Jag måste säga att jag gillar det mesta av det som Alice Teodorescu skriver. För sin unga ålder har hon vettiga idéer. Men jag håller definitivt inte med henne när det gäller låglönejobb, som hon skrivit om i Dagens Samhälle. Detta synsätt är alldeles för nyliberalt och ungdomligt för att passa i Sverige. Jag ska strax förklara varför. Men innan dess, så vill jag peka på andra debattörer, som inte är för Timbros variant av nyliberalism, som till exempel Bengt Olof Dikes inlägg i SVT.opinion.
Jag har i grunden inga problem med en lönespridning på arbetsmarknaden. Det är klart att vissa yrken kommer alltid att vara bätter betalda än andra. Men frågan är om USA:s modell är eftersträvansvärd? Alice tycks tro det. Men om vi tar en liten principiell diskussion om vad som är fel med USA:s modell först.
För det första, man kan INTE leva på låglönejobb i USA om man jobbar 8 timmar om dagen. Det är ett faktum. Många låglönearbetare tvingas i praktiken att ha två heltidsjobb för att klara sig. Det är inte rimligt att människor ska arbeta 16 timmar om dagen, fem dagar i veckan.
För det andra, om man tvingas till dubbla arbeten, så kommer man till exempel inte att ha tid att uppfostra och stötta sina barn. Så i den ändan kan vi skapa ytterligare sociala problem.
För det tredje, man ska kunna leva på ett jobb utan samhällsstöd. Det innebär inte att man för lägsta lön ska kunna köpa sig en femma på Södermalm. Men att man faktiskt ska ha en reell möjlighet att hyra bostad, trots kreditkontroll, och att man ska ha en skälig levnadsstandard. Med skälig levnadsstandard menar jag inte en full uppsättning av iPrylar eller oxfilé till middag varje dag. Men inte heller att man ska käka Gorby's piroger och panpizza varje dag.
Kort och gott, det jag vill hävda är att man måste kunna försörja sig helt själv på en lägstalön, även i Stockholm eller någon annan storstadsregion.
Rättvisa handlar varken om lika rättigheter eller lika utfall. Utan att rättigheterna ska ha en lägsta nivå som är acceptabel. Vi bör hellre diskutera var den lägsta nivån ligger. Min uppskattning är att för att klara sig i en storstadsregion i Sverige idag, så bör man minst tjäna 13.000 kronor efter skatt som ensamstående. Med barn, så bör man ha ytterligare 2.000 kronor per barn. På det tillkommer barnbidraget.
Jag är väl medveten om att det finns många som tjänar mindre, men det är i regel timanställningar och deltidsanställningar, där man inte arbetar 40 timmar i veckan. Men min uppskattning gäller som sagt var ett heltidsjobb.
Så frågan är, vad accepterar vi som tillräckligt rättvist? Det är inte rättvist om man jobbar 40 timmar i veckan och behöver fortfarande försörjningsstöd. Det är bara förnedrande.
Jag har i grunden inga problem med en lönespridning på arbetsmarknaden. Det är klart att vissa yrken kommer alltid att vara bätter betalda än andra. Men frågan är om USA:s modell är eftersträvansvärd? Alice tycks tro det. Men om vi tar en liten principiell diskussion om vad som är fel med USA:s modell först.
För det första, man kan INTE leva på låglönejobb i USA om man jobbar 8 timmar om dagen. Det är ett faktum. Många låglönearbetare tvingas i praktiken att ha två heltidsjobb för att klara sig. Det är inte rimligt att människor ska arbeta 16 timmar om dagen, fem dagar i veckan.
För det andra, om man tvingas till dubbla arbeten, så kommer man till exempel inte att ha tid att uppfostra och stötta sina barn. Så i den ändan kan vi skapa ytterligare sociala problem.
För det tredje, man ska kunna leva på ett jobb utan samhällsstöd. Det innebär inte att man för lägsta lön ska kunna köpa sig en femma på Södermalm. Men att man faktiskt ska ha en reell möjlighet att hyra bostad, trots kreditkontroll, och att man ska ha en skälig levnadsstandard. Med skälig levnadsstandard menar jag inte en full uppsättning av iPrylar eller oxfilé till middag varje dag. Men inte heller att man ska käka Gorby's piroger och panpizza varje dag.
Kort och gott, det jag vill hävda är att man måste kunna försörja sig helt själv på en lägstalön, även i Stockholm eller någon annan storstadsregion.
Rättvisa handlar varken om lika rättigheter eller lika utfall. Utan att rättigheterna ska ha en lägsta nivå som är acceptabel. Vi bör hellre diskutera var den lägsta nivån ligger. Min uppskattning är att för att klara sig i en storstadsregion i Sverige idag, så bör man minst tjäna 13.000 kronor efter skatt som ensamstående. Med barn, så bör man ha ytterligare 2.000 kronor per barn. På det tillkommer barnbidraget.
Jag är väl medveten om att det finns många som tjänar mindre, men det är i regel timanställningar och deltidsanställningar, där man inte arbetar 40 timmar i veckan. Men min uppskattning gäller som sagt var ett heltidsjobb.
Så frågan är, vad accepterar vi som tillräckligt rättvist? Det är inte rättvist om man jobbar 40 timmar i veckan och behöver fortfarande försörjningsstöd. Det är bara förnedrande.
Vad ska man göra med dem som inte klarar av att prestera för denna lön? T ex rumänska zigenare (förlåt EU- medborgare) ? Ska de för alltid vara tvungna att tigga utanför Systembolaget ?
SvaraRaderaEller tror du på allvar att alla miljoner analfabeter som idag vistas inom Europas gränser ska kunna vidareutbildas tills de har svensk studentexamen ?
Sett enda rimliga lösningen är att låta dem jobba för den lön som de kan förtjäna.
För det första så finns det ingen plikt att det ska finnas låglönejobb i Sverige, om det inte finns efterfrågan på sagda arbete. Att det finns arbetsgivare som önskar sig ett låglöneproletariat är en annan sak. Men jag tror knappast att McD med flera går med förlust för att deras anställda är överbetalade. Tvärtom, även dessa företag går med vinst.
SvaraRaderaVad gäller EU-medborgare från andra länder, så är det deras länders skyldighet att säkerställa att de egna medborgarna har skäliga levnadsförhållanden.
Eftersom det finns tiggare utanför Systembolaget, enligt dig, så verkar det finnas en efterfrågan från svenska konsumenter efter tiggare. Annars skulle tiggeriet försvinna ganska snart, då det inte skulle bli några inkomster.
Så vi kan säga att tiggarna är en del av svenskens feel-goodindustriella behov. Tiggaren får pengar, som man efterfrågan och svensken får en känsla av att man har gjort en god gärning.
Min egen inställning är enkel. Jag har inget behov av en feel-good upplevelse i relation till tiggare, så jag betalar inte. Jag förutsätter att dessa EU-medborgare är här som turister, precis som det ska vara enligt EU:s fria rörlighet. Om de sen tycker att tiggeri är den perfekta turistaktiviteten, så är det upp till dem.
Bra analys, och tydligt förklarat varför man inte ska ha för låga löner.
SvaraRaderaVi ser i ditt resonemang att den får riktigt dåligt betalt tvingas jobba mer. Det omvända gäller också, den som får riktigt bra betalt (per timma) kan unna sig att jobba mindre. Där faller argumentet om att mycket pengar i lönekuvertet gynnar mer arbetande, i alla fall delvis.