lördag 18 april 2015

Homo politicus defecit

Jag har äntligen kommit på varför det är så som det är i det svenska samhället idag. Det krävde tänkare på både höger, vänster och till mitten, innan jag kom till någon form av insikt.


Vi styrs av misslyckade politiker idag. Så enkelt är det, och jag ska beskriva varför. Men först ska vi rekapitulera lite historia och klokskap som man bör fundera över.


Om vi tar det här med pengar, för trots allt så handlar allt om pengar och de möjligheter som en förmögenhet ger. Man brukar säga att den första generationen förvärvar, den andra generationen förvaltar och den tredje generationen fördärvar. Den analogin kan vi gott tillämpa på staten Sverige.


Den första generationen var de som förvärvade. Vi kan gott erkänna att socialdemokratin har tjänat Sverige väl genom historien. Det som började med förvärvandet av en "förmögenhet" avseende Svenska förhållanden var i stort ett arbete som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson gjorde. De skapade grunderna för både folkhemmet och de sociala kontraktet med det svenska folket. Däri inbegreps ett antal begrepp som till exempel den svenska neutraliteten under andra världskriget. Det var helt enkelt en analys som socialdemokraterna gjorde att man tjänade inget på att gå med i kriget och allt på att hålla sig utanför. Förutom att svensk krigsförmåga var obefintlig på grund av ett katatstrofalt försvarsbeslut 1925.


Bra nog för Sverige, så klarade man sig undan kriget med lite eftergifter och medlöper till höger och vänster, när det passade. Inte kanske den snyggaste historien, men pragmatiskt och realpolitiskt. Sen kom nästa generation socialdemokrater som förvaltade folkhemmet. Dit hör Tage Erlander och Olof Palme. Socialdemokraterna förvaltade Sverige väl ända fram till början av 70-talet, då man började försöka att realisera sitt socialistiska utopia, gärna med modeller från föregångslandet den tyska demokratiska republiken. Eller på ren svenska, man försökte köpa väljare genom att öka välfärdstjänsterna till en nivå som varken företagen och skattebetalarna kunde eller ville betala för. Därefter fortsatte den med ett antal regeringsväxlingar mellan höger och vänstern. Så fördärvandet började ordentligt på 80-talet.


Vad hände sen då? På 90-talet bröt de kommunistiska länderna ihop och det skapade till början inte så stora problem, förutom Jugoslaviens sammanbrott. Jugoslaviska flyktingar kom en masse till Europeiska länder, inkluderat Sverige. Svenskarna var ett ganska naturligt land för många jugoslaver att fly till, då det fanns en stor grupp jugoslaver i landet som kom med arbetskraftinvandringen till den svenska industrin på 60- och 70-talet. Men även denna i dagens mått sett relativt lilla flyktingskara skapade stora friktioner i samhället på den tiden. Och vissa friktioner finns fortfarande kvar, främst kopplat till vissa grupper från ex-Jugoslavien som har både hederskulturer och i vissa fall rena livsstilskriminella inslag.


Men slutade fördärvet här? Nej, faktiskt inte. Det svenska samhället kunde trots finanskris och kanske tack vare EU-medlemskap att hantera de problem som man hade.


Men det är nu under 90-talet som de misslyckade politikerna börjar göra sin entré på den politiska arenan. Anders Isaksson skrev boken "Den politiska adeln", som på ett bra sätt beskriver den nepotism som har frodats bland de politiska partierna, främst inom socialdemokratin. Eftersom socialdemokratin hade varit det statsbärande och dominanta partiet under hela 1900-talet i Sverige, så har partiet haft bäst möjligheter att inom den offentliga strukturen skapa poster för partimedlemmar och övriga som har tjänat partiet väl.


Det som är problemet med den nya generationen politiker som äntrar scenen under 1900-talets slut är just att de har ingen erfarenhet från det som jag kallar för LHS, dvs. livets hårda skola. Man har skolats in i systemet genom Unga Örnar, SSU, facket eller andra poster och fått släktingars och vänners stöd under sin karriär. Kort och gott så har man inte kunnat relatera till vanliga svenskars problem eller upplevelser om samhället, skolan, arbeten och så vidare.


Utöver en utveckling där nuvarande generation politiker saknar insikt i samhällets realiteter, så har en globalisering pådriven av teknologisk utveckling lett till en konkurrens som svensk industri inte har kunnat hantera. Vi har sett varvsindustri försvinna, teko-industri, tillverkningsindustri och även numera relativt kvalificerad industri som telekommunikationer och läkemedelsindustri på väg ut från svensk arbetsmarknad.


Vilka indikatorer har jag då på att dagens politiker är misslyckade och kan inte hantera realiteter och/eller realpolitik?


För det första är det helt klart att Ryssland med president Putin i spetsen har brutit en internationell överenskommelse där man har garanterat staten Ukrainas suveränitet. Ryssland har visat att man hedrar inte överenskommelser som man har ingått, om det inte passar den ryska politiska diskursen. Sammalunda kan man se på det ryska annekterandet av delar av Georgien och även i en så liten sak som kidnappandet av en estnisk säkerhetspolis från estniskt territorium.


Så vad gör svenska misslyckade politiker då? Jo, man ingår en försvarsöverenskommelse som kommer att FORTSÄTTA ATT MINSKA svensk försvarsförmåga. Så vi har en försvarpolitisk grund som bygger på evig europeisk fred med bland annat Ryssland och trots att ryssarna har visat att de inte längre spelar på den spelplanen, så fortsätter de misslyckade svenska politikerna med en politik, som hade helt andra bevekelsegrunder. Dessutom, så även denna minskande ambition är försvaret underfinansierat. Bara för att man ökat antalet kronor, så betyder det inte att det är en satsning, det är snarare en något mindre katastrofal, men likväl katastrofal minskning sett i förhållande till den ryska förmågan och viljan, som vi ser idag.


Ett annat tecken inom svensk säkerhetspolitik idag är oviljan att faktiskt diskutera vad politiken innehåller, förutom ren plakatpolitik. Att ett granlands president tolkar den svenska solidaritetsdoktrinen som ett skämt är ganska oroande. Det betyder att svenska politiker är inte trovärdiga i sina försäkringar om att man kommer att kunna ge ett reellt stöd till granländerna. Därvidlag kan vi nog också realpolitisk dra slutsatsen att ingen har heller ett större intresse att hjälpa Sverige med reella resurser om det skorpar till sig. Men en politisk adel som lever i plakatpolitikens värld med kommunikationsbudskap, PR-byråer och nödvändiga icke-förpliktigande pudlar kan fortsätta vidare utan att reflektera över säkerhetspolitikens realiteter.


Alltså är de misslyckade svenska politikerna helt oförmögna att hantera säkerhetspolitiken.


Vi kan titta på ett annat politikområde. Det som lite förskönat kallas för "invandring". Här är skulden inte så stor hos socialdemokraterna som hos Alliansen och framförallt Alliansens största parti, nämligen de nya moderatena. Sverigedemokraterna har vunnit stort på denna oförmåga att hantera invandringen. Idag Svergies tredje största parti, snart kanske näst största parti. Bakom Alliansens misslyckande ligger det både humanistiskt och liberalt tankegods. Det är självklart att man vill hjälpa människor i nöd, men tyvärr har asylsystemet havererat genom missbruk och fusk i industiell omfattning. Volymfrågorna får inte diskuteras. Fri rörlighet för arbete är ett liberalt ideal.


Men vad är problemet inom invandringen som de misslyckade politikerna missar?


För det första, om vi tar de som söker asyl. Mängden av "borttappade" svenska pass, industrin bakom människosmugglingen och även de osannolika asylhistorerna som inte underbyggs av någon form av identitetshandlingar eller andra stöddokument är en kraftfull indikator på att de flesta som söker asyl i Sverige är faktiskt inte asylsökande, utan söker ett bättre liv. Inget fel i att söka sig till ett bättre liv, men inget som är en mänsklig rättighet i grunden och framförallt inget som man kan kräva att svenska skattebetalare ska finansiera.


För det andra så finns de så kallade EU-migranterna, som inte har några lagliga skäl att uppehålla sig i Sverige, om de inte är hitflyttade enligt EU:s principer för arbetskraftinvandring. Men nu är det så att enligt olika bedömare så har mellan 160.000 och 475.000 arbeten försvunnit i Sverige sen 2000-talets början. Samtidigt har vi ungefär 400.000 arbetslösa invånare i riket. De arbeten som finns är i regel sådana som kräver höga kvalifikationer eller minst en utbildning som är på gymnasienivå. Vilket de flesta som söker ett bättre liv i Sverige och EU-migranter inte har. Kort och gott, de är inte kompetensmässigt konkurrenskraftiga och därmed är de hänvisade till välfärdssystemen, dvs. de kommer alltid att vara en belastning för skattebetalarna, dvs. våra gemensamma resurser.


Invandringen idag kostar, den är inte ekonomiskt lönsam och kommer inte heller att bli det i framtiden.


Spiken i kistan kom när jag läste Maria-Pia Boëthius artikel i ETC om att maktelitens tid är förbi. För en gångs skull håller jag med en socialist till 100%. Det är nämligen så att dagens politiska adel fick sin makt, inte genom folket, utan genom sina föräldrar, släktingar och vänner. Folket fortsatte att snällt rösta på varumärken, utan att observera att innehållet hade bytts ut över tiden från äkta politiker, framförallt äkta realpolitiker till plakatpolitiker, som på fullt allvar tror att politik skapas genom att säga de rätta sakerna.


Tyvärr är det så att det är de rätta sakerna som måste göras, inte sägas som gäller. Pennan är förvisso mäktigare än svärdet, men bara om man realiserar det som nedtecknats av pennan. Tyvärr tror de misslyckade politikerna i Sverige att så länge som plakatpolitiken återfinns på tidningarnas rubriker och i media, så har politiken lyckats. Dessa misslyckade politker finns tyvärr i alla svenska riksdagspartier, oavsett politisk ideologi.


Jag har några saker att säga till dessa politiska misslyckanden.


För det första, ni måste skapa förutsättningar för nya jobb i den privata sektorn, helst den exporterande. Det är det enda sättet att skapa mer förmögenhet att fördela i välfärd och andra samhällstjänster.


För det andra, ni kan inte öka folkmängden, om det inte finns fler arbeten att gå till. Om ni inte vill tunna ut samhällets välfärdssystem ytterligare genom att fördela samma summa förmögenhet på fler personer.


För det tredje, ta säkerhetspolitiken på allvar. För inte tror ni väl på riktigt att svenskarna skulle få det bättre med rysk demokrati, islamistisk stat eller för den delen en total europeisk överstatlighet?


Den svenska revolutionen kommer inte att komma, eftersom svensken är en pacificerad humanistisk varelse. Det tråkiga med den inställningen är att det kommer alltid att finnas någon som fyller ett maktvaacum, även när det gäller samhällets våldsmonopol.


Nu får de misslyckade politkerna ursäkta mig, men jag vill inte att detta våldsmonopl ska innehas vare sig av grannen från AFA, busschauffören som är medlem i Rinkebys shariapolis eller för den delen den liberala kapitalisten som bedriver rovdrift på sina underbetalda medmänniskor.


Jag vill att samhället ska inriktas till att vara fortsatt humanistiskt, mänskligt, generöst och demokratiskt, men utan att glömma att i ett samhällskontrakt måste man också ställa krav gentemot både nuvarande befolkning och alla som önskar komma hit.


Till dessa krav hör absoluta värden som inte får vara förhandlingsbara. Till exempel att allas människovärde ska alltid vara lika. Och att lagen ska vara lika för alla, alltid. Och sist men inte minst, att demokrati är den enda acceptabla samhällsmodellen för vårt samhälle.


Sist men inte minst, just nu befinner sig svenska politker och svenska väljare i förnekelsefasen. Politikerna vill inte se de reella problemen och väljarna vill inte se att de har röstat på misslyckade politiker. Snart kommer båda grupperna att få hantera sin förnekelse och får kanske insikt. Frågan är bara, vad blir resultate av insikten?

4 kommentarer:

  1. Tack för bra sammanfattning.
    Skulle vilja lägga till en personlig känsla att kvalitén på, och kompetensen/intresset hos ministrar och myndigheter verkar minska i oroväckande takt.
    Också ett bra sätt att rasera ett land och minska vårt förtroende för statsmakten.

    SvaraRadera
  2. Du verkar inte begripa att det i hög grad är "de absoluta värdena" som ställer till det i svensk politik. Ta och kolla mitt senaste gästinlägg hos Cornucopia med rubriken "Det goda livsflödets etik" så får du sannolikt en del att tänka på. Kolla också mina tidigare gästinlägg som finns länkade. Vi behöver ett sunt konsekvensialistiskt tänkande snarare än en
    mängd absoluta värden.

    http://cornucopia.cornubot.se/2015/04/gastinlagg-det-goda-livsflodets-etik.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu har jag läst dina inlägg på Cornucopia. En skön blandning av postmodernistiskt nys och inte så lite rasism heller.

      De absoluta värden som jag föreskriver i min text är;

      Människovärdet ska vara lika för alla. Dvs. alla människor har rätt att existera och söka sin lycka. Därmed inte sagt att man har rätt att göra det på andras bekostnad.

      Vi ska alla ha en likhet inför lagen, dvs. oavsett kön, etnicitet, religion osv, så gäller samma lagar oss alla. Det är till exempel inte acceptabelt att kvinnor behandlas sämre i en arvslagstiftning än män. Man har alltså lika rättigheter och skyldigheter.

      Att demokrati är den enda samhällsmodellen som är acceptabel är ganska självklart. Demokratin bygger på principen att myndiga människor kan fatta viktiga beslut för vårt gemensamma bästa. Att hävda att demokratin kan relativiserar är att i praktiken omyndigförklara många människor.

      Det du beskriver är ett samhälle baserat på ett antal ideér och ideologier som inte har bevisats fungera i något samhälle, någonsin. Alltså lika utopiskt som socialism, kommunism, liberalism, islamism och andra -ismer som är dogmatiska till sin inriktning.

      Det enda som fungerar är en kombination av individers vilja och starka socialiserande värden som är just näst intill orubbliga. Annars är vi nära den starkes rätt eller total anarki. Som definitivt inte leder till lyckliga samhällen.

      Radera
  3. Hehe. Jag kanske skulle sagt något vänligt om din text innan jag började gnälla på den. Du förefaller som en relativt vettig person, även om jag inte precis lusläser allt du skriver.

    Jag är en vetenskapligt orienterad människa som tar allvarligt på såväl den ekologiska samhällsgrunden som individen. Jag skulle vara globalist om jag trodde på att vi får till stånd hållbara globala politiska ordningar, men utan sådana måste man bry sig lite mer om mindre politiska enheter som Europa och Sverige och inte släppa allt till globaliseringen. Man måste ha en viss självbevarelsedrift och inte mena att liberala fabler alltid övertrumfar individens och naturens intressen. I slutändan måste politiken syfta till att maximera det mänskliga goda snarare än till att hålla benhårt på vissa dogmer även om det underminerar människors liv.

    Jag är ganska skeptisk till lycka som livsmål av skäl som jag anger i mina texter. Man behöver under alla omständigheter lite mer konkreta och externa mål än bara ett känsloläge. Många verkar tro att "frihet" är det mål vi alla bör ha, vilket inte är så enormt konkret. Vissa vill tala om "hållbar utveckling". Medan andra mer flummigt (?) drömmer om "tillväxt", utan att ange någon tydlig innebörd i detta mål eller förklara varför tillväxt skall vara vårat livsmål eller bemöta de ekologiskt baserade tvivlen på att vi kan ha massor med ytterligare "tillväxt" utan att förstöra våra livsförutsättningar.

    Ett rikt och hållbart livsflöde är mitt "absoluta" värde skulle man kanske kunna säga, men ordet absolut känns mig lite främmande i det här sammanhanget. Jag skulle hellre använda ordet "högsta" eller "intrinsikala".

    Demokrati är ett medel snarare än ett mål. Likhet inför lagen är nog mer än ett medel, men varje land har sina egna lagar som gäller för de egna medborgarna och då blir likhet inför lagen inte direkt något universellt värde. Detsamma kan förstås sägas om demokratin så länge vi inte har en global demokrati. Borde vi ha en global demokrati som mål? Det känns inte som något särskilt lyckat mål i nuläget.

    I fråga om alla människors lika värde så känns det som ett mål (värde) man måste förtydliga noga. Det leder annars inte bara till en globalism i vilken landsgränser betyder noll och intet (vilket jag tror inte är särskilt lyckat). Det leder till en total likgiltighet inför om en människa bidrar konstruktivt till livet, samhället och världen eller om hon tvärtom är en rejäl pain in the ass för allt och alla. Det leder också som jag uppfattar det till långt gången socialism. Om alla är lika mycket värda finns det inget skäl varför någon skall ha mer än någon annan.

    Så i slutändan kan kanske allas lika värde bara innebära likhet inför det egna landets lagar, med de begränsningar jag omtalade ovan.

    SvaraRadera