Lexbase, tillräckligt för att ändra på grundlagen?

Nu är ju tjänsten Lexbase på allas läppar. Nyfikenhet på grannar och övrig omgivning gör givetvis en sådan tjänst mycket attraktiv och efterfrågad. Att söka i Lexbase säger nog mer om den som söker än den som blir eftersökt.

Offentlighetsprincipen har ändå varit en grundval för att medborgare ska ha möjlighet att granska det offentliga. Det vore olyckligt om man väljer att begränsa just offentlighetsprincipen, som är en del av vår grundlag på grund av ett omdömeslöst företags verksamhet. För övrigt är det inte så stor skillnad mellan Lexbase och Researchgruppens grävande i domstolsarkiven.

Det som är mest frapperande är att både Datainspektionen och Advokatsamfundet börjar kräva att svensk grundlag ska ändras på grund av detta. Det vore en olycklig utveckling för samhället i stort att börja ändra på grundlagar utan att nogsamt analysera vilka konsekvenser det kan få.

Statsmannen har tänkt efter lite extra och vill komma med ett annat förslag, som skulle kunna stoppa både Lexbase och Reserachgruppen, utan att ändra i grundlagen.

Det skulle kunna vara så att offentliga handlingar skulle kunna ha immaterialrättsliga egenskaper, som förhindrade kommersiell verksamhet med offentliga handlingar. Om vi tittar på till exempel Creative Commons, så finns det inom ramen för CC möjlighet att som utgivare ställa licensvillkor som inte medger vidare spridning med kommersiell vinning, dvs. man får helt enkelt inte ta betalt, som både Lexbase och Reserachgruppen gör. Kort och gott, för alla syften där man tar betalt, så är det förbjudet. Dessutom så skulle man kunna förbjuda bearbetningar genom att till exempel ändra på sidhuvuden och påstå att det är en egen produkt. Man kan kanske till och med gå så långt att sådana redigeringar av myndighetsdokument skulle kunna konstituera urkundsförfalskning genom att man har förvanskat originalet.

Licensvillkoren skulle dock inte ta bort rätten att använda materialet som källor till ett journalistiskt arbete, men skulle effektivt ta bort alla möjligheter att i princip bara insamla offentliga handlingar för vidareförmedling mot en kostnad.

Så, vad tycker ni om Statsmannens enklare variant jämfört med grundlagsändringar som begränsar offentlighetsprincipen?

Demokratins begränsningar.

Lyssnade på ett mycket intressant program om demokratin i P1. Man diskuterade helt enkelt om demokrati alltid var helt funktionellt. Jag rekommenderar att ni lyssnar på programmet.

Efter att ha lyssnat, så började jag att reflektera över det här med demokratin och dess begränsningar. Så nu filosoferar vi vidare lite grand. För det har koppling till alla -ismer, som jag ogillar kraftigt. Så, nu börjar reflektionen.

Först kan vi konstatera att vi har organiserat oss i en demokrati och att vi faktiskt därmed får både rättigheter och skyldigheter. En viktig del av organisationen är att vi som enskilda medborgare frånsäger oss den lagliga möjligheten att nyttja våld och överlämnar denna till staten.

Vad betyder det här i praktiken då? Jo, att vi väljer att låta staten ha ett antal vålds- och tvångsmedel, som är exklusiva för staten. Många tänker då automatiskt på militär och polis. Men faktum är att staten har många fler tvångsmedel än så, det är bara det att vi inte tänker på dem till vardags. Ett av tvångsmedlen är att staten kan beslagta både din egendom och din lön, utan att du kan påverka det i någon större omfattning. Ditt hus kan beslagtas (exproprieras) för en nominell summa som staten bestämmer, om det främjar det allmänna, t.ex. för ett vägbygge. Dina inkomster kan beslagtas om du har skulder. Däremot får du inte själv "ta" pengar av någon, som har lånat pengar av dig. Det kallas för egenmäktigt förfarande. Behöver jag säga att det är olagligt att göra så?

Kort och gott, så kan staten förutom låsa in oss, göra oss ganska fattiga, om staten så behagar.

Hur är det här kopplat till demokratin då? Jo, för demokratin är aldrig bättre än majoriteten av valmanskåren. Tänk nu om vi skulle ha till exempel en kommunistisk valmanskår som tyckte att alla inkomster över säg till exempel 50.000 kronor i månaden skulle beskattas med säg 75%. Orimligt, säger ni? Men se hur Hollande blev vald till Frankrikes president, genom att lova mycket hög beskattning av höginkomsttagare. Blev skatteintäkterna högre då? Nä, många förmögna franska medborgare blev hastigt och lustigt belgiska medborgare. Dvs. en permanent förlust för franska staten vad gäller framtida taxering.

Ett annat exempel är att vissa partier vill SÄNKA rösträttsåldern till 16 år. Behöver jag be er att gissa vilka? Därmed så visar nutida forskning att hjärnan fortsätter att utvecklas till 30- och ända upp till 40-årsåldern. Det finns kanske en anledning till att naturfolken respekterar visdomen hos de äldre. Och bland dessa naturfolk tenderat 30+ att vara en respektabel ålder. För det finns väl ingen som på fullt allvar tror att en 16-åring skulle bli en bra statsminister eller domare på tinget? Så vi kan nog anta att politiska partier som driver på lägre rösträttsåldrar faktiskt gör det i egenintresse. För här finns det ett antal omogna väljare att exploatera för att vinna fler röster. Ganska cyniskt, vill jag påstå. För att inte säga till och med korrumperande för den demokratiska processen. Dessutom så tror jag nog att de flesta av oss som är medelålders kan hålla med om att impulskontrollen blir bättre med åldern.

Trots att man är juridiskt myndig vid 18 års ålder, så tillåter vi fortfarande inte att vederbörande köper alkohol på Systembolaget. Det har vi begränsat till 20 års ålder. Och föräldrar har ett försörjningsansvar i vissa fall för barn upp till 21 års ålder. Varför är det här viktigt för mina funderingar?

Jo, vi borde kanske fundera på om det är vettigt att ha en myndighetsålder på 18 år. Forskningen visar att man blir mognare med åren. Och om vi inte kan anförtro en 18-åring alkohol, så varför rösträtt?

Låt oss göra ett annat antagande. Säg att majoriteten av befolkningen blev förmånsmottagare i transfereringssystemet. Vad betyder då detta? Jo, att mer än 50% fick ta emot olika bidrag, och färre än 50% betalade in dessa bidrag till systemet. Vad får då det för konsekvenser? Jo, att majoriteten kommer aldrig att bli intresserade av att avskaffa dessa transfereringar. I princip så är det statligt organiserat rån av en minoritet för att överföra deras tillgångar till majoriteten. Tro mig, senaste valet hörde jag SSU:are gå runt i så kallade utanförskapsområden och sa att om man inte röstar på (s), så kommer diverse försörjningsstöd att försvinna omedelbart. Ganska motiverande för vissa väljare, tror jag.

Det här är nog grunden till varför ett högskattesamhälle är dåligt. Eller där huvuddelen av dina skattepengar under ditt liv går till någon annan än dig själv och din familj. Det är självklart att du kostar pengar som barn och som pensionär. Och att en del av transfereringarna kommer dina barn till godo, när du har bildat familj. Men att i grunden säga att du själv i slutändan får ta del av en bråkdel av det som du betalat in under ett yrkesliv gör att det sociala kontraktet urholkas.

Så vad har jag kommit fram till då?

Jag tycker att det vore lämpligt att ha en myndighets- och rösträttsålder på 21 år. Det skulle dessutom medföra att man fick alla rättigheter och skyldigheter på en gång. Man kan fortfarande ha juridiskt ansvar från tidigare ålder för till exempel brott enligt brottsbalken, dvs. man kan inte som 18-åring begå våldsbrott och få "ungdomsrabatt". Fördelen är att vid 21 år försvinner även föräldrarnas försörjningsansvar, dvs. man är fullständigt ekonomiskt självständig.

Jag tycker också att det är orimligt att om man har försörjningsstöd, så ska man ha rösträtt. Eftersom man de facto är en mottagare av transfereringar, så ska man INTE ha makten att tvinga andra att öka transfereringarna till mottagaren. Det betyder på ren svenska, att jag som betalar pengar in i försörjningsstödet ska avgöra vad som är skäligt. Och tyvärr så tycker jag inte att iPhone eller kabel-TV ingår i livsnödvändigheterna.

Jag tycker inte heller att fångar ska ha rösträtt. Varför ska man få vara med och påverka lagar, om man faktiskt har brutit mot dessa. Helt orimligt. Däremot så ska brottslingar som frigivits självklart ha fullständiga rättigheter och skyldigheter.

Sist, men inte minst, så tycker jag att man ska vara svensk medborgare även för att rösta i kommunalval. Detta på grund av att tyvärr visar statistiken på att många icke-svenska invånare har olika former av kommunala bidrag. Och då ska de inte kunna än en gång påverka kommunernas transfereringar genom att rösta på "rätt" politiker, som kan påverka kommunens tjänstemän.

Slutligen tycker jag att för svenskt medborgarskap, så ska man klara ett språktest som motsvarar årskurs 9 i skolan. Om du inte kan läsa landets lagar, hur ska du kunna förstå vad en röst innebär?

Jaja, vi tar den om skolan igen, eftersom Statsmannen måste säga något klokt om den.

Så, nu ska Regeringen tillsätta en skolkommission efter PISA-misslyckandet.

Vi börjar med grunden till varför det inte går så bra.

1. Svenska barn är bortskämda.
2. Svenska barn har lärt sig att alla är vinnare.
3. Svenska barn har lärt sig att lärare inte har några maktmedel.
4. Svenska barn tror att föräldrarna servar/curlar dem för evigt.
5. Svenska barn tror att man kan Googla/PS3:a/Wikipedia/WoW:a sig till kunskap som efterfrågas.

Det här var väl att ta i?

Faktiskt inte, bara titta på dina egna barn, om du har några. Så här kommer Statsmannens handfasta tips till dig som förälder och kanske en och annan politiker, som råkar läsa detta.

1. Sluta skäm bort era barn. Det är inte en mänsklig rättighet för en 10-åring att ha iPhone, iPad, PS4, Xbox osv. Eller för den delen märkeskläder, som man växer ur inom sex månader. Lär era barn att livet har begränsningar och att förmåner kostar antingen tid eller pengar. Och se till att barnen faktiskt får jobba för sina förmåner hemma.

2. Svenska barn har inte lärt sig att hantera vinster och förluster. Alla ska "vinna" i skolan. Man tillåter inte en sund konkurrens, som lär barn att hantera både vinst och förlust. Detta beskrivs mycket väl av psykologen David Eberhard i boken "I trygghetsnarkomanernas land.." . Här kan man säkerligen hitta många av anledningarna till att svenska barn mår dåligt i största allmänhet och kan absolut inte hantera motgångar. Borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar och blivande föräldrar.

3. Lärare har flummat bort sig från en auktoritär roll till en form av "kompisskap" med sina elever. Det här är helt fel inriktning. Elever ska respektera sina lärare och läraren ska vara en auktoritet. Kvalitén på en del lärare kan dock vara låg, så då är kanske inte grunden för auktoritet helt befäst. Men det finns väl ingen anledning till att lärare inte ska få vara absoluta auktoriteter med långtgående möjligheter att avvisa fridsstörare från klassen.

4. Svenska barn har inte förstått det ansvar som följer med den fantastiska 18-årsdagen. Att bli myndig innebär helt nya ansvar, som faktiskt kan vara såpass omfattande, att många 18-åringar inte förstår dessa. Dessutom förutsätter svenska barn att föräldrarna alltid ställer upp och fixar det som barnen har strulat till. Och många föräldrar gör det i all välmening. Men IBLAND är det bra att låta barnen ta konsekvenserna av sina dåliga beslut. Både för att de ska bli självständiga och för att de ska lära sig ansvar.

5. Ett tragiskt livsöde som jag har råkat på ägnade sig åt att spela TV-spel under hela sin tonårstid. Och deklarerade att vederbörande ville "jobba med data". För han hade ju förståelse för det från TV-spelandet. Numera arbetslös småkriminell utan datajobb. För TV-spelandet gjorde att han försakade studierna. Eller rättare sagt, uppnådde en lägsta acceptabla nivå, som utestängde honom från vidare studier. För att jobba med data är det nämligen bra att kunna matematik, ibland fysik och kanske även bra språkförståelse. Och bara för att man kan använda en dator, så betyder det absolut inte att det finns någon korrelation mellan användande och programmerande av en dator. Det här måste man inpränta i sina barn.

Sen kan vi också konstatera att det finns någon form av flummentalitet där alla ska få "förverkliga" sig själv. Sen spelar det ingen roll om 500 elever går på "mediagymnasium" för att alla vill bli hallåor på TV4 eller webbdesigners. Behöver jag säga att det omsätts kanske ett par hallåor i svensk TV per år. Och att webbdesign kanske outsourcas till en indier som gör det för en tiondel av kostnaden för en svensk webbdesigner.

Felet med den missriktade välviljan att alla ska självförverkliga sig är just att dessa elever inte har insett livets realiteter. De flesta får inte ett yrkesliv där man självförverkligar sig. De flesta får ett yrkesliv som betalar räkningarna i slutet av månaden. Och för att komma nära självförverkligandet, så har de flesta inte talanger eller ambitioner nog att uppnå denna nivån. Inte konstigt att många inte mår så bra på jobbet med andra ord. Själv har jag jobbat med allt möjligt, både serviceyrken och IT-yrken. Det är bara att konstatera att ett serviceyrke kan lära en människa mycket om hur man ska interagera med omgivningen och lyckas med sina ambitioner.

Till slut vill jag bara säga att det är INTE fel att kunna saker utantill, speciellt när internetanslutningen strular eller datorsystemen går ner. Man kan inte alltid slå upp saker, utan vissa saker kräver en befäst duglighet och möjlighet till improvisation och kreativt tänkande inom ramen för sin arbetsuppgift.

Lär barnen saker utantill, lär dem att det finns auktoriteter och lär dem att hantera livets med- och motgångar.

Det är Statsmannens åsikt.....

Grumpy old men.

Jag har funderat lite grand på det här med medelålders vita män. Eller som det heter i en gammal amerikansk film, "Grumpy old men". Varför är det så att många debattörer försöker exkludera just denna grupp från det politiska samtalet? Man skyller på patriarkala strukturer, oförstående för invandrares livssituation och annat snömos.

Men det intressanta är inte kritiken mot just medelålders vita män, utan varför den kritiken sker.

Som det mesta i samhället, så kan vi alltid koppla det här till ekonomin. Man skyller på patriarkala strukturer och att vi roffar åt oss det mesta av inkomsterna. Men nu tänkte jag faktiskt fokusera på den riktiga orsaken.

Medelålders (35-64 år) och för det mesta vita män  betalar absolut mest i skatt. Det betyder att vi är det grupp som betalar överlägset mest till det gemensamma både kommunalt och statligt. Ändå försöker dessa debattörer då förringa den gruppen som betalar mest av det offentliga.

Visst är det jobbigt om man inte får vara med i debatten och bestämma hur pengarna ska spenderas, om man ändå betalar för en stor del av kalaset? Eller är det också en patriarkal struktur? Som de flesta politiker har förstått, så är samhällsekonomin mer eller mindre ett nollsummespel. Man talar om reformutrymmen på maximalt 20-40 miljarder kronor.

Det som är mest fascinerande är att vi talar bara om de pengar som blir "över" som reformutrymme. Behöver vi verkligen 500 myndigheter i Sverige? Använder vi verkligen våra resurser effektivt? Är det vettigt att betala ett antal organisationer statsstöd?

Vi kan konstatera att mycket av det som betalas med skatten kan säkerligen effektiviseras på ett bra sätt. Och då menar jag inte alltid i termer av färre anställda, utan att man inte gör märkliga IT-upphandlingar eller försöker få en så kallad "ekonomistyrning", som flyttar fokus från kärnverksamheten till intern administration. För trots allt så måste inte en myndighets eller offentlig verksamhets huvudsakliga uppgift vara att tillhandahålla perfekt statistik över den egna verksamheten, utan att faktiskt leverera tjänster till medborgarna.

Så hur kommer vi in på griniga gamla gubbar då?

Det är också ganska enkelt. Griniga gamla gubbar har ingen lust att betala för skattebetalda genusintersektionellt korrekta verksamheter. Eller för den delen någon form av särbehandling av just särintressen. Av någon märklig anledning så är just griniga gamla gubbar väldigt sällan i mottagarändan av alla de skattepengar som de har betalat in. Och då vill man faktiskt få ett värde för sina pengar i form av tjänster eller service. Att betala ett antal "kulturverksamheter" för att aktivera folk som inte kan producera något som vettigt känns inte rätt. Då är det väl bättre att vederbörande söker efterfrågade arbeten.

En annan tråkig sak med griniga gamla gubbar är att de har livserfarenhet och har sett det mesta i livet. Därför tenderar de inte att köpa olika former av -ismer. Historien har ju redan klarat av att extrema former av kommunism, socialism, kapitalism och alla andra ismer fungerar väldigt dåligt, om man försöker införa dessa i någon form av renlärig form. Det inbegriper även feminismen, talibanismen (kristen eller muslimsk spelar ingen roll) osv.

Kort och gott så är vi griniga gamla gubbar ganska konservativa, vill inte gunga för mycket i båten på en gång, dvs. inga revolutioner och sen så vill vi gärna ha kontrollerade förändringar.

Idag har vi ett samhälle som genomgår väldigt stora okontrollerade förändringar. Sen sjuttiotalet har vi fått EN MILJON nya invånare genom immigration. Alla går definitivt inte till jobbet. Vi har byråkratiserat polisen i en sådan omfattning att en polisanmälan är en formalitet för att legitimera ekonomiska ersättningskrav gentemot försäkringsbolag. Småmyndigheter genomför regleringar och kontroller i en så stor omfattning att nyföretagande inom diverse områden försvåras. Skolan har utarmats av en politisk inkluderingsideologi som går ut på att skolan bara kan utbilda till nivån som klassen svagaste elever har. Det bevisades mycket väl av PISA-rapporten. Försvarsmakten har genom diverse "satsningar" sedan Sovjetunionens fall gått ner till en så låg nivå att vi talar om försvar av Stockholm och inte ens riket.

Som grinig gammal gubbe och dessutom Statsman, så vill jag säga att dagens politiker är INTE statsmän eller kvinnor. De gafflar bara in sig i mittfåran för att röstmaximera inför valet.

Vi har kommande strukturella problem att ta hand om i samhället. Och då räcker inte 20-40 miljarder i reformutrymme någonstans.

Följande måste åtgärdas i Sverige de närmaste 20 åren.

1. Långsiktigt hållbart energisystem som har buffertmöjligheter.
2. Transportinfrastruktur.
3. Elektrisk infrastruktur.
4. Vatten- och avloppssystem.
5. En trovärdig nattväktarstat med fungerande polis och försvarsmakt.
6. Skolan måste åtgärdas OMEDELBART.
7. Arbetsmarknaden måste reformeras för att minska arbetslösheten.
8. Hur mycket invandring tål Sverige?
9. Behövs all byråkrati?
10. Hur många offentligt understödda -ismer behövs egentligen?

Jag kan nog summera dagens inlägg med att griniga gamla gubbar inte gillas i debatten eftersom de inte går på allt snömos som diverse proffstyckare tycker att vi alla medborgare ska tycka.

 Cogito, ergo sum.

Ofog har rätt?!

Som bekant så finns det många ordspråk i svenskan som härleder till fenomen som är kopplade till djur. En av dem är att även en blind höna kan hitta ett korn (av sanning). Och här finns Ofog idag. Fast en blind höna är fortfarande blind. Speciellt för verkligheten.

Ofog avslöjade härom dagen försvarsbloggaren Wisemans identitet. Därefter har det debatterats lite fram och tillbaks om det var nödvändigt och varför. Jag är nog benägen att hålla med om att om bloggare vill vara anonyma, så ska de få vara det. Ofogs intresse att avslöja Wiseman döljer man bakom ett antal snömosiga förklaringar där man antyder att Wiseman KAN gå ärenden för både vapenindustrin och USA:s krigsmakt.

Pelle Sunvisson, som har gjort sig till Ofogs taleshen i ärendet verkar vara riktigt stolt över vad man har åstadkommit. Det som framkommer efter lite Google-Fu är att han är också aktiv inom Rättvisepartiet Socialisterna i Brandbergen, så han har definitivt inte bara en pacifistisk fredsagenda. Som man kan läsa tydligt, så verkar inte RS ha några problem med att använda våld mot det som de betraktar som fiender, i det här fallet nazisterna i Kärrtorp.

Härvidlag kan vi nog fastställa att Pelle Sunvisson inte har några problem med våld som medel för att uppnå mål, så länge som de uppfyller just RS politiska världsåskådning. Det räcker med att läsa deras hemsida, så inser man att deras politik är ska vi säga, något skruvad, åt vänster.

Men finns det något som Ofog har rätt i då? Jo, faktiskt. Men det är det enda som Ofog inte orkar analysera mer i sitt svar till Wiseman. Och det är kritiken mot det som man kallar den amerikanska krigspolitiken. Kanske för att det är jobbigt att tänka rätt längre stunder.

Så, varför kritiserar inte Sverige och svenska politiker den amerikanska krigspolitiken. Jo, för att idag är nationalstaten Sverige helt beroende av hjälp utifrån för att bevara sin suveränitet som nationalstat. Svenska politiker har oavsett partibok använt Försvarsmakten som en budgetregulator sedan 80-talets mitt. Vi har också sedan 60-talet varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet för att försäkra oss om att Sovjetunionen inte skulle överväga ett anfall mot Sverige. Det var en av överenskommelserna mellan USA och Sverige när socialdemokraterna fattade beslutet om att lägga ner det svenska kärnvapenprojektet. P3 dokumentär har också gjort ett bra program om just svenska kärnvapen. Samarbetet fördjupades också på andra områden, som framgått i mediarapporteringen. Inget märkligt i det, USA ville något och Sverige ville något och alla kom överens.

Vad är problemet då?

Jo, USA har tyvärr en krigspolitik som bygger på den sämsta av grunder. Nämligen den att man resonerar både historielöst och enligt principen "Min fiendes fiende är min vän". Det är en bedräglig princip, precis lika dålig som att ont ska med ont förgås. Det har lett till att man har lierat sig med många rent icke-demokratiska krafter i till exempel Syrien. Och att man stöttar en korrupt regim i Afghanistan, som till råga på allt tycker att det är en bra idé att införa sharialagar. Till slut kommer dessa krafter att vända sig mot både USA och de demokratier som stöttar USA:s politik.

Så visst har Ofog rätt i sin kritik mot USA:s krigspolitik. Men frågan är om Ofogs alternativ med RS variant av socialism är så mycket bättre. Vi kan kanske anta att USA och Ofog faktiskt är för vissa former av icke-demokratier för allas bästa? USA stöttar vissa icke-demokratiska regeringar och rörelser, Ofog och RS förordar vissa socialistiska "paradis".

Skillnaden är att USA:s målsättning är det som kallas nationell säkerhet, dvs. i princip allt som är bra för USA kan mer eller mindre bakas in i den nationella säkerheten. Medan Ofog i sin tur har som målsättning att skapa en pacifistisk socialistisk värld som historien har bevisat flera gånger om att det inte fungerar. Exempel från historiens skräphög är Sovjetunionen, Kampuchea, Vietnam, Kina, DDR, Kuba, Nord-Korea osv. En del av dessa länder existerar än idag som socialistiska paradis, men vi kan nog alla hålla med om att inte är folken vare sig fria eller befriade i dessa uppräknade länder.

Min slutsats är att det finns en ganska stor gråskala i vad som är värt att stödja och vad som inte är värt att stödja. I USA:s fall kan man ibland ifrågasätta det långsiktigt kloka i deras stöd till diverse regeringar och rörelser. I Ofogs fall kan hela deras vision om proletariatets paradis förkastas. Men jag väljer i slutändan att stötta en någorlunda funktionell demokrati med hyfsat transparenta målsättningar och aspirationer jämfört med ett socialistiskt Utopia.

Vad tycker du?
 

Politiskt våld, verktyget för homo politicus hecticus.

Så har väl de senaste veckorna bevisat ganska väl att hos vissa individer är civilisationens fernissa väl så tunn. Det som är mest skrämmande är att många av dem säger sig företräda både det ena och det andra heliga ändamålet på den politiska skalan.

Jag ska vara väldigt tydlig. Många statliga utredningar är beställningsjobb där beställaren redan "önskar" sig ett visst resultat eller ett visst utfall, som bevisar beställarens tes eller världsbild. Alltså ska man granska statens offentliga utredningar med en viss skepsis.

Men ibland träffar den mitt i prick. Nämligen SOU 2013:81. Läs gärna utredningen och reflektera över att man har slagit ihop höger-, vänster- och islamistisk extremism i samma korg. Självklart finns det tyckare som tycker att man inte kan klumpa ihop dessa olika miljöer och behandla dem på samma sätt.

Jag vill hävda att utredningen träffar helt rätt och vill komplettera med lite egna reflektioner.

Idag har vi samlat så många väljare i mitten, att man kan garanterat gaffla in 70% av väljarkåren inom partierna FP, M och S. Dessa partier försöker röstmaximera med både fiske i grumligare och mindre grumliga vatten. Sen spelar det ingen roll om det är problematiskt att sådana som fått avslag på asylansökan stannar kvar i Sverige olagligen, att man ska ha svenska avtal även för utländska företag eller andra fiskemetoder för att röstmaximera.

Det som händer med den här gafflingen är att 30% av väljarkåren blir delvis marginaliserad. Oftast hittar vi dessa marginaliserade individer på både vänster-, höger- och miljökanten i det politiska spektrat.

Vissa av dessa människor känner sig utanför den demokratiska processen, genom att de inte får gehör för sina politiska visioner. Därmed har demokratin skapat det som jag vill kalla för:

Homo politicus hecticus

Dessa individer har inte ork, tålamod eller intresse av att bedriva ett demokratiskt opinionsarbete, utan tror att man kan komma fortare fram med sin politiska agenda genom olika former av aktioner. Våld är enligt en del av dessa också fullt acceptabla metoder.

På högerkanten har vi Kärrtorp som en aktuell händelse. Svenska motståndsrörelsen tyckte sig ha ett tillfälle att ge sig på det som de betraktar som vänstermänniskor. Alltså tycker de att det var en korrekt aktivitet, att börja slåss.

På vänsterkanten hittar vi troligen dem som planterade en bomb hemma hos en omdömeslös SD-politiker. Utöver det så verkar många vänsterpartister inte ha gjort upp med vare sig kommunismen eller för den delen revolutionära element som rättfärdigar politiskt våld.

Sist, men absolut inte minst hittar vi olika typer av militanta miljökämpar. De tycker sig ha rätt att nyttja våld som en form av självförsvar för djur, som inte kan försvara sig.

Det som är intressant är hur olika dessa våldsrörelser behandlas i media. Man kan misstänka att det beror på att svenska journalister har oproportionerligt stor preferens för vänsterpartiets och miljöpartiets politik.

Det kan vi exemplifiera med Expressens samarbete med Researchgruppen för att avslöja just "högerextrema rasister" som är Sverigedemokrater. Det märkliga är att inga media är intresserade av att göra samma former av granskning av vänster- och miljöaktivisters våld och strukturer.

Det räcker med att lyssna på debatten mellan partisekreteraren Björn Söder(sd)  och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Sveriges Radio. Jag kan förstå Söders uppgivenhet och Mattssons slingrande från sakfrågan. Media behandlar inte politiskt våld likadant.

Därvidlag finns det tyvärr en tendens att 70%-politikerna är försiktigare med att kritisera den typen av våld som media inte vill granska. Det beror på att dessa politiker är beroende av medias välvilja i andra sammanhang. Försvaret av vänstervåldet bagatelliseras i sådan omfattning att det är märkligt att media inte reagerar när man skriver artiklar som "Ta avstånd från avståndstagandet".

Här kommer vi till min slutsats.

Om vi antar att cirka 30% av väljarkåren kan riskera att bli Homo politicus hecticus, så är det väldigt viktigt att de 70% som är Homo politcus democraticus står emot ALLA former av politiskt våld. Första steget är att tidigt i livet lära dessa personer att våld som inrikespolitiskt verktyg aldrig kommer att fungera. Trots allt är de flesta människor i en välutvecklad demokrati ganska vettiga och pragmatiska människor. Det betyder att man som en vettig människa varken tror på proletariatets paradis, rasrena ariska stammar eller att man likt i en Disneyfilm talar med Bambi och tittar på solnedgången med alla djur i naturen. Inte heller är det vettigt att tro att en värld styrd av vare sig Bibeln eller Koranen blir harmonisk och trevlig för icke-troende.

Enda sättet som vi 70-procentare kan göra detta på är att tala om för våra politiker att vi inte accepterar NÅGON FORM AV VÅLD. All bagatellisering av våld mot samhällets representanter ska mötas med lagens strängaste straff för respektive våldsbrott. För det som Homo politicus hecticus ägnar sig åt kan bara sammanfattas med ett ord;

TERRORISM

Jag måste få fortsätta skriva om Lena Anderssons kortslutning.

För er som missat Anderssons artikel, här finns den.

Nu vill jag granska den redaktionella hållningen, som media tydligen använder sig av för att värdera eventuellt nyhetsvärde.

Jag citerar:

"
1. Texten borde stoppats för att den har fel i sak och därför är kränkande för den utpekade gruppen.
2. Texten borde stoppats för att den har rätt i sak och just därför är skamlig: man slår inte på utsatta grupper.
3. Texten borde stoppats för att den oavsett fel eller rätt legitimerar obehagliga värderingar."

Om vi granskar ovanstående redaktionella funderingar, så finner vi ganska snart att punkten ett är helt oantastlig. Media ska inte publicera falska nyheter i någon form. Så därvidlag har jag inga invändningar.

Men punkt två är lite mer oroande. Den om att man inte får publicera saker som är korrekta, men att det kan drabba "utsatta" grupper. Här kommer vi till problemet. Och det är att denna nyhetsvärdering är väldigt nära det som offerkoftande Sverigedemokrater kallar för "lilla Saltsjöbadsavtalet", där man skulle med vilje dölja vissa obehagliga fakta för gemene man. Frågan är om inte punkten två är en bekräftelse på att det verkar finnas ett sådant avtal?! Nåväl, det är ändå inte min tveksamhet när det gäller den här punkten. Jag exemplifierar detta med att länka till en sida med några efterlysta kriminella.  Vi kan konstatera att vi hittar bland annat några skurkar på listan som Reinfeldt skulle klassificera som svenskar mitt i livet. Men som istället för arbetslinjen har valt den kriminella banan. Betyder det att alla svenskar mitt i livet blir kränkta av det faktum att några individer som tillhör deras "grupp" är kriminella. Knappast, jag blir inte alls upprörd över det faktum att det råkar finnas några etniska svenskar som är kriminella. Varför skulle då en alban, bulgar, costarican, dansk, engelsman eller en individ med någon annan etnicitet bli upprörd av det faktum att just hans/hennes/hens grupp kan innehålla individer som begår kriminella handlingar. För kriminell blir man inte per automatik, bara för att man tillhör en viss grupp, man blir kriminell på grundval av sina egna livsval.

Punkten tre är riktigt intressant. Den får väl ses som en omyndigförklaring av svenskarna som folk och etnicitet. Jag har skrivit några inlägg om Rom-registret. Trots all negativ publicitet har Skånepolisen valt att skapa ett nytt register, som inkluderar relativt många romer från det gamla registret. Skånepolisens chefsjurist Monica Nebelius granskade ungefär 25% av det gamla registret och konstaterade att av dem som hon granskat var cirka 50% av de som granskades var kriminella eller hade kopplingar till kriminell verksamhet. Om jag då extrapolerar snällt och antar att det fanns bara romer med kriminella kopplingar i det 25-procentiga urvalet och att resterande 75% inte hade några kriminella kopplingar som helst. Då skulle vi kunna komma fram till ett konstaterande att 12,5% av ALLA romer i registret har koppling till någon form av kriminalitet. Om jag skulle göra en elak extrapolering, så skulle jag kunna komma fram till att 50% av alla romer i registret har kopplingar till kriminalitet. OM det skulle vara sant, så skulle det väl vara sensationella nyheter?

Nu tror jag att sanningen finns någonstans mellan 12,5-50%. Vad som har skapat denna onaturligt höga koppling mellan romer och kriminell verksamhet överlåter jag gärna till forskningsvärlden. Troligen bygger det på socio-ekonomiska faktorer och andra omständigheter. Det skulle till och med kunna vara så att romer väljer att inte leva enligt det som får betraktas som majoritetsnormen i samhället. Och alla former av exkludering, oavsett om det görs av majoriteten ELLER minoriteten kommer automatiskt att medföra att man får sämre förutsättningar för att bli framgångsrik vad gäller utbildning, ekonomi och livsmöjligheter.

Frågan är, är det en obehaglig värdering att veta att vissa socio-ekonomiskt svaga grupper kan ha en predisposition till kriminalitet, eftersom de inte klarar konkurrensen på arbetsmarknaden? Är det också obehagligt att känna till att det FINNS kulturer som i sig själv vill exkluderas från majoritetsnormen?

Det är individer inom dessa kulturer som får betala priset för kollektivets val att exkludera sig. Frågan är då, var sätter samhället en gräns för vilken form av exkluderande kulturer som kan vara skadligt för barnen. Alla känner säkert ett instinktivt motstånd mot att låta barn växa upp i en kultur som värderar människor olika, beroende på kön. Eller förresten, det gör vi inte längre. Det är ok att tycka så, förutsatt att du konverterar eller gillar Allah i största allmänhet.

Grejen med att vi gillar olika är nog till syvendes och sist att de som verkligen skriker "Vi gillar olika!" menar följande.

Är du vit medelålders man som vägrar att skaka hand med en kvinnlig chef, då ska du stigmatiseras och krossas till varje pris, eftersom du stöttar patriarkala strukturer.

Är du en mörkhyad medelålders man från Pakistan som vägrar att skaka hand med en kvinnlig chef, då är du ursäktad och har till och med eventuellt rätt till skadestånd, eftersom din religion har blivit skändad.

Nu vill jag framföra en riktigt obehaglig värdering. Jag tycker att båda ovanstående männen beter sig som svin och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Eftersom ALLA människor ska behandlas lika, så förutsätter det att ALLA människor följer i samhället accepterade normer.

Jag anser att det INTE är accepterat att kränka någon på grund av kön, etnicitet, religion osv. Jag anser inte heller att det är accepterat att vara såpass lättkränkt, att man inte tål konstruktiv kritik för ett beteende som inte är ska vi kalla det hyfsat normalt? I Sverige hälsar vi genom att ta i hand. Vi accepterar att andra inte gillar våra val av politiska partier, religioner eller för den delen kan till och med kritisera dessa.

Obehagliga värderingar får vi när vi behandlar varandra olika. Fransmännen fick till det rätt med liberte-egalite-fraternite.