Filisteernas rike

Så har regeringen i sin oändliga visdom erkännt Palestina.

För den som inte känner sin historia, så är palestinier detsamma som bibelns filisteer. Det arabiska ordet för palestinier och filisteer är samma. Men det visste säkert regeringen, när de har fattat sitt ganska unika beslut.

Så då kommer vi till frågan hur ett svenskt erkännande av Palestina kommer att förbättra de demokratiska och progressiva krafterna på Västbanken och i Gaza. Antagligen inte alls. Och så länge som Hamas skjuter raketer in i Israel, så kommer israelerna att förr eller senare att tröttna och göra något åt det. Enkel psykologi.

Men om vi tar en parallell som är lite intressantare istället.

Finland erkänner riket Sapmí. Det är ett folk. De har en regering i form av sametinget. De har funnits i området i flera tusen år. Däremot är gränserna lite otydliga, på grund av långvarig ockupation fron invaderande folk, i det här fallet svenskar. Fast det är klart, svenskar är ingen etnicitet, knappt en kultur enligt många tänkare idag. Dessutom inkräktar svenskarna på samernas traditionella näringsverksamhet, jakt- och fiskerätter på ett orättfärdigt sätt. Finland tycker att ockupationsmakten ska återlämna samiska områden som Luossavaara-Kirunavaara. Även kuststäder som Luleå, Umeå och Piteå borde återlämnas. För att inte tala om naturresurserna i form av kraftverk, som helt uppenbarligen har byggts på samiska områden. Det är till och med så att samiska boplatser flyttades i samband med kraftverksbyggen. Mycket hänsynslöst av ockupationsmakten.

Så vad tycks om den parallellen? Fast det är klart, de samiska krafterna är ju inte lika progressiva som de filisteeiska krafterna. Dessutom bedriver inte samerna vare sig raketbeskjutning mot ockupanterna eller önskar en utplåning av ockupanterna som folkslag.

Men det är klart, att med socialister och miljöfascister i regering, uppbackade av kommunister, så får man förvänta sig tokigheter. För att vara helt ärlig, en skattehöjning här eller där bekommer mig inte så mycket. Inte heller en omfördelning av någon miljard hit eller dit i den stora konkursen. Men jag blir heligt förbannad när vi har en regering som för plakatpolitik som utrikespolitik, istället för att vara realpolitiska i sina relationer med andra länder.

Snart förväntar jag mig en presskonferens, där Sverige erkänner Novorossija, Transnistrien, Syd-Ossetien och även Abchazien.

Det krävs en rödvinsvänster i samverkan med påsva(mp)ade regeringskollegor, för att komma fram till slutsatsen att Fatah och Hamas är  progressiva, fredliga och humanistiska krafter i sin egen nationalstat.

Lönestrukturer, lönestrukturer

Jag måste säga att jag gillar det mesta av det som Alice Teodorescu skriver. För sin unga ålder har hon vettiga idéer. Men jag håller definitivt inte med henne när det gäller låglönejobb, som hon skrivit om i Dagens Samhälle. Detta synsätt är alldeles för nyliberalt och ungdomligt för att passa i Sverige. Jag ska strax förklara varför. Men innan dess, så vill jag peka på andra debattörer, som inte är för Timbros variant av nyliberalism, som till exempel Bengt Olof Dikes inlägg i SVT.opinion.

Jag har i grunden inga problem med en lönespridning på arbetsmarknaden. Det är klart att vissa yrken kommer alltid att vara bätter betalda än andra. Men frågan är om USA:s modell är eftersträvansvärd? Alice tycks tro det. Men om vi tar en liten principiell diskussion om vad som är fel med USA:s modell först.

För det första, man kan INTE leva på låglönejobb i USA om man jobbar 8 timmar om dagen. Det är ett faktum. Många låglönearbetare tvingas i praktiken att ha två heltidsjobb för att klara sig. Det är inte rimligt att människor ska arbeta 16 timmar om dagen, fem dagar i veckan.

För det andra, om man tvingas till dubbla arbeten, så kommer man till exempel inte att ha tid att uppfostra och stötta sina barn. Så i den ändan kan vi skapa ytterligare sociala problem.

För det tredje, man ska kunna leva på ett jobb utan samhällsstöd. Det innebär inte att man för lägsta lön ska kunna köpa sig en femma på Södermalm. Men att man faktiskt ska ha en reell möjlighet att hyra bostad, trots kreditkontroll, och att man ska ha en skälig levnadsstandard. Med skälig levnadsstandard menar jag inte en full uppsättning av iPrylar eller oxfilé till middag varje dag. Men inte heller att man ska käka Gorby's piroger och panpizza varje dag.

Kort och gott, det jag vill hävda är att man måste kunna försörja sig helt själv på en lägstalön, även i Stockholm eller någon annan storstadsregion.

Rättvisa handlar varken om lika rättigheter eller lika utfall. Utan att rättigheterna ska ha en lägsta nivå som är acceptabel. Vi bör hellre diskutera var den lägsta nivån ligger. Min uppskattning är att för att klara sig i en storstadsregion i Sverige idag, så bör man minst tjäna 13.000 kronor efter skatt som ensamstående. Med barn, så bör man ha ytterligare 2.000 kronor per barn. På det tillkommer barnbidraget.

Jag är väl medveten om att det finns många som tjänar mindre, men det är i regel timanställningar och deltidsanställningar, där man inte arbetar 40 timmar i veckan. Men min uppskattning gäller som sagt var ett heltidsjobb.

Så frågan är, vad accepterar vi som tillräckligt rättvist? Det är inte rättvist om man jobbar 40 timmar i veckan och behöver fortfarande försörjningsstöd. Det är bara förnedrande.

Gudrun ser ingen yttre Fi

Så har tänkarmössorna inom Fi slagit till igen, genom att debattera mot eventuella anslagsökningar till Försvarsmakten och ett möjligt återinförande av värnplikten.


Först börjar man med att faktiskt tala mot egen sak, genom att hävda att man måste ha en krisberedskap mot reella säkerhetshot. Men sen så hävdar man att Försvarsmakten är varken fredsfrämjande eller fungerande till det syftet.

Nu ska vi se vilka reella hot som finns.

Fakta 1; Krim har annekterats i strid med folkrätten av Ryssland.
Fakta 2; Lavrov har i Izvestija antytt att man kommer att erkänna val i de så kallade självständiga republikerna Donetsk och Luhansk (Novorossija).
Fakta 3; Ryssland har en militär doktrin som är milt uttryckt något offensiv och även obalanserad.

Men varför ska Fi bry sig om en yttre fi som är farlig och instabiliserande på riktigt, när man kan raljera om så kallad pittmätning.

Dessutom verkar Gudrun vara riktigt histiorelös, genom att hävda att det var tack vare feminismen, dvs. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som Sverige avstod från kärnvapen. Det var kanske en bekväm "sanning" på den tiden, när Sverige skulle vara alliansfritt i fred för att vara neutralt i krig. Förklaringsmodellen passade helt enkelt historieskrivningen på flera plan. För i praktiken så avstod Sverige från kärnvapen genom en överenskommelse med USA, där Sverige i praktiken var under USA:s kärnvapenparaply, precis som de andra västliga nationerna.

Dessutom, så tror väl Gudrun inte på riktigt att Ryssland hade annekterat Krim, om Ukraina hade haft kvar sina kärnvapen? Eller för den delen försökt skapa Novorossija?

Hela problemet i Gudruns resonemang är att hon tror att den svaga måste börja nedrusta först och att den starke ska följa efter, då man känner sig moraliskt förpliktigad att göra detta.

Då har jag ett tankeexperiment som Gudrun och hennes Fi-vänner kan göra. Skriv en lapp på ytterdörren där det står följande text.

"Hej. Jag är en god människa som tror på alla människors inneboende godhet och hederlighet. Därför har jag valt att inte låsa min ytterdörr, för att visa min tro på mänsklighetens inneboende godhet. Om du öppnar min dörr så kommer jag inte heller att ringa till polisen, eftersom jag litar på att vi kan ha en dialog om din situation och vi kan säkert lösa den med lite jämnställdhet, ett miljöprojekt och kanske till och med någon form av utjämning av privata tillgångar."

Men det är klart, en sådan skylt lär vi aldrig se hos en Fi-politruk, eller väljare heller, för den delen. För innerst inne vet även en Fi-hen hur mänskligheten fungerar.

Problemet är att Gudrun vill hålla på med ovidkommande saker och bekvämt glömma bort realiteter. För det är trots allt så att det är enklare att diskutera skitsaker än att lösa riktiga problem.

Och riktiga problem är aldrig behagligt att lösa.

Hur dåligt får polisen sköta sitt jobb?

Först måste jag klargöra att jag absolut inte kritiserar enskilda poliser eller deras tjänsteutövning.

För problemet ligger på ett högre plan, nämligen ledarskap. Polisen har nyligen släppt en rapport ; "Kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället.". Man kan väl säga att polisens egen kommentar till utredning är något tunn.

För att citera en del av rapporten.

"Äldre kriminella
Upprätthålla ett kontaktnät över tid- De äldre kriminella ingår i mer fasta kriminella
konstellationer och begår mer avancerade brott som kräver högre förmåga att upprätthålla
ett kontaktnät över tid. Samverkan mellan de äldre kriminella präglas mer av etnicitet,
släktskap eller vänskapsband än av den geografiska platsens betydelse."

Vi har ett medielandskap idag som i princip hävdar att polisen inte ska "rasprofilera" eller på annat sätt rikta in sig mot vissa etniska grupper. Det är märkligt att man för den typen av resonemang i en miljö som just bygger sin brottsliga verksamhet på etniska- eller släktförhållanden för att kunna fortsätta verka som yrkeskriminella. Det så kallade romregistret var ett sådant som kritiserades kraftfullt. Man kan ställa sig frågan varför kritiken finns där, eftersom syftet var att utreda kriminella aktiviteter, inte huruvida man var romsk eller inte. Och om det nu är så att vissa etniciteter bedriver kriminalitet i ett område, så ska man då inte få föra register på grund av att man utöver kriminell verksamhet kanske kartlägger etnicitet och/eller släktskap?

Förra justitieministern, Beatrice Ask och även rikspolischefen uppvisade tyvärr ett mycket dåligt ledarskap när det gäller stödet till sina underlydande. Det är helt klart att polisen måste ha rätten att spana på och registrera ALLA brottslingar och all brottslig verksamhet som de får reda på, oavsett gärningsmannens etnicitet. Men här valde fd justitieministern och rikspolischefen att uppvisa mycket dåligt ledarskap och förståelse för den verklighet som polisen möter i sin dagliga gärning.

Så vad ska vi göra då? Jag tycker nog att vi har passerat en gräns för vad som är acceptabelt i låt gå mentaliteten gentemot livsstilskriminella. Det gäller faktiskt att satsa såpass mycket från samhällets sida, så att dessa brottslingar inte får en lugn stund. Polisen ska kanske satsa på dessa 55 områden under mycket lång tid och med hög uthållighet.

Tyvärr tror jag att den enda nyttan som du som medborgare kommer att ha av denna rapporten är kartorna, så att du vet vilka områden du ska undvika i respektive stad.

Vad gäller polisens ledning, så är det nog så att dessa områden kommer aldrig att åtgärdas. För kriminella är ju också väljare, och i vissa fall även politiker.

Pierre Schoris piruetter

Ibland blir man mindre imponerad av människor som borde veta bättre. Den här gången har Pierre Schori uttalat sig i SVT Opinion om den så kallade "ubåtsjakten", eller underrättelseoperationen som pågick nyligen i Stockholms skärgård.

Först blir det en bunt insinuationer om vad som eventuellt pågår i skärgården och diverse debattörers eller hökars blodtörst vad gäller själva jakten. Men om vi skulle vara lite mer realistiska och titta på substansen i Schoris påståenden.

Nämligen den delen om den strategiska bilden. Här antyder Schori att NATO har expansionistiska planer som Ryssland finner oroande. Om vi tar saker i tur och ordning, så att vi inte tappar besticken i debatten.

Nämligen, vilka är NATO:s strategiska intressen visavi Ryssland och andra länder. Vi kan i grunden utgå från att NATO:s medlemsstater är i princip fullt funktionella demokratier, med allt vad det innebär för mänskliga rättigheter, friheter osv. Vi kan också identifiera att flertalet av dessa NATO-stater är också medlemmar i EU, dvs. med i en demokratisk allians där Sverige är fullvärdig medlem idag. Man kan inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik konstatera att EU försöker bygga relationer med sitt närområde som rör demokratiutveckling, fria marknader och ett utökat samarbete med framförallt före detta Sovjetrepubliker. Ukraina är ett sådant exempel. Men nu kommer vi till den strategiska frågan. Nämligen varför Ryssland motsätter sig en högre grad av samarbete mellan EU och dessa numera SJÄLVSTÄNDIGA nationalstater?

Är det för att ryssarna tror att EU kommer att anfalla Ryssland?
Eller är det att den ryska demokratin och rättsstaten är vida överlägsen den som existerar inom EU?
Kan det till och med vara så att vi har för många homosexuella i EU och ryssarna är rädda för att det ska smitta av sig på den ryska ungdomen?

Givetvis är det inte så. Den enkla och självklara förklaringen är att Putin och hans anhang har skapat en kleptokrati som försöker konsolidera sin makt och därmed få fortsätta att driva nationalstaten Ryssland som sitt privata fögderi med bristande friheter, rättigheter och rättsosäkerhet. Det är klart att den typen av människor uppfattar varje form av funktionella demokratier och demokratins spridning som ett direkt hot mot kleptokratins existens. Varför offrade sig så många ukrainare för friheten. Jo, för de är ganska välinformerade och är i grunden ganska trötta på den formen av kleptokrati som rådde i Ukraina.

Min enkla fråga till Pierre Schori är vad han tror att han försvarar, när han tar ställning mot NATO och våra EU allierade? Den ryska demokratin och livsstilen? Eller en acceptans för att Ryssland ska få styra och ställa i sitt närområde, även om det skulle förta möjligheterna för dessa nationalstater att utvecklas i en riktning som de själv önskar?

Vad tror du driver Pierre Schori? Jag vet faktiskt inte.

Fastighetsskatten, den orättfärdiga skatten.

En av Alliansens största förtjänster var att de avskaffade fastighetsskatten.

Nu har vi fått en debatt om återinförande av fastighetsskatten. Sannolikt fiskar debattörerna efter ett trevligt utredningsuppdrag för den röd-gröna regeringen, eftersom själva fastighetsskatten som princip är helt förkastlig. Jag ska förklara varför.

Debattörerna har helt rätt i att INGA skatter är i grunden populära, eftersom man kan alltid hävda att mindre skatter är bättre ur individens perspektiv. Men nu tänkte jag angripa debattörernas argument instället.

Först och främst så hävdar debattörerna att man har en avkastning i form av den hyra som man sparar genom att bo i egen bostad.

Om vi tar det argumentet, så vill jag hävda att det är befängt ur flera perspektiv. Först och främst, så är ALLA former av boende helt nödvändig för att man ska överleva i kalla Norden. Den som hyr, betalar en avgift för detta till hyresvärden/fastighetsbolaget. Men hur är det då med den som äger sin bostad då? Här kommer vi till det som är principiellt fel i debattörernas resonemang. Nämligen att man som ägare skulle ha en mindre kostnad än en hyresgäst för sitt boende. Om vi tittar på ägandet, så är det så enkelt att på pappret, så äger villaägaren sin bostad. Men i praktiken är det banken som äger boendet genom skuldsedlar och panter. Så i princip kan man säga att villaägaren hyr sitt boende från banken.

Sen kan vi alltid argumentera att om man ser till villaägarens räntor och amorteringar, så kan det vara så att kvadratmeterhyran blir billigare för villaägaren än hyresgästen. Men här haltar resonemanget också ganska mycket. Det är nämligen så att för den högre kvadratmeterhyran, så kan en hyresgäst helt bortse från fastighetens behov av underhåll och reparationer. Dessa åtgärder är inrymda i hyran. Eller borde vara, om hyresvärden sköter sitt åtagande korrekt. Villaägaren däremot måste själv betala för alla former av reparationer och underhåll, för att fastighetens och därmed pantens värde inte ska minska. Om vi skulle kalkylera med underhåll och reparationer, så är jag ganska övertygad om att kvadratmeterhyran mellan en hyresrätt och en villa skulle närma sig varandra.

Ett annat principiellt fel med fastighetsskatten är att fastigheten i sig genererar ingen inkomst för villaägaren. Dvs. det kommer inte in några intäkter till villaägarens konto. Eller så blir det miljöpartistisk logik att man måste låna mer pengar från banken för att kunna betala sina fastighetsskatter. Vilket i sig är helt galet, eftersom svenskarna är redan alldeles för skuldsatta på grund av en upphaussad bostadsmarknad, med alldeles för låga underliggande fastighetsvärden.

Däremot kan jag hålla med om debattörernas retorik kring ränteavdragen. Själv anser jag att dessa borde avskaffas på ett kontrollerat sätt, för att undvika en framtida fastighetsskatt.

Jag har inte heller några problem med att man ska betala skatt på de realisationsvinster man gör när man väl säljer en fastighetsskatt. För då kan man faktiskt hävda att man betalar skatt på en vinst som har kommit in på kontot. Därvidlag har vi en metod att betala skatt som har allmän acceptans bland en stor del av alla människor.

Men att vi skulle hamna i en situation där någon pensionär råkar ha bott länge i ett område och därmed har fått avsevärt höjda fastighetsvärden, ska absolut inte betala högre skatter för en teoretisk inkomst som inte har realiserats.

Skatt kan man bara betala med riktiga pengar. Alltså ska man bara kunna beskatta riktiga inkomster eller realiserade vinster. Transaktionsskatter som moms är också lätta att förstå och acceptera.

Debattörerna Johan Eklund och Charlie Karlsson från den "Internationella" handelshögskolan i Jönköping har bevisat att den akademiska utarmningen är ett faktum efter alltför frikostiga tilldelningar av akademiska privilegier till diverse oförtjänta institutioner.