösta på varumärken, utan att observera att innehållet hade bytts ut över tiden från äkta politiker, framförallt äkta realpolitiker till plakatpolitiker, som på fullt allvar tror att politik skapas genom att säga de rätta sakerna.


Tyvärr är det så att det är de rätta sakerna som måste göras, inte sägas som gäller. Pennan är förvisso mäktigare än svärdet, men bara om man realiserar det som nedtecknats av pennan. Tyvärr tror de misslyckade politikerna i Sverige att så länge som plakatpolitiken återfinns på tidningarnas rubriker och i media, så har politiken lyckats. Dessa misslyckade politker finns tyvärr i alla svenska riksdagspartier, oavsett politisk ideologi.


Jag har några saker att säga till dessa politiska misslyckanden.


För det första, ni måste skapa förutsättningar för nya jobb i den privata sektorn, helst den exporterande. Det är det enda sättet att skapa mer förmögenhet att fördela i välfärd och andra samhällstjänster.


För det andra, ni kan inte öka folkmängden, om det inte finns fler arbeten att gå till. Om ni inte vill tunna ut samhällets välfärdssystem ytterligare genom att fördela samma summa förmögenhet på fler personer.


För det tredje, ta säkerhetspolitiken på allvar. För inte tror ni väl på riktigt att svenskarna skulle få det bättre med rysk demokrati, islamistisk stat eller för den delen en total europeisk överstatlighet?


Den svenska revolutionen kommer inte att komma, eftersom svensken är en pacificerad humanistisk varelse. Det tråkiga med den inställningen är att det kommer alltid att finnas någon som fyller ett maktvaacum, även när det gäller samhällets våldsmonopol.


Nu får de misslyckade politkerna ursäkta mig, men jag vill inte att detta våldsmonopl ska innehas vare sig av grannen från AFA, busschauffören som är medlem i Rinkebys shariapolis eller för den delen den liberala kapitalisten som bedriver rovdrift på sina underbetalda medmänniskor.


Jag vill att samhället ska inriktas till att vara fortsatt humanistiskt, mänskligt, generöst och demokratiskt, men utan att glömma att i ett samhällskontrakt måste man också ställa krav gentemot både nuvarande befolkning och alla som önskar komma hit.


Till dessa krav hör absoluta värden som inte får vara förhandlingsbara. Till exempel att allas människovärde ska alltid vara lika. Och att lagen ska vara lika för alla, alltid. Och sist men inte minst, att demokrati är den enda acceptabla samhällsmodellen för vårt samhälle.


Sist men inte minst, just nu befinner sig svenska politker och svenska väljare i förnekelsefasen. Politikerna vill inte se de reella problemen och väljarna vill inte se att de har röstat på misslyckade politiker. Snart kommer båda grupperna att få hantera sin förnekelse och får kanske insikt. Frågan är bara, vad blir resultate av insikten?

Virtuell homofobi i efterlivet

Visst märks det att media är i gemen vänstervridna, eller möjligen ultraliberala och gillar inte saker som konservatism. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna kan väl sägas vara de enda konservativa partierna som sitter i riksdagen idag.

Nu har Svenska Dagbladet (oberoende liberal?) grävt fram att en kristdemokratisk politiker som är riksdagskandidat och tycker att homosexualitet är en synd. Vilket inte är en revolutionerande åsikt hos en pingstpastor, Tommy Dahlman, som det handlar om. Ställ frågan till en imam eller en troende muslim och sannolikt tycker de likadant som pingstpastorn, nämligen att homosexualitet är en synd.

Än sen då? Behöver jag bry mig om en pingstpastor som läser sagor i Bibeln och tror på dem och därmed drar slutsatsen att homosexualitet är en synd? Absolut inte. För religion är sagor. Och vuxna som tror på sagor om efterlivet får väl göra det, så länge som det inte drabbar någon i det riktiga livet, dvs. här och nu. Det finns inget i artikeln som antyder att Tommy Dahlman skulle vilja särbehandla homosexuella i Sverige.

Alltså, tidningen SvD skriver en icke-nyhet om om en kristen person som tror att homosexuella hamnar i sagovärldens "helvete" om de fortsätter vara homosexuella.

Wow, det måste vara höjden av journalistik. I princip alla religioner fördömer homosexualitet. Men spelar det någon roll om vad en saga tycker om homosexualitet? Nej, det gör det faktiskt inte.

Det som är intressant är att kristendomen har reformerats och utvecklats så långt att många kristna inriktningar inte ser homosexualitet som något problematiskt att förhålla sig till. Ja, självfallet finns det dogmatiska kristna tolkningar också, men det finns en acceptans för homosexualitet inom den kristna kultursfären i allmänhet och i Sverige i synnerhet.

Nu skulle det förstås vara intressantare om SvD frågade andra religionsföreträdare om hur homosexuella skulle behandlas, inte i efterlivet, utan nu idag i det levande livet. Men jag tror inte att man vill väcka frågor som ger svar som inte passar i dagens diskurs.

Och om SvD hade varit journalistiska, så borde de ha ställt frågan till pastorn om homosexualitet borde förbjudas. Det hade ju faktiskt varit en relevant fråga. Inte om pastorn trodde på ett straff i en sagovärld. Och när man ändå är i farten, så skulle man kanske fråga framförallt riksdagsledamöter om vad de tycker om homosexualitet?

Själv som icke troende och ateist säger jag bara på enklaste sätt; "All sexualitet mellan vuxna människor som sker av fri vilja och önskan är acceptabel." Dock med den lilla begränsningen att den ska inte utövas på offentlig plats på ett sådant sätt att den kan förarga allmänheten.

Ungefär så tycker jag.

För övrigt, de flesta homosexuella som jag känner är alldeles för intelligenta för att tro på religiösa sagor. De är ateister eller möjligen agnostiker och tror därmed inte på några straff efter döden för sin sexualitet.

Krigets krav

Läser i DN att de svenska soldaterna i Mali inte får tillräckligt med mat.

Texten ger ett flertal reflektioner, som jag vill delge till de som är intresserade.

Först och främst, så kan man faktiskt fundera på det kaloriintag som någon har godkänt, utan att ha grundläggande förståelse för självklarheter. Först och främst så är det att någon, sannolikt inte generalläkaren i Försvarsmakten har godkänt ett dagligt kaloriintag på 1800 kilokalorier. Det är ett kaloriintag som medger överlevnad i praktiken. En kontorsarbetare som sitter framför datorn beräknas förbruka cirka 2300-2800 kilokalorier per dag. Så vi kan konstatera att soldaternas klagomål är korrekt, de får för lite mat för uppgiften.

Att sedan chefen för insatsen kallar det för "Ett lyxproblem" i DN är också anmärkningsvärt. Nog kräver vi väl att en chef ska klara av enkel matematik och att det saknas minst 1000 kilokalorier per dag per soldat. Det går kanske bra att ha den attityden hemma i Sverige när soldaten ska få "pannben" på Karlsborg och svälta av sig lite McDonalds-fett, men absolut inte en korrekt inställning gentemot soldater som är deployerade i en krigszon.

Men det som är mest frapperande är det faktum att svenska soldater som är insatta i ett av FN:s farligaste insatsområden och där FN-soldater har dödats i tjänsten, så verkar soldaterna ha en förkastlig inställning till sin uppgift. De verkar tro att är man insatt i ett krigsområde, så ska man kunna träna på gym eller fysa i en till två timmar om dagen. Soldaterna verkar inte ha förstått att det är jobbet som är träningen. Att man faktiskt blir fysiskt och psykiskt nedbruten i en krigszon är något som man måste inse som soldat. Det är därför man har något som heter leave eller reorganisation/återhämtning som begrepp inom det militära.

Nåväl, för att sammanfatta mina observationer.

1. Outsourcing utan svensk kvalitetskontroll verkar vara en dålig lösning för en krigsuppgift. Generalläkaren borde sannolikt ta sig an detta ärende skyndsamt.

2. Chefer som inte inser vidden av problemet borde tänka om. Särskilt när det är ett så enkelt problem som addition. 1800 kilokalorier per dag kan ALDRIG bli ett dagsbehov på 2800 kilokalorier.

3. Soldater som inte förstår vad arbetet går ut på ska kanske fundera på vad de håller på med. Insats kräver uppoffringar. Och för övrigt skulle de förstå att jobbet går inte ut på att vara snygg på Beach 2015, utan att man faktiskt ska lösa en stridsuppgift.

Hur mogen är man uppgiften egentligen inom Försvarsmakten?

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt, har chefer och soldater förstått krigets krav?

Min slutsats är, antagligen inte.......

Inga troende muslimer eller Ung Vänster i Försvarsmakten eller polisen?

Läser med förvåning Försvarsmaktens uppförandekod, eller det som står på hemsidan om uppförandekoden.

Citat:

"Det går till exempel inte att aktivt arbeta för en ökad mångfald i Försvarsmakten och samtidigt ge uttryck för anti-demokratiska värderingar eller annat som strider mot lag, förordning eller värdegrund. Trovärdigheten skulle bli lidande, inte bara för medarbetaren själv utan för hela Försvarsmakten."

Så vad betyder anti-demokratiska värderingar? Som lekman kan man tycka att det innebär att man man får inte tro på eller medverka till något som strider mot demokratin eller det demokratiska styret i landet. Så vad säger polisen då?

Polisens värdegrund säger följande:

"Polisens uppdrag är att öka tryggheten och minska brottsligheten. Vi genomför vårt uppdrag professionellt och skapar förtroende genom att vara:

• Engagerade -  med ansvar och respekt. Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde.
• Effektiva - för resultat och utveckling. Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling.  
• Tillgängliga - för allmänheten och för varandra. Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande."

Jag noterar särskilt uttrycket allas lika värde.

 Så varför får/bör inte troende muslimer vara militärer eller poliser i Sverige? Eller medlemmar i Ung Vänster?

Först får vi faktiskt göra några antaganden.

1. Muslimen TROR på sin religions förkunnelser. Kom ihåg att islam är en bokstavstro, som inte tillåter reformation. Det finns inte "moderata" muslimer, man är antingen muslim eller inte.

2. Ung Vänstermedlemmen står för det principprogram som styr organisationens arbete.

Så då är vi kanske överens om att man är troende i en religion eller medlem i ett politiskt sammanhang där man lever som man lär i grunden.

Det första som vi kan konstatera är att de flesta lärda inom islam uttrycker tydligt att islam och demokrati är inte förenliga, på grund av att ingen kan välja representanter för att stifta lagar, eftersom den rätten finns endast hos Allah.

Vi kan också konstatera att islam tolererar inte de grundläggande humanistiska mänskliga rättigheter, som är en av grundpelarna för svensk demokrati. Bland annat förnekas allas lika värde, som uttrycks i polisens värdegrund.

Sen kan vi också konstatera att Ung Vänsters principprogram från 2013 uttrycker tydligt att är ett revolutionärt ungdomsförbund. Mig veterligen har revolution aldrig varit kompatibelt med demokratiska val. Eller någon form av korrekta val någonstans i världshistorien.

Så där har vi alltså något som varken Försvarsmakten eller Polisen har reflekterat över, nämligen varför man antar muslimer eller vänstermänniskor till sina organisationer, som faktiskt inte står för vare sig demokratiska värderingar eller allas lika värde.

Det är självklart så att en människa kan alltid utvecklas och ändra sig. Alltså sluta tro på Allah eller vänsterideologier som är revolutionära. Men då behövs det antagligen inte heller huvuddukar till uniformer, eller tolerans för revolutionära ideologier i dessa två av statens våldsinstrument.

Det är väl skönt att veta att dessa två organisationer tar alla konsekvenser av sitt försvar för den svenska demokratin? Eller gör de det?

För inte kan det väl finnas kulturrelativitism i statens våldsmonopol?