SvD rättar sig snabbt.

11:09 la jag upp inlägget om journalisterna som är kritiska mot polisens ammunition.

11:51 korrigerar SvD det mest uppenbara, att expanderande ammunition får visst användas i jakt.

Men övriga sakfel gör man inget åt, så vi kan nog dra slutsatsen att det är ett politiskt inlägg som inte bygger på fakta.

Journalisters åsikter om polisen en skam för Sverige.

Är det fortfarande någon som undrar över varför svenskarnas förtroende för journalister är längst nere bland bottenskrapet i samhället, så ska jag upplysa er om ytterligare en partsinlaga från journalister.

Nu gnäller man i SvD med rubriken: "Polisens kulor en skam för Sverige"

Det är då 9mm ammunitionen av fabrikatet Speer och deras Gold-Dot ammunition som man klagar på. Argumenten är som vanligt osakliga, men vi kan ju plocka isär dem för att se om det finns någon substans i detta.

Vi börjar med rubriksättningen som ingress. "Den 8 april sköt svensk polis återigen ihjäl en människa,...". Eftersom jag känner ett antal poliser, så kan jag ärligt säga att ingen svensk polis skjuter gärna mot folk. Det är en yttersta nödåtgärd när man inte ser en annan lösning på ett akut livshotande läge eller situation. Den som har oturen och behöver skjuta någon i tjänsten blir dessutom noggrant granskad och kommer säkerligen att må dåligt av det inträffade på många olika plan. Men som sagt, journalisterna måste ju insinuera att poliser kanske tycker att det är kul att skjuta ihjäl människor på arbetstid.

Ett skott i huvudet brukar i princip ALLTID leda till döden, oavsett ammunition och kaliber, förutsatt att man träffar hjärnan, halskotpelaren eller halsvener och artärer. Dvs. nästan var som helst i huvudet.

Sen gör man också en ohederlig koppling till "dum-dumkulor", som ska insinuera att ammunitionen är extra destruktiv och får inte användas i krig ens. Då ska vi räta ut begreppen.

Speer Gold-Dot är konstruerad för kontrollerad expansion i kalibrerad ballistisk gelatin, som ska motsvara mjukdelar (muskler) på en människa. I regel är denna typen av ammunition kalibrerad för att penetrera ett lager med demin/bomull (jeanstyg) och därefter ha en penetration på 25-30 cm. Syftet med detta är att man ska undvika överpenetration, dvs. att kulan går ut från den skjutne och träffar oskyldiga. Alltså är ammunitionen konstruerad för att vara en så liten risk för omgivningen som möjligt. Denna typ av ammunition har också en tendens att splittras om man träffar hårda mål, som till exempel asfalt, betong och andra ytor. Dvs. risken för rikoschetter minimeras.

Vad gäller jakt, så kan säkert vilken svensk jägare som helst säga att det är mer eller mindre obligatoriskt att använda sig av halvmantlad/expanderande ammunition för jakt. Dvs. precis tvärt emot vad journalisterna påstår gällande förhållandet jakt och expanderande ammunition.

Vad gäller militär ammunition idag, så används helmantlad ammunition i pistoler. För militärt bruk är det önskvärt med hög penetration för att skjuta genom splitterskyddsvästar och kevlarhjälmar. Penetrationen räcker för genomskjutning av en människa för att därefter såra/döda nästa människa som råkar komma i vägen. Vad gäller militär gevärsammunition, så konstrueras den idag för att splittras, eller har en hård stålkärna/penetrator, som ändrar balansen vid träff i mål. Dvs. man får en kula som tumlar runt i kroppen, med resultatet att skadorna blir mer omfattande än enbart kulexpansion.

Polisen som sköt skotten mot gymfönstret hade nog för avsikt att träffa en av rånarna, men klarade på grund av sin nervositet och/eller dåliga skyttekunskaper att träffa avsedda mål. Nu hade man tur, eftersom Gold-Dotkulorna tappar mer anslagsenergi i glaset än om polisen hade haft helmantlad ammunition. Med helmantlad ammunition hade det varit en MYCKET större risk för att oskyldiga hade de facto träffats och sårats/dödats. Ohederlig analys av journalisterna igen.

Sen följer en räcka av retoriska frågor.

"Hur många oskyldiga har skadats av skott som polisen skjutit mot misstänkta före 2003?" Frågan saknar relevans, eftersom varje skjutfall är unikt. Dessutom så har väl ingen missat att före 2003 har det inte skjutits lika ofta bland kriminella på allmän plats som det skjuts idag.

"Hur många av offren för polisens dödsskjutningar sedan 2003 hade kunnat överleva om vanlig, mantlad ammunition använts?" Samma sak här. För det första är de skjutna inte "offer". De är kriminella som har försatt poliserna i en nödvärnssituation. Dessutom så går det inte att värdera skillnader i "dödlighet" på detta enkla sätt. För om träffen sitter rätt, så spelar ammunitionen ingen roll.

"Hur länge ska Sverige behöva stå med skammen att polisen använder ammunition som är förbjuden i krig?" Här har vi nog den ohederligaste kommentaren av alla. Polisen är för det första inte i krig. För det andra så måste polisens ammunition vara ändamålsenligt med syftet. Speer Gold-Dot är ändamålsenligt för polisiärt bruk. Militär ammunition har ett annat syfte.

Det jag undrar mest är varför dessa journalister inte ställer sig frågan; -"Hur länge ska Sverige behöva stå ut med skammen att polisen inte tilldelas TASER?"  Rikspolisstyrelsens etiska råd har nämligen bestämt att det är synnerligen oetiskt att använda sig av elchockvapen, trots att många poliser skulle vilja ha dessa vapen i arsenalen. För idag har du bara batong, pepparspray och pistol. Steget mellan pepparspray och pistol är ganska stort, och en Taser skulle vara ett bra mellansteg.

Men som sagt, ohederliga journalister har ingen kompetens inom området och föredrar att försöka smutsa ner den svenska poliskåren med retorik.

"Hur många människor hade kunnat bli dödade, skadade eller invalidiserade om polisen INTE skjutit?"

Det är frågan som inte intresserar journalisterna.

Carl Bildt har RÄTT!

Ekot har fortsatt med sin anti-Gripenkampanj genom att fortsätta med insinuanta "nyheter" om hur den svenska ambassaden och ambassadören i Schweiz fortsätter att stötta export av Gripen.

Carl Bildt har helt rätt i sin kommentar. Det är väl självklart att en svensk ambassadör ska stötta svensk export. Att man hemligstämplar handlingar av det här slaget är inte heller konstigt, då det rör sig om mellanstatliga förhållanden, vilket man av kutym inte vill lämna ut till obehöriga. Det är en del av den diplomatiska världen, helt enkelt.

Det som jag ser som problematiskt är att troligen finns det en tjänsteman på UD som är EMOT Gripenexport och läcker handlingar till Ekot. Att våra vänster- och mp-orienterade journalister är emot vapenexport, till och med till ett land som Schweiz är inte så förvånansvärt. Det ingår i deras grundläggande ideologi. Eftersom landet Schweiz är helt oantastligt, så väljer då Ekot att fråga schweiziska politiker ett antal intrikata frågor utifrån det hemliga materialet som någon på UD har läckt. Det är väl ganska självklart att en politiker från ett annat land inte gillar alla frågor som man kan konfronteras av från svenska journalister.

Det börjar bli dags för anti-Gripenjournalisterna att börja analysera Gripenprojektet lite mer objektivt. Det är sannolikt världens modernaste och bästa enmotoriga multirollflygplan. Speciellt när E-versionen kommer. Så varför bråka om projektet. Låt oss än en gång vara stolta över svensk industri, svensk teknik och svensk innovation.

Det är självklart att en ambassadör ska göra positiv reklam för Sverige, i alla lägen.

Carl Bildt har rätt.

Journalister, kan inte sitt jobb?

Ja, ni känner ju alla till att oproportionerligt många journalister har preferenser för vänster- och miljöpartiet. Nu har en journalist rusat till försvar för alla dessa journalister och deklarerar högt och tydligt: -"Journalister kan inte hitta på skandaler om MP."

Det intressanta blir att "försvaret" för MP blir att man inte hittar skandaler kring de ledande personerna i miljöpartiets ledning. Man tar Maria Wetterstrand som exempel och tycker därmed att man har löst sin journalistiska gärning. Men då vill jag påstå att journalisterna har missat sitt arbete helt och hållet.

Vill man leta efter konstiga miljöpartister, så räcker det med att söka bland andra bloggar, så hittar man länkar till miljöpartister som tror på chemtrails och andra konspirationsteorier. Kanske inte helt hälsosamt att ha konspirationsteoretiker i partiet.

Nåväl, man hittar alltid stollar i alla partier, så låt oss då fokusera på det riktigt viktiga. Nämligen att journalisterna borde granska miljöpartiets politik, eller snarare konsekvenserna av miljöpartistisk politik.

Om vi tar det här med försvar och fred, hur rimmar MP:s politik med hur det ser ut i världen på riktigt. Jag är ganska övertygad om att Putin skulle bli väldigt tacksam om EU avrustande enligt miljöpartiets visioner. Varför har man inte granskat konsekvenserna av denna korkade politik. Med samma logik skulle ju MP kunna avveckla polisen och införa dialog och förtroendeskapande åtgärder mot kriminella.

Miljöpartiet vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Rösträtt är kopplat till 18 år, dvs. att man blir myndig och ansvarig för sina personliga beslut. Betyder det att miljöpartiet vill ha en myndighetsålder på 16 år? Knappast, det är snarare ett exploaterande av ungdomar och deras ideal. Dvs. en utökning av miljöpartiets väljarbas. Ju äldre man blir och ju mer ansvar man känner, desto mer orealistisk känns miljöpartiets politik.

Miljöpartister bor företrädesvis på Södermalm och har därmed tillgång till Sveriges bästa kollektivtrafik. Att man då förordar kollektivtrafik överallt är ganska naturligt, även om det är ekonomiskt ohållbart. Botniabanan, där miljöpartiets Peter Eriksson var drivande, har visat sig vara en ekonomisk katastrof enligt Riksrevisionsverket. Det hade antagligen varit billigare för staten att ge alla trafikanter på Botniabanan en egen bil än att bygga banan. Det hade nämligen räckt till 100.000 bilar. Hur som helst, kollektivtrafik fungerar bäst där det finns stora kollektiv av människor, nämligen i större städer. Jag misstänker att lokal spårtrafik lönar sig först när man har städer på fler än 500.000 människor. Dvs. i praktiken endast Stockholm, Göteborg och även Malmö, tack vare kopplingen till Köpenhamn. Alltså, ingen undersöker realiserbarheten bakom MP:s kollektivtrafikflum.

Miljöpartiets energipolitik vore en katastrof för svensk industri och svenskt näringsliv. Om någon skulle verkligen analysera vad miljöpartiets förslag skulle kosta genom att göra en livscykelanalys, så skulle man komma fram till helt orimliga värden. Men antagligen lockas inte civilingenjörer av MP:s politik, så de saknar internkompetens för att granska dessa kostnader. Och ingen journalist verkar heller intresserad av detta.

MP vill också satsa på att minska regelkrånglet för småföretagen. Det här ska då hjälpa till på landsbygden. Undrar om MP har förstått att bönder är småföretagare. När det gäller djurhållning, så har MP en mycket hög svansföring. Det finns nog ett oändligt antal bönder som kan visa hur svenska regler för djurhållning omöjliggör en sund konkurrens med bönder från övriga EU. En del regler är nog också baserad på Disneyfiering av djur och inte efter djurs faktiska behov.

Men som sagt, det är lätt för en journalist att försöka blanda bort korten, genom att fokusera på frånvaron av personliga skandaler hos miljöpartiets ledning, än att faktiskt fokusera på miljöpartiets politik, som innehåller väldigt mycket orimligheter och orealistiska ideologiska drömmar.

Jag föredrar en moraliskt tvivelaktig politiker med sund politik före en moraliskt sund politiker med tvivelaktig politik.

We shall overcome, eller inte?!

Ibland tror jag att vissa akademiker har blivit så insnöade i sina teorier att man har tappat kontakten med verkligheten på ett högst oroande sätt. Nu har före detta professorn Lars Ingelstam uttalat sig om Alliansens obefintliga "satsning" på försvaret med skarp kritik.

För det första kan vi konstatera att trots att Ingelstam har varit professor i teknik och därmed torde vara väl förtrogen med teknisk nomenklatur, så kan han inte skilja på en raket och en kryssningsrobot. Nåväl, det visar kanske bara att han har skrivit sitt inlägg i affekt.

Hur som helst, kontentan är att Ingelstam vill satsa på det som han kallar "fredspolitik". Om vi analyserar vad ordet fredspolitik innebär, så kan vi anta att den innebär att vi ska bibehålla freden i Sverige i första hand och helst också i vårt närområde.

Vilken fredspolitik förordar då Ingelstam.

1. Beslutsamma åtgärder för förtroende och avspänning.

2. Seriösa förhandlingar med Ryssland.

3. Bygga ut de kommersiella, kulturella och diplomatiska kontakterna.

4. Demokratibistånd till regionen (Ryssland?).

5. Samarbete kring kustbevakning, miljövård, turims och energiförsörjning.

6. Samarbeta inom ramen för OSSE, där Ryssland ingår.

Och här kommer sågningen.

1. Vilken form av förtroende saknas idag mellan Ryssland och Sverige/EU? Jo, den ryska ledningen har gott och väl förstått att Sverige och EU-länderna är relativt transparenta och funktionella demokratier med val som får hyfsat demokratiskt utfall. Då kan vi verkligen fråga oss om den nuvarande nomenklaturan anser att en sådan demokrati är eftersträvansvärd? Jag tror att så länge som vi inom EU har funktionella demokratier, så kommer den ryska ledningen ALDRIG att känna förtroende för oss, eftersom det skulle hota deras makthegemoni inom Ryssland.

2. Vad ska vi förhandla om? Hur många länder som ska återinförlivas i Sovjetunionen 2.0? Det finns inget att förhandla om, eftersom Ryssland har INVADERAT ett annat land och införlivat delar av det i Ryssland, helt i strid med folkrätten. Det är ungefär som om den gode professorn skulle förhandla med en inbrottstjuv och säga att det är ok att stjäla professorns dator, TV och iPad, men lämna gärna kvar bordssilvret.

3. Med tanke på att 50% av svensk olja kommer från Ryssland och att vi i modern tid har haft handel med Ryssland i ganska stor omfattning, så är det svårt att se hur man skulle kunna bygga ut den kommersiella delen ytterligare. Korruptionen i Ryssland har medfört att många företag har dragit sig ut från marknaden i Ryssland, eftersom man anser att de ekonomiska riskerna är för stora. Det är antagligen bara en tidsfråga innan den ryska ledningen fattar beslut om att förstatliga alla utländska företagstillgångar i Ryssland. Vad gäller kulturellt utbyte, så misstänker jag att svenska teatergrupper med HBTQ-inriktning eller queerkonst inte skulle falla vare sig den ryska ledningen eller det ryska folket i smaken. Diplomatiskt är det också svårt att se hur Sverige eller EU skulle kunna göra större ansträngningar gentemot Ryssland.

4. Den käre professorn har helt missat att Ryssland har stiftat lagar MOT utländska organisationer som bedriver verksamhet i Ryssland. Dessa organisationer ska anmäla sig som utländska agenter hos relevanta ryska myndigheter. Låtar inte som om demokratibistånd är framkomligt i Ryssland. Vad gäller omgivande länder, så har dessa demokratibistånd skötts i stor omfattning genom EU. Och vad den ryska ledningen anser om EU och demokrati torde stå ganska klart för var och en.

5. Låter professorn räven vakta hönshuset? Eller man tycker kanske att det vore ok om den ryska marinen skötte svensk kustbevakning?

6. De "frihetskämpar" som har kidnappat OSSE-personal i östra Ukraina skulle säkerligen lyda Rysslands minsta vink avseende den kidnappade personalen. Men det framgår med tydlighet att man är inte intresserade från rysk sida ens att lösa det här problemet. Så OSSE används av Ryssland endast när det passar rysk politik, annars verkar det inte vara så viktigt.

Så, vi kan inte prata vett till den ryska ledningen, lika lite som vi kan prata vett till en bankrånare. Då ringer man polisen, och om polisen inte har rätt utrustning, så ser vi till att utrusta polisen på rätt sätt.

Vi kan inte sjunga "We shall overcome!", om rånaren redan finns inne i huset. Då gäller det att vara tillräckligt avskräckande för rånaren att rånet avbryts.


Sovjetunionen 2.0 är inte önskvärt, vare sig för det ryska folket och de länder som den ryska ledningen avser att annektera.

Slutligen önskar jag att nyttiga idioter som Lars Ingelstam avhåller sig att debattera sådant som de inte förstår sig på. Vilket verkar vara rysk realpolitik i det här fallet.

Skolans kris, igen.

Så har jag haft det tvivelaktiga nöjet att besöka en skola i dagens Sverige. Nämligen en grundskola med tvåor. Min reflektion var följande.

Ungarna är riktigt bortskämda skitstövlar!

Jag hade alltså förmånen att följa med en dag i en tvåas liv. Det första jag slås av vilken oordning det var i lektionssalen, eller rättare sagt kaos. Trots att det fanns TVÅ lärare i klassrummet så förekom det förutom elever som försökte lära sig något även slagsmål, obstruktion av lektionen, tjat och gnäll och elever som tyckte att de INTE behövde lära sig matte, eftersom de skulle arbeta med design när de blev stora.

Kort och gott, lärarens auktoritet var noll och av intet värde för eleverna. Utöver det så satt eleverna ALLTID vid gruppbord, vilket inte bidrog till studiero, utan snarare skapade förutsättningar för just knuffande och kivande. Eller samtal mellan kamrater istället för att lösa de ställda uppgifterna.

En sak är säker, inga mängder av betyg, lärarcertifieringar eller omorganisationer kan någonsin fixa det som jag observerade. Här krävs det något annat.

NÄMLIGEN, FÖRÄLDRAR, UPPFOSTRA ERA BARN!

Jag kan ärligt talat säga att de två lärare som jag såg, försökte verkligen göra sitt bästa. Men det spelar ingen roll, om eleverna skriker "fuck you" till lärare och håller på med helt andra saker. Jag vill gå så långt i min analys att jag vill påstå att hela skolkrisen är FÖRÄLDRARNAS fel. Våra barn får inte lära sig att hantera motgångar, alla ska få vara vinnare och annat trams gör våra barn oförberedda på livets hårda skola. Därav all "press" som elever gnäller om på högre utbildningar. Det är väl inte konstigt om barnen är bortskämda, struntar i auktoriteter och inte har självinsikt.

Kort och gott, mitt recept är att om en lärare kontaktar dig om att det är problem med dina barn, så betyder det inte att läraren har fel. Det är snarare så att om läraren till slut har bestämt sig för att kontakta dig som förälder, så är det RIKTIGT illa. Förutsätt att läraren har rätt och dina barn har fel, helt enkelt. Någonstans måste vi lita på andra vuxna mer, än barn som har lärt sig att fuska och ljuga som en del av sin uppfostran. Eller ännu värre, skriker "fuck you" till en lärare och tror att det är en kritisk inställning till studier.

Ja, jag är förbannad. Men inte på skolan, politikerna eller lärarna. Utan på er föräldrar, som tror att uppfostran av barn är samma sak som att vara "kompis" med sina barn.

Uppfostran innebär att man ska lära barnet vettiga förhållningssätt gentemot sina medmänniskor. Man måste också sätta BEGRÄNSNINGAR för sina barn, när det behövs. För det är bara att konstatera att ouppfostrade barn är små egoistiska narcissister. Om du som förälder inte uppfostrar dina barn, så kommer en liten skitunge att bli stor skitstövel som vuxen.

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Se till att uppfostra dina barn NU, imorgon är det för sent.

Alliansen satsar på försvaret, eller?

Så var Alliansen igång med satsningar på försvaret som ett led i valfläsket, eller valfjäsket.

Man slår på stort med en satsning på 5,5 MILJARDER till försvaret. Men hur ska vi tolka satsningen egentligen?

Tyvärr är satsningen i praktiken bara ett nymoderat kommunikationsbudskap för valmanskåren. Med detta uttalande så vill man i praktiken säkra en valseger, samtidigt som man vill visa att den alternativa röd-gröna-mörkröda regeringen INTE kommer att vilja satsa dessa pengar på försvaret. För det får väl betraktas som vida känt att miljöpartiet INTE vill satsa på försvaret och att vänsterpartiets satsning på sin höjd blir en genusneutral värnplikt. Så Alliansen har i praktiken torpederat försvaret som en framgångsfaktor för socialdemokraterna, samtidigt som man visar att man tar statsmannamässigt ansvar för rikets försvar.

Nu ska jag tyvärr analysera sönder den så kallade satsningen. Det räcker med tabell 1 för att konstatera att det är just bara kommunikationsbudskap och inte FÖRSVAR som man håller på med. För de initiala satsningarna för 2015 och 2016 är under 500 miljoner kronor per år. Av en slump verkar summorna matcha ganska väl de besparingar som man räknar med i Org18 arbetet. Har någon hört att Org18 har avbrutits? Nej, det har den inte. Det vill säga, alla besparingar som ingår i Org18 kommer att genomföras. Minskning av personal och organisation. Ytterligare tillikauppgifter som ska fördelas på allt färre människor.

Det som är intressantast i Alliansens satsning är att man tillför inga extramedel NU, fast Ukraina/Krim/Ryssland händer NU. Och de stora satsningarna kommer från och med 2018, vilket är en indikator på att man INTE vill satsa substantiellt under nästa mandatperiod, utan vill vänta till mandatperioden 2018-2022. Visst är det märkligt att satsningarna alltid gör i en framtid, helst en mandatperiod framåt i tiden. Precis samma sak som med regeringens infrastruktursatsningar. De görs på en PowerPoint, i framtiden. Men inte nu.

Tyvärr tror jag att vi har kommit till eran där de nya moderaterna kör landets försvarspolitik enligt mantrat "Defence by communication, realisation in a distant future.". Kort och gott, valmanskåren får höra att vår beredskap är god. Och att satsningarna kommer snart, fast i praktiken aldrig.

Så, kära väljare. Vi kan än en gång konstatera att vi har inga statsmän vare sig på den högersocialistiska nymoderata sidan, eller vänstersocialistiska socialdemokratiska sidan.

Då det inte finns några andra realistiska politiska alternativ, så kan vi konstatera att Försvarsmakten nästa mandatperiod kommer att bli ännu mera försvagad och snart i nivå med svensk polis. Brott, vi har hört talas om dem, men vet inte hur man utreder dem.

Krig, vi har hört talas om dem, men vet inte hur vi ska utkämpa sådana.

Snipp, snapp, snupp, nu var denna saga slut.

Vi missade nästan miljöfascismens sanna ansikte.

Jag vet att många inte gillar att jag enligt rådande modetrender etiketterar miljöpartiet som miljöfascister. Precis som många etiketterar vissa partier som främlingsfientliga, så kan väl jag kalla miljöpartiet för fascistiskt. För övrigt verkar det finnas en del liberalfascism också, i alla fall om vi ska försöka hålla oss inom åsiktskorridoren.

Så vad har jag kommit fram till nu då?

Åsa Romson gjorde tyvärr ett olyckligt medgivande, som kanske talar om mer vad gäller partiets inställning till saker som yttrandefrihet och grundläggande demokratiska rättigheter för medborgare. Hon ville helt enkelt förbjuda anonyma bloggar. Drevet hade knappt startat innan man insåg inom miljöpartiet att det var en riktigt, riktigt dålig idé. Partiet gick ut med en dementi på hemsidan också.

Så då kommer vi till den huvudsakliga frågan, var det ett feltänk hos Åsa Romson, eller kanske en liten blänkare om hur det tänks EGENTLIGEN hos våra vänner miljöfascisterna.

Jag vet att drevet försvann snabbt och att man var väldigt snabb med att förlåta. Jag vill nog hävda att den förlåtande inställningen beror på att på grund av journalisters välvilliga inställning till miljöpartiet. Man kan till och med hävda att många journalister har en oprofessionell inställning till MP.

Men nu till huvudfrågan. Är miljöpartiet ett frihetligt parti med demokratiska grundvärderingar? Romsons syn på yttrandefriheten gör att man blir lite orolig. Miljöpartiet deklarerar också öppet att man är ett FEMINISTISKT parti. Att det sen finns aktiviteter inom Nordiska Rådet och andra som syftar till att göra det illegalt att kritisera feminism är ganska märkligt. För en sak är säker, feminismen är INTE en ideologi för jämställdhet. Det är en ideologi där företrädesvis vita medelålders män ska lida av någon form av arvsynd på grund av tidigare generationers ojämlikhet. Men trenden är IGEN, man får INTE KRITISERA något som är inom åsiktskorridoren. Och att det pågår ett arbete för att försöka göra kritik mot vissa -ismer olaglig.

Men det är klart, Åsa Romson kommer säkerligen inte att protestera heller när feministkritik blir olagligt. Det kanske också blir olagligt att torgföra fakta, om dessa leder till fiske i grumliga vatten?

Men framförallt så ska vi kanske tacka Åsa Romson för att hon en gång för alla gav en riktigt bra indikator på vad som skulle kunna hända om MP fick bestämma själv.

Miljöpartiets uppfattning i yttrandefrihetsfrågor verkar helt klar. Du får tycka vad du vill, bara du tycker som MP.

"Vi gillar olika, fast vi tycker lika. Du får gärna tycka olika, men inte offentligt."