Kompetent syrisk läkare

Det finns faktiskt positiva migrationshistorier också. Träffade på en läkare från Syrien idag i egenskap av patient. Låt oss säga att han var specialist, men gjorde sin AT som just specialist. Han har varit i Sverige i ett år och tio månader. Pratade svenska förståeligt, även om han hade lite svårt för avancerad svenska. Men hur som helst, han var på gång med språket.

Eftersom vi fick lite tid mellan medicineringarna, så hann vi prata lite grand. Han berättade om sin klinik i Syrien och hur saker och ting går till annorlunda där än här. Mitt problem skulle han antagligen ha löst snabbare i Syrien. Han hade en liten kulturkrock med landstingets metoder och remissystemet. Som han såg det, så skulle mitt problem varit löst fortare i Syrien. Eftersom vi fick tid att prata om teknikaliteter, så fick jag intrycket att han var definitivt en kunnig specialist inom sitt område. Han hade arbetat som specialist i Syrien i tio år. Men som sagt, han hade lite svårt för det svenska systemet. Den reflektionen jag gjorde var att möjligen så är mervärdet i det här fallet högre patientsäkerhet för att undvika komplikationer. Vilket jag som patient uppskattar, även om jag gärna vill ha snabba lösningar.

Men det roligaste av allt är att doktorn faktiskt accepterade det svenska systemet och till och med konsulterade en kollega när han ville kontrollera att han var i linje med sjukhusets standardförfarande.

Jag är helt säker på att den doktorn kommer att få sina fullständiga rättigheter och kommer också att klara sig bra i Sverige.

Man skulle kanske bjuda honom och hans familj på middag?

Allt är inte nattsvart inom migrationsområdet.

Kristna talibaner fungerar inte mot islamiska dito, varken i politiken eller i verkligheten

Siewert Öholm förnekar sig inte när det gäller att kritisera Göran Hägglund.

Tyvärr verkar Siewert tro att lösningen för Kristdemokraterna är mera kristendom. Vilket i ett sekulärt land som Sverige är ett bra sätt att säkerställa sin exit från Riksdagen. Om nu Siewert inte ska omvandla KD till ett muslimskt parti. Då kan man säkerligen få kanske 200.000-300.000 väljare.

Men åter till Siewerts kritik, som enligt mig är helt obefogad.

Ska vi ta det här med värdefrågorna på en gång. Livets okränkbarhet. Det är det gamla abortspöket som Siewert drar fram i ljuset. Det är ett mycket bra sätt att skrämma bort kanske 70-80% av alla kvinnliga väljare. Kanske också 20-30% av alla män. Siewert försöker sannolikt påskina att livet börjar i befruktningsögonblicket. Om jag lägger ägg i en petrieskål och häller i lite spermier, kan vi då säga att det är ett antal okränkbara liv som har påbörjats. Självklart finns det en svår balansgång idag mellan medicinens möjligheter att rädda prenatala barn och den sista tidpunkt, där det är lagligt att abortera. Det vore en mer sund debatt, när man ska tillåta abort i ett sent skede, men det är inte samma sak som att aborter är dåliga eller borde förbjudas. Rätten att besluta om moderskap ligger trots allt hos kvinnan, det är helt odiskutabelt med tanke på vad ett moderskap innebär.

Samvetsfriheten är en liten påbyggnad till ovanstående. Men den strider mot en ännu viktigare princip. Nämligen den om konsekvensetik. Om jag känner att min tro inte tillåter mig att göra aborter, så ska jag kanske inte arbeta med den typen av uppgifter. Men framförallt, så kan man inte välja och vraka när det gäller vilka arbetsuppgifter jag ska göra. Tänk om den vite medelålders rökdykaren säger att han inte vill riskera sitt kristna liv för en muslim, för att hans religion/sekt inte tycker att muslimer ska finnas. Ja, ni ser problemet med en personlig samvetsfrihet, den blir godtycklig, när det gäller tjänster som samhället ska utföra på neutral basis.

Familjens absoluta auktoritet, vad betyder det? Ett befästande av patriarkatet? Eller att det är alltid familjen som har någon form av utslagsröst vad gäller samhället? Med tanke på att det också finns dysfunktionella familjer, så skulle jag vilja påstå att familjen inte har absolut auktoritet på något sätt. Vi har många lagar som kraftigt begränsar familjer, vilket kanske är tur för framförallt barn.

Hägglund var dessutom klok nog att tona ner kristendomen inom KD som politisk ideologi. Jag vill snarare påstå att Hägglund faktiskt förstod ideologins innersta väsen, dvs. den gyllene regeln. Du skall behandla andra som du själv vill bli behandlad. Siewerts vurm för religionen för att det är "inne" är mycket märklig för mig. För den religion som är "inne" idag är en konkurrent till kristendomen, som Siewert brinner så varmt för. Partier som har gjort anspråk på de stora livsfrågorna hittar vi bland nationalsocialisterna, fascisterna, kommunisterna och i det muslimska brödraskapet. Det är sannolikt inte sådana historiska exempel på partier för livsfrågesvar som är valvinnare i Sverige.

För att vara riktigt ärlig, ett parti som svensken röstar på ska vara relativt sekulärt, humanistiskt, demokratiskt och transparent. Dessutom så bör man ha en ganska neutral inställning till religiösa värdefrågor, utan överlämnar dessa frågor till civilsamhället. Men självklart med en begränsning av religionen, så att man håller sig inom Svea Rikes Lagar.

Vad vill Siewert egentligen med sitt inlägg? Min bedömning är att Siewert försöker kratta i manegen för de framtida partiledare som han hoppas kommer att inrikta partiet i en lite mer kristen riktning.

Mitt råd till Kristdemokraterna är följande.

För det första, välj en riksdagspolitiker som partiordförande. Löfvens exempel skrämmer.
För det andra, välj en person med en humanistisk, sekulär framtoning. Privat religiositet är inget problem, men kanske kopplingar till Livets Ord eller Opus Dei.
För det tredje, välj en person som kan delegera. Det är ingen mening att ha en partiledare som jobbar ihjäl sig.

Delat ledarskap betyder delat ansvar, vilket ofta leder till inget ansvar. Det ska vara en tydlig partiordförande och en vice ordförande. Punkt. En självklar ledarskapsprincip. Det räcker med att titta på katastrofen inom MP när det gäller ledarskap, eller snarare icke-ledarskap.

För övrigt kan jag avslöja att Statsmannen är medlem i KD. Och ateist. Och humanist. Men inte självuppoffrande till en nivå som gränsar till dumhet, vilket många politiker verkar vara.

Jag vet vem som är min favorit, och hon är inte uppräknad av Siewert Öholm. Kanske för bristande kristen framtoning, kan jag gissa?

Jag vill lika lite som muslimska talibaner se kristna talibaner i någon form av politisk ledning i Sverige. Det sekulära samhället har tjänat Sverige väl och kommer att fortsätta att göra så.

Migration och integration

Idag var det än en gång en kvasidebatt om integration, den här gången mellan FP och MP i P1-morgon. Detta säkert på förekommen anledning, dvs. folkpartiets nya förslag vad gäller migration och integration.

Men det som är värst med debatten kring just migration och integration är att man väljer att vara väldigt oprecis med begreppsvärlden. Det är inte heller så konstigt, eftersom många politiker gärna leker godhetsapostlar med våra skattepengar och vill ogärna bli synade.

Så jag tänkte reda ut lite begrepp.

Först och främst så har vi dem som söker asyl från förföljelse. Det är inte konstigt, förutom att det verkar gå direktflyg mellan alla länder och Arlanda eller Landvetter, eftersom de asylsökande minsann inte har passerat andra EU-länder på vägen. Inte heller passkontrollen verkar fungera för dessa flyg, som ankommer från länder utanför Schengenområdet. För den asylsökande söker ju inte asyl på flygplatsen, utan Migrationsverkets kontor i Solna eller Malmö. Men det är säkert inget fusk inblandat i det här.

Så då vet vi vad en asylsökare är.

Men en EU-migrant då? Eller annan migrant. Jo, visst kan man vilja flytta till ett annat EU-land, men då finns det faktiskt ett krav på att man får arbete, dvs. det räcker inte med att konstatera att socialtjänsten i Rumänien är sämre än den i Sverige och därmed vill man flytta till Sverige.

En migrant är någon som kommer till Sverige för att bidra positivt till samhället. Arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talet var en import av arbetskraft till den svenska industrin, som definitivt bidrog till svensk ekonomisk utveckling.

Hur ser det ut idag då?

Som ni ser, så har SCB noterat att det finns cirka 404.000 arbetslösa i riket idag.

Samtidigt så konstaterar arbetsförmedlingen att det finns cirka 89.771 lediga arbeten att söka i riket idag.

Vi har alltså en situation där det finns ganska exakt 4,5 stycken arbetslösa på varje ledigt arbete i landet. Att dessa arbetslösa skulle ha sämre kompetens idag än en migrant från Rumänien, Bulgarien, Afghanistan, Eritrea, Somalia, Irak eller Syrien är ganska låg.

Kort och gott, Sverige behöver inte arbetskraftsmigration i volymer. Just volymer är relevant, eftersom det säkerligen behövs några väldigt specialiserade människor inom teknik-, medicin- och eventuellt vårdområdet.

Problemet med dagens migration är snarare att det handlar om social turism. Det är fantastiskt att vissa flyr från Somalia och andra som varit "flyktingar" semestrar i Mogadishu.

Individer som kan bevisa sin identitet, nationalitet och sina asylskäl ska självfallet få stanna i landet som flyktingar. Men så fort som det finns tveksamheter kring detta, så ska man inte bedömas som asylant, utan vanlig migrant. Och då är det enkelt. Kan du få ett arbete och försörja din familj, så är du välkommen att stanna. Annars är det bara att ta sig hem igen.

För visst är det konstigt att ladorna är tomma enligt finansminister Magdalena Andersson, men vi fortsätter att ta på oss kostnader som tömmer ladorna ännu fortare.

Men vem har sagt att man behöver ta ansvar som politiker, när man kan lova allt till alla.

Inte statsmannamässigt, men det är det inte många politiker som är idag i vare sig Riksdagen eller i den övriga debatten.

Det är däremot hedervärt att Johan Westerholm som debattör är rakryggad och tydlig om vad debatten borde handla om. Nämligen realiteter och inte flummiga drömmar.

Integration är ganska enkelt att förklara. Det är att man accepterar de demokratiska grundläggande värderingar som Sverige vilar på. Plus att man ska faktiskt kunna språket till en viss miniminivå för att kunna bli medborgare. Men till och med det verkar vara jobbiga krav för många politiker.

Jag undrar, varför?

Individen och kollektivet

En viktig filosofi i vår rättstradition är att man kan aldrig bestraffa ett kollektiv, utan bara individer. Det är en sund inställning, eftersom jag som individ kan ta ansvar för mina egna handlingar, men inte någon annans. Det känns självklart för de flesta av oss och fullständigt naturligt.

Tyvärr finns det i Sverige en kollektivistisk tendens, där man försöker etikettera, kategorisera och gruppera människor, beroende på politisk preferens. Det enda syftet med dessa kategoriseringar är att försöka skapa en bild av friktioner mellan olika grupper i samhället för att berättiga sin problemformulering av allt som inte fungerar i samhället.

Så kommunisterna gapar gärna om arbetare och resurssvaga mot kapitalet/kapitalister.
Socialisterna kör en lightvariant av kommunisternas världsåskådning.
Liberalerna hävdar att det finns inga kollektiv, utan individer.
Feminsterna ser det som en köns- och maktkamp mellan patriarkatet och övriga.
Islamister som vill införa kalifatet ser det som en kamp mellan tillhörigheten till Umma och de som står utanför.
Miljöfascisterna ser det som en kamp mellan moder natur (Gaia) och mänskligheten.
Nationalisterna ser det som en kamp mellan nationen/stammen och omvärlden.
Nazisterna ser det så klart som en kamp mellan bra och dåliga gener.

Alla har rätt, men samtidigt fel. Felet är att man har inte analyserat det ur ett individuellt perspektiv. Eller rättare sagt, vi har något som kallas för ett samhällskontrakt, där vi som individer är överens om vad kollektivet och individerna har för rättigheter och skyldigheter.

Som konservativ är jag alltid för att individen är rättssubjekt i samhället. Det innebär att jag som individ ansvarar för att följa de lagar och regler som vi inom ramen för nationalstaten har kommit överens om är de som gäller i Sverige.

Som individ är jag alltid en delmängd av olika kollektiv. Vissa kollektiv och etiketter är mer eller mindre relevanta för en politisk analys. Jag ingår i en helt normal heteronormativ familj med en partner och barn. Alltså kan man med fog hävda att den primära kollektivet i mitt liv är familjen, vilket är ganska naturligt. Utöver det så lönearbetar jag, dvs. jag är det som  kommunisterna skulle etikettera som en arbetstagare, som är ett offer för kapitalets utsugning. Eftersom jag är man och dessutom vit, så anser nog feministerna att jag är en del av det förtryckande patriarkatet. Även om jag aldrig har sett någon invigningsrit till detta patriarkat, eller för den delen heller några fördelar. Islamisterna skulle nog betrakta mig som något som man bör göra sig av med så fort som möjligt, eftersom jag är ateist och ogillar alla former av vantro som inbegriper religioner, gudar och högre makter. Miljöfascisterna hävdar nog att jag kör bil onödigt mycket och äter alldeles för mycket kött. Nationalisterna skulle kanske inte gilla mig, eftersom jag är första generationens invandrare. Man kan inte bara "bli" same, så då kan man antagligen inte heller bara "bli" svensk. Och någon nazistisk skallmätare skulle säkerligen komma fram till en och annan genetisk defekt hos mig som inte passar in i deras idealiserade bild av människan.

Som ni ser av mitt ovanstående resonemang, så kan man nästan alltid passa in i ett kollektiv som någon politisk gruppering kommer att hävda är skadlig eller dålig på något sätt.

Då vill jag påminna om den gyllene regeln. Dvs. principen att man ska som individ behandla andra som man själv förväntar sig att bli behandlad. Problemet med många typer av kollektivisering av individer är att det blir väldigt lätt att kräva att alla kollektiv ska ha lika rättigheter. Det är i princip en rättvisefråga, som är sund, men den kan få väldigt osunda utfall. Nämligen just det att alla människor ska i grunden ha samma rättigheter och möjligheter. Därmed inte sagt att man ska kräva att alla former av kollektiv ska ha samma utfall. Eftersom vi bör ha en grundsyn som baserar sig på individen, så måste vi faktiskt titta på individens möjligheter att faktiskt lyckas med något som man har föresatt sig att göra. Jag ska exemplifiera.

Låt oss säga att jag vill väldigt gärna vinna ett 100m lopp i OS. Jag har observerat att det är mest människor med mörkare pigmentering som vinner dessa lopp. Ska jag då kräva att utfallet från varje OS borde vara ungefär 50% ljushyade och 50% mörkhyade som vinner, för att OS ska vara rättvist? Nej, det är helt befängt i grunden. För OS bygger på principen att man har en meritokrati bland vinnarna. Dvs. den som har haft fördelaktigast gener, uppväxt, träningsmöjligheter och mentala inställning vinner, minus slumpfaktorer som dagsform och andra omständigheter.

Problemet med kollektiviseringen av individer är att man börjar kräva utfall som inte är realistiska. Kravet på 50% ljushyade OS-segrare är lika orimligt som kravet på att 50% av alla rökdykare ska vara kvinnor. Sannolikt kan man hitta fysiskt lämpliga kvinnor för att nå upp till den kvoten, men då kanske det inte finns tillräckligt med fysiskt starka kvinnor till andra yrken. För det är ett absolut faktum att en rökdykare ska kunna bära ut en fullvuxen man (inte en medelperson) ur ett brinnande hus. Och det kräver en viss nivå av absolut styrka, inte en relativ styrka eller ett medelvärde. För övrigt lär inte jag heller uppfylla dessa krav, men det behövs inte riktig den typen av talang för att arbeta med administrativa göromål.

Den andra politiska villfarelsen med kollektivisering av individer är att man vill påskina individuella kvaliteér baserat på de kollektiva erfarenheterna. Jag vill påstå att mina erfarenheter som invandrare i Sverige är helt individuella och självupplevda. Vad en annan invandrare från samma grupp har upplevt har jag ingen aning om. Därmed så försöker jag inte ens uttolka mitt indvandrarkollektivs erfarenheter i ett större kontext. Eller göra mig till företrädare för densamma.

Men här kommer vi till problemets kärna. Många försöker skaffa sig en försörjning på att göra sig till uttolkare av både det ena och det andra kollektivet. Det spelar ingen roll vilket kollektiv vi talar om. Huvudsaken för dessa företrädare är att försöka påskina en konflikt, som man kan lösa genom att genomföra de politiska ideér som dessa företrädare försöker torgföra.

Om vi går tillbaks till grunden i rättssystemet, så kan vi väl konstatera att endast indivder är det som räknas i ett fungerande rättssystem. Vi kan inte straffa muslimer för det som enskilda terrorister gör lika lite som vi kan straffa alla män för att någon man våldtar. Vi kan inte heller gå in till grannen och äta upp dennes oxfilé, bara för att vi själv inte har råd att köpa oxfilé.

Med ett fokus på individen, så har vi faktiskt en stabil och förutsägbar grund att bygga ett fungerande samhälle på. Notera dock att vi måste på något sätt begränsa vilka individer som är inkluderade och vilka som är exkluderade från gemenskapen. Vissa liberaler hävdar att alla individer har samma rätt, oavsett vilka de är. Jag vill hävda att den tanken är fel i grunden. För vi har definierat nationalstaten som ett kollektiv, där vi delar samma typer av lagar och regler för att skapa ett fungerande samhälle. Notera att jag använder mig inte av ordet kultur, då det är en ständigt pågående process som förändras över tiden. Kultur utvecklas, ibland ganska snabbt. Men att vara en del av kollektivet nationalstaten Sverige ställer också krav på individen.

För det första ska individen i görligaste mån vara självbärande som ekonomisk enhet över tiden. Det är självklart att jag ska betala för min utbildning före arbetsför ålder och även bära mina kostnader efter att jag har blivit pensionär. Sen finns det förstås undantag, men dessa bör i grunden vara just det, undantag på individbasis. Man kan kanske påstå att detta synsätt grundar sig på en luthersk inställning till individens plikter och åtaganden gentemot samhället.

För det andra måste vi ha ett samhälle där den bäst lämpade och motiverade individen ska försöka uppnå någon form av självförverkligade när det gäller sin profession och sina livsval. Att på något sätt försöka diskriminera individer till förmån för någon form av politiskt definerade kollektiv är förtryck av individer, vars aspirationer kan stoppas av orättvis särbehandling.

För det tredje, så ska vi faktiskt identifiera vilka värden som är universella i vårt samhälle. Dessa värden kan inte vara "kvinnliga", "manliga", "muslimska", "kristna" eller "svenska". Dessa värden måste defineras efter vad vi tycker är allmänt goda värden. Det finns goda och dåliga kvinnor, män, muslimer, kristna och svenskar, bland annat. Eller egetligen så kan vi förenkla det ytterligare. Det finns onda och goda människor, som verkar i individuella eller kollektiva kontext. Problemet är när kollektiv börjar definiera värden som inte är universella och att dessa värden ska påtvingas individer. Det leder mig till slutsatsen att nazism är lika dåligt som politisk islam.

Så min fråga till dig är, vilka värden tycker du är viktiga? Om SvP vill bara ha etniska svenskar i landet, är det bra? Eller om muslimerna vill ha sharia i Sverige, är det bra? Eller finns det "kvinnliga" värden som borde medföra en automatisk positiv särbehandling av kvinnor?

Eller ska vi kanske konstatera att vi är alla individer och faktiskt gör våra livsval först och främst baserade på individuella preferenser och förutsättningar och inte baserat på något kollektiv som någon annan människa vill inkludera oss i eller exkludera oss ur.

Politisk och religiös extremism har gång på gång genom världshistorien bevisat hur man förtrycker individer till förmån för en kollektivistisk syn på samhället. Det spelar inge roll om vi tittar på Sovjetunionen, Saudiarabien eller Kuba. Alla företrädare för politiska eller religiösa ideologier kommer alltid att hävda att de dåliga exemplen är inte representativa för det sanna och ideala genomförandet av den kollektivistiska ideologin.

Eller för att förenkla det ytterligare. Eftersom individen inte är felfri, så är kollektivet inte det heller. Det är snarare så att kollektivet har en förmåga att exponentiellt förstärka mänskliga fel. Tror ni inte på det, så räcker det med att läsa Flugornas herre. Eller läsa historia.

Fortress Europe, eller infooperationer mot egen befolkning

Jag är ingen konspirationsteoretiker, men jag kan se en trend inom Public Service media, dvs. Sveriges Radio och Sveriges Television, som får mig att fundera på om det inte pågår en informationsoperation mot svenskarna.

Först börjar vi lite lätt med vad är en informationsoperation i lekmannatermer.

En informationsoperation kallades på den gamla goda tiden för propaganda. Propagandan i sig behöver inte vara falsk, men man presenterar den på ett sådant sätt att man uppnår sina mål.

Trenden som jag har sett är att public service försöker få den svenska opinionen att tycka ännu mer om invandring i alla former. Jag ska förklara det efter den initiala lektionen i infooperationer.

Vi börjar först med lite referenser. US Armed Forces Joint Publication 3-13, Information operations. Sen har vi US Army Field Manual 3-13. Och till sist Tactical Commanders Handbook, som har tillämpats i Irak.

Men för att förenkla det hela för er läsare, så kommer jag att ge er en snabb lektion.

Först och främst så kan vi identifiera informationsmiljön, dvs. mottagarna av budskapet. Mina belägg för att public service försöker skapa en positiv bild av invandringen återkommer jag till lite senare.

Först och främst, så kan vi konstatera att det finns fyra typer av mottagare av budskapet.

1. De som är direkt fientliga till budskapet. Här kan vi nog hitta Svenskarnas Parti med väljare.
2. De som är motståndare till budskapet. Här har vi Sverigedemokraterna med väljare.
3. De som är neutrala till budskapet. Här har vi Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Gammalmoderater med sina väljare.
4. De som är positiva till budskapet. Nya moderater, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med väljare hittar vi här.

Informationsoperationen behöver inte inrikta sig mot de positiva, eftersom de är redan övertygade om att en mer eller mindre fri invandring är positiv, även om inställningen baserar sig på olika politiska bevekelsegrunder.

Man behöver inte heller inrikta sig mot de direkt fientliga, eftersom de är en oväsentlig del av väljarbasen. Svensken i gemen är inte rasist, så enkelt är det.

Så vad är målsättningen då.

Målsättning ett är att de neutrala ska inte gå över till att bli motståndare. Dvs. man ska inte köpa Sverigedemokraternas budskap, eller ge Sverigedemokraterna problemformuleringsföreträdet.

Målsättning två är att de som är motståndare till invandring ska fösas över till den neutrala fållan. Det är helt klart så att många röstade på Sverigedemokraterna av "oro" för öppna hjärtan, utanförskapsområden, bristande integration, bostadsbrist och arbetslöshet. Jag gör här ingen värdering av om oron i sig är berättigad, eller subjektivt upplevd av målgruppen. Det räcker med att konstatera att dessa ämnen har påverkat väljarnas val.

Så då har vi definierat målgrupperna (Target Audience).

Hur ser budskapet ut då? Jo, man har ett antal huvudsakliga budskap, som inom infoops kallas för key messages. Dvs. huvudsakliga budskap, som man hänger upp sitt budskap kring. Dessa delas därefter upp i talepunkter (talking points), dvs. mer konkreta meddelanden.

Vilka key messages kan vi då hitta i flödet av information från public service.

Först och främst vill man påvisa att EU och Schengenområdet är inhumant, genom att döpa hela sin kampanj till Fortress Europe.

Ett talepunkt är att man försöker svartmåla den grekiska polisen. Notera att det finns inga bevis för det som påstås. Vittnet är en person som har försökt att ta sig in i Grekland.

Flera exempel kommer ni säkert ihåg själv i samband med katastrofen i Lampedusa.Kritiken mot italienska lagar när det gäller undsättande av flyktingar till havs var ganska omfattande.

Att EU är dåligt går till och med hem hos Sverigedemokrater. Så här har man inga problem att sälja bilden av ett slutet Europa till både neutrala och motståndare till invandring.

EU-länderna är enligt svenska politiker extra dåliga på att ta ansvar.

Man kan kort och gott summera det med att huvudbudskapet är att Sverige är ett mönsterland när det gäller invandring och övriga EU-länder är det inte. Alltså är problemen med invandring inte relaterade till svenska politiker, utan de andra politikerna i Europa och Bryssel. Ett budskap som går hem.

Den andra viktiga huvudsakliga budskapet är att man försöker få mottagaren att identifiera sig med flyktingen.

Talepunkten är enkel. Man presenterar fyra vänner som försöker ta sig till Europa. Identifieringen försöker man skapa genom att välja en mekanisk ingenjör, kirurg, elektriker och en textilarbetare. Alltså något som de flesta i Sverige kan identifiera sig med. Sen slänger man in lite sympatipoäng med fru och barn kvar i Syrien och lite hjärtsjuka och funktionsnedsatta barn. Kort och gott, ett narrativ som är svårt att värja sig mot.

Ett annat inslag på samma tema är när en SVT-journalist hjälper till med att smuggla in en flykting till Sverige. En rent brottslig handling. Men det som är intressant med denna historia är att den tilltalar ungdomar, som kan identifiera sig med pojken. Bland ungdomar hittar man många som är neutrala eller till och med motståndare till invandring. Så narrativet passar målgruppen och ger dessutom lite Robin Hood-känsla.

Som lök på laxen, så har man dessutom lagt in en smakfull karta, där man kan följa individernas väg till Europa. Perfekt för iPadgenerationen. Och sen blir man glad när man ser att den röda punkten slutar i Sverige. Det märkliga är att ingen reflekterar över alla andra EU-länder som passeras på resan till Sverige. Är det en av Europas sämsta skolor som drar? Eller bidragen?

Summeringen av detta huvudbudskap är att det är människor precis som du och jag som kommer hit. Ingen skillnad i formell och praktiskt kompetens. Nästan svenskar redan, med andra ord. Det enda som behövs är lite SFI, så kan de sätta igång och jobba.

Det tredje viktiga huvudsakliga budskapet är att det är riktigt, riktigt eländigt i Syrien. Och om man har turen att komma till ett flyktingläger i Jordanien och Turkiet, så är det också dåligt. Det avslöjas extra bra av följande fråga från en lyssnare och ett svar från Ekots medarbetare.

"

Jakob: Men tanke på att ingen flyr från Syrien direkt till Sverige så känns migrationsverkets beslut märkligt. Kriget har de väl redan flytt när de lämnar Syrien till ex. Turkiet? Hur är förhållandena på de flyktingläger dit människor flyr från kriget? Borde Sverige hjälpa till mer där?

Johan-Mathias Sommarström, Ekot: Hej Jakob
Även om flera flyktingläger i Jordanien och Turkiet fått något högre standard är det långt ifrån vad vi i Sverige skulle kalla skälig levnadsstandard. Det är trångt, smutsigt, långa köer till toaletter och duschar och så många människor på samma ställe, oftast utan meningsfulla sysslor att utföra, skapar också en spänning. Livet i flyktingläger måste ses som tillfälligt vilket samtidigt är svårt då det inte syns något slut på stridigheterna. För många unga finns inte heller något framtidshopp om man lever i ett flyktingläger, det går inte att utbilda sig eller skaffa jobb. "

Budskapet är helt enkelt att det är inte lika bra i flyktingläger som i Sverige. Och att alla borde ha rätt att ha det lika bra som i Sverige. 

Vi kan konstatera att det finns väldigt få länder, där man kan ha det lika bra som i Sverige. Jag vill till och med vara modig och påstå att det finns nästan inga ställen alls, där man har det lika bra som i Sverige, även om dessa ställen inte har krig idag. Önskan om en svensk levnadsstandard överallt i världen är nog än så länge ganska utopisk och även orealistisk som en målbild inom ett par generationer. Och att svenska skattebetalare ska försöka uppnå detta med sina ändliga resurser känns milt sagt naivt.

Vi tar de fyra vännerna och exemplifierar med dem. Den mekaniska ingenjören, om han är kompetent, kommer inte att hitta ett jobb i Sverige, om han inte har tur och får jobb på ABB, Volvo  eller motsvarande. Industrin har minskat med 163.000 jobb enligt IF-metall sedan år 2000. Med lite tur kan han omskola sig till bilmekaniker. Kirurgen kommer att behöva lära sig svenska på en avancerad akademisk nivå. Många svenskar klarar det inte under sin livstid. Eller så får han lära sig svenska på en lägre nivå och traggla sig genom hela processen från AT-läkare och sen specialistläkare. Inget som görs i en handvändning. Patientsäkerheten kräver nämligen att läkaren ska förstå patienten och dessutom måste man säkerställa att läkaren är kompetent. Elektrikern lär inte kunna uppfylla Elsäkerhetsverkets krav omedelbart, då det finns ett förenklat förfarande endast för utbildningar som uppfyller EU:s krav. Textilarbetaren, han kan kanske stå i en affär och sälja kläder. Eller starta eget skrädderi. När använde du dig senast av en skräddare?

Sen finns det faktiskt ett key message till. Det är att Sverigedemokraterna är inte rumsrena inom politiken. Men den tänker jag spara till ett annat tillfälle.

Som jag har skrivit i min blogg tidigare, som Statsman måste man ta ansvar. Ja, alla flyktingar är människor. Nej, de flesta flyktingar klara inte konkurrensen på den svenska arbetsmarknaden. Nej, svenska skattebetalare har inte råd att betala för hur många försörjningsstöd som helst, inklusive uppfyllande av svenska "normalstandard" enligt alla gällande riktlinjer. Ja, flyktingarna hjälps bäst i närområdet. Det inkluderar faktiskt också sådana saker som att EU bör överväga om man inte ska använda sig av EU battle groups för att bekämpa ISIL/Daesh. Borde vara lite mer lättskjutet än ryska gröna smurfer.

Än en gång vill jag vara riktigt, riktigt tydlig när det gäller en sak. Det är inte den svenska skattebetalarens ansvar att säkerställa att alla människor, eller för den delen, alla syrier har svensk standard.

 

Om public service i form av SVT och SR bedriver en informationsoperation rörande invandring och flyktingar mot svenskar? Det är väl inte möjligt? Jag är väl inte en konspirationsteoretiker heller?! Det får du ta ställning till själv.

Sverigedemokraternas ungdomsförbundsfobin

Jahapp, då har Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor gett bidrag till SDU.

Genast drar SDU-fobin igång, genom Rebecka Prentell, ordförande för LSU-Sveriges ungdomsorganisationer gnäller om bidraget på Svenska Dagbladet.

Rebecka anför bland annat att SDU inte är demokratiskt och uppfyller därmed inte de formella kraven för att få bidrag. Jag säger inte att SDU är eller är inte demokratiskt, den värderingen bör man nog göra på objektiva grunder. Och jag ids helt enkelt inte sätta mig in i detaljerna kring SDU:s program.

Men, och det här är ett viktigt men i debatten. Är det inte så att ALLA organisationer som får bidrag genom MUCF borde också demokratigranskas noggrant? Jo, så borde det vara. Exempel på organisationer som får bidrag är till exempel följande.

Ung Vänster, vänsterpartiets ungdomsorganisation. Det räcker med att läsa Ung Vänsters principprogram, antaget i maj 2013 för att man ska göra vissa reflektioner rörande UV:s demokratisyn. Redan i förordet uttalas det tydligt att man är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen. Nu skulle det vara intressant att höra Rebeckas analys kring det demokratiska i Ung Vänsters principprogram. För min egen del vill jag nog hävda att kombinationen demokrati och revolution/kommunism har aldrig existerat.

Sen får också Sveriges Unga Muslimer bidrag från FUCF. Sen när blev islam jämställt, demokratiskt och icke-diskriminerande? Eller att man till och med ursäktar jihadister. Var är Rebeckas kritik mot SUM? Jag vill hävda att islam som religion och framförallt statsreligion är i sig odemokratisk. Rebecka får gärna exemplifiera hur islam fungerar i ett demokratiskt kontext.

Min största kritik är ändå att Rebecka väljer att vara SDU-fobiker, men bortser från Ung Vänster och Sveriges Unga Muslimer som i grunden odemokratiska.

Fast Rebecka är nog bara lite relativistisk när det gäller vilka demokratikravet ska tillämpas på. Eller så tar Rebecka ansvar, genom att faktiskt gå igenom hela listan av organisationer, för att få bort icke-demokratiska bidragstagare.

Paris, men sen då?

Alla har skrivit högt och lågt om terrordåden i Paris. Det har varit allt från islams fel till kapitalismen, USA-imperialism, CIA, utanförskap och bristande integration. Man har helt enkelt försökt att analysera dåden efter sin världsåskådning, oavsett om man är islamist, ryss, socialist, nationalist och så vidare. Problemet med detta är att man faktiskt inte försöker adressera grundproblemet.

När man försöker adressera grundproblemet, så tar man faktiskt en risk för att stämplas som islamofob eller något annat dylikt. Islamofob innebär att man har en orationell rädsla för religionen islam. En rationell rädsla är per definition inte en fobi, eftersom det finns ett reellt hot som ligger som grund för rädslan. Så ska vi ta och försöka bena ut begreppsvärlden med en komparativ analys mellan dagens utövare av kristendom och islam.

Kristendomen bygger på judendomen. Jesus var en jude, dvs. han växte upp i en värld som var formad av den mosaiska trosuppfattningen och även de mosaiska lagarna. Vi kan konstatera att de mosaiska lagarna är minst lika stränga som de som finns i koranen. Dvs. hädelse till exempel ska straffas med döden. Så Jesus var inte främmande för vare sig dödsstraff eller andra straff för gärningar som vi idag inte ens skulle betrakta som olagliga. Men vad är då den stora skillnaden mellan kristendom och islam?

Jo, kristendomen har utvecklats och reformerats på olika sätt fram till dags dato. Därför så finns det många skillnader inom den kristna världen, eftersom man har olika acceptans för vilka urkunder som ska gälla för den kristna kyrkan. Det är därför som vi har en romersk-katolsk , anglikansk, rysk-ortodox, syrisk-ortodox och andra kristna kyrkor. Kort och gott, den kristna kyrkan har inte kunnat komma överens vad gäller den religiösa läran. Men varför har då inte den kristna kyrkan fortsatt med vidhållandet av den mosaiska lagen? Det har man gjort. Under medeltiden så bidrog nog de kristna kyrkorna till sin beskärda del av illgärningar och våldsdåd. Men sen så började det hända saker i framförallt Europa från 1500-talet och framåt. Nämligen att vetenskapen började att göra ett intåg. Och som ni vet, så innebär den vetenskapliga metoden att man på ett systematiskt sätt försöker finna orsakssamband. Resultatet av denna utveckling ledde otvetydigt till att många vidskepelser som fanns började försvinna, när man hittade rationella förklaringar till fenomen som man observerade i sin omgivning. Denna process accelererade ytterligare under 1600-talet, när man började närma sig industrialiseringen. 1700-talet tillförde dessutom filosofer som började diskutera begrepp som humanism och även om gud egentligen fanns. Den sista spiken i kistan för en oreformerad/otolkad kristen tro blev nog 1800-talets införande av allmän skola i stora delar av Europa. Detta medförde att skriftkonsten, matematiken och övriga vetenskaper i viss mån blev allmängods. Man kan nog påstå att de dogmatiska delarna av den kristna kyrkans tro utsattes för en vetenskaplig och filosofisk prövning som kyrkan inte kunde motstå. Eftersom idéer och memes också är utsatta för ett darwinistiskt tryck, så gjorde kyrkan det enda som var rationellt för kyrkans överlevnad. Man anpassade sin tro till verkligheten så lite som behövdes, så att man kunde fortsätta.

Rent principiellt kan vi säga att vetenskapen och filosofin som utvecklades i Europa utsatte den kristna kyrkan för ett så hårt tryck, att man måste börja tolka delar av bibeln istället för att hävda någon form av bokstavstro. Detta underlättades säkerligen också av den process som den kristna kyrkan själv har haft i form av urval av vilka urkunder som skulle vara grundande för just kristendomen. Fast här har ju inte den kristna kyrkan kunnat hålla ihop, utan har splittrats just på grund av att man har haft olika grundsyn i vissa trosfrågor.

Om vi tar islam då, vad har hänt där? Egentligen inte mycket, eftersom islam har några grundproblem, som effektivt förhindrar reformation.

För det första så betyder ordet "islam" underkastelse. Dvs. du ska som troende underkasta dig gud och guds vilja. Här har vi en skillnad gentemot kristendomen. I kristendomen så finns den fria viljan med som ett begrepp, som inte är lika tydligt inom islam. Redan här blir det svårt för en muslim att börja tolka koranen och haditherna, eftersom de är antingen guds uttalade ord, eller profeten Muhammeds goda exempel.

För det andra så är Allah lika oförlåtande som Jahve. Dvs. det är i princip en förmedeltida begreppsvärld vad gäller människans rättigheter. Det räcker med att läsa OIC:s definition av de mänskliga rättigheterna, för att inse hur svårt det är att reformera en medeltida syn på människan. Notera alla nationalstater som är medlemmar i OIC. Trots att det är stater som är medlemmar, så underkastar sig dessa stater Allahs vilja vad gäller lagstiftning. Och dessa stater är i regel INTE funktionella demokratier, så det kan rimligtvis inte finnas ett väljartryck för att behålla en inhuman lagstiftning.

För det tredje, så är kravet på att muslimer ska fördöma terrorism helt befängt. För det är i den kristna världen så enkelt att det är individer som begår brott, inte kollektiv. Därför ska vi inte avkräva muslimer någonting i det här fallet.

Men hur var det med grundproblemet då? Jo, vi kan avkräva av alla invånare i ett land att de ska följa landets lagar, oavsett om lagarna i sig bygger på muslimska, kristna, humanistiska eller sekulära värderingar. I Sverige bygger en stor del av lagstiftningen på humanistiska och sekulära värderingar. Dvs. vi har inga hädelselagar och det finns inte heller några rationella skäl till att införa sådana. Dvs. jag får fritt häda Gud, Allah, spaghettimonstret, Vishnu eller vilken påhittad gud som helst. Muslimer är inte heller en folkgrupp, så det är helt lagligt att säga att Allah är en hittepåfigur och att de lagar som föreskrivs enligt sharia är både grymma, oetiska, inhumana och i många fall även förtryckande gentemot kvinnor och barn.

Så det vi kan kräva av en modern svensk är att man är lojal mot svensk lag och efterlever denna. Och det kan väl inte vara svårt för en muslim, precis som det inte är svårt för en kristen eller ateist. Vill man ha sharia, så får man gärna flytta till ett land med sharia som grund. Som synes av OIC:s lista, så finns det flera stater att välja mellan. Och alla de har varken krig eller inbördeskrig.

Jag fruktar att något riksdagsparti kommer att tycka att det kan bli en valvinnare att införa en hädelselag. Vilket vore helt förödande för en rationell lagstiftning. På Irland kan hädelse kosta €25.000. Vilket är helt vansinnigt för en ateist, vilket jag råkar vara.

Ni får gärna kalla mig islamofob, när ni visar för mig att rädslan för islam är ogrundad och orationell. Och att islam är en humanistisk, demokratisk och jämlik grund att bygga ett samhälle som Sverige på. Om ni inte kan det, så får ni gärna kalla mig islamkritisk. Fast då är det nog enklare att kalla mig för ateist, eftersom jag är religionskritisk.