Individen och kollektivet

En viktig filosofi i vår rättstradition är att man kan aldrig bestraffa ett kollektiv, utan bara individer. Det är en sund inställning, eftersom jag som individ kan ta ansvar för mina egna handlingar, men inte någon annans. Det känns självklart för de flesta av oss och fullständigt naturligt.

Tyvärr finns det i Sverige en kollektivistisk tendens, där man försöker etikettera, kategorisera och gruppera människor, beroende på politisk preferens. Det enda syftet med dessa kategoriseringar är att försöka skapa en bild av friktioner mellan olika grupper i samhället för att berättiga sin problemformulering av allt som inte fungerar i samhället.

Så kommunisterna gapar gärna om arbetare och resurssvaga mot kapitalet/kapitalister.
Socialisterna kör en lightvariant av kommunisternas världsåskådning.
Liberalerna hävdar att det finns inga kollektiv, utan individer.
Feminsterna ser det som en köns- och maktkamp mellan patriarkatet och övriga.
Islamister som vill införa kalifatet ser det som en kamp mellan tillhörigheten till Umma och de som står utanför.
Miljöfascisterna ser det som en kamp mellan moder natur (Gaia) och mänskligheten.
Nationalisterna ser det som en kamp mellan nationen/stammen och omvärlden.
Nazisterna ser det så klart som en kamp mellan bra och dåliga gener.

Alla har rätt, men samtidigt fel. Felet är att man har inte analyserat det ur ett individuellt perspektiv. Eller rättare sagt, vi har något som kallas för ett samhällskontrakt, där vi som individer är överens om vad kollektivet och individerna har för rättigheter och skyldigheter.

Som konservativ är jag alltid för att individen är rättssubjekt i samhället. Det innebär att jag som individ ansvarar för att följa de lagar och regler som vi inom ramen för nationalstaten har kommit överens om är de som gäller i Sverige.

Som individ är jag alltid en delmängd av olika kollektiv. Vissa kollektiv och etiketter är mer eller mindre relevanta för en politisk analys. Jag ingår i en helt normal heteronormativ familj med en partner och barn. Alltså kan man med fog hävda att den primära kollektivet i mitt liv är familjen, vilket är ganska naturligt. Utöver det så lönearbetar jag, dvs. jag är det som  kommunisterna skulle etikettera som en arbetstagare, som är ett offer för kapitalets utsugning. Eftersom jag är man och dessutom vit, så anser nog feministerna att jag är en del av det förtryckande patriarkatet. Även om jag aldrig har sett någon invigningsrit till detta patriarkat, eller för den delen heller några fördelar. Islamisterna skulle nog betrakta mig som något som man bör göra sig av med så fort som möjligt, eftersom jag är ateist och ogillar alla former av vantro som inbegriper religioner, gudar och högre makter. Miljöfascisterna hävdar nog att jag kör bil onödigt mycket och äter alldeles för mycket kött. Nationalisterna skulle kanske inte gilla mig, eftersom jag är första generationens invandrare. Man kan inte bara "bli" same, så då kan man antagligen inte heller bara "bli" svensk. Och någon nazistisk skallmätare skulle säkerligen komma fram till en och annan genetisk defekt hos mig som inte passar in i deras idealiserade bild av människan.

Som ni ser av mitt ovanstående resonemang, så kan man nästan alltid passa in i ett kollektiv som någon politisk gruppering kommer att hävda är skadlig eller dålig på något sätt.

Då vill jag påminna om den gyllene regeln. Dvs. principen att man ska som individ behandla andra som man själv förväntar sig att bli behandlad. Problemet med många typer av kollektivisering av individer är att det blir väldigt lätt att kräva att alla kollektiv ska ha lika rättigheter. Det är i princip en rättvisefråga, som är sund, men den kan få väldigt osunda utfall. Nämligen just det att alla människor ska i grunden ha samma rättigheter och möjligheter. Därmed inte sagt att man ska kräva att alla former av kollektiv ska ha samma utfall. Eftersom vi bör ha en grundsyn som baserar sig på individen, så måste vi faktiskt titta på individens möjligheter att faktiskt lyckas med något som man har föresatt sig att göra. Jag ska exemplifiera.

Låt oss säga att jag vill väldigt gärna vinna ett 100m lopp i OS. Jag har observerat att det är mest människor med mörkare pigmentering som vinner dessa lopp. Ska jag då kräva att utfallet från varje OS borde vara ungefär 50% ljushyade och 50% mörkhyade som vinner, för att OS ska vara rättvist? Nej, det är helt befängt i grunden. För OS bygger på principen att man har en meritokrati bland vinnarna. Dvs. den som har haft fördelaktigast gener, uppväxt, träningsmöjligheter och mentala inställning vinner, minus slumpfaktorer som dagsform och andra omständigheter.

Problemet med kollektiviseringen av individer är att man börjar kräva utfall som inte är realistiska. Kravet på 50% ljushyade OS-segrare är lika orimligt som kravet på att 50% av alla rökdykare ska vara kvinnor. Sannolikt kan man hitta fysiskt lämpliga kvinnor för att nå upp till den kvoten, men då kanske det inte finns tillräckligt med fysiskt starka kvinnor till andra yrken. För det är ett absolut faktum att en rökdykare ska kunna bära ut en fullvuxen man (inte en medelperson) ur ett brinnande hus. Och det kräver en viss nivå av absolut styrka, inte en relativ styrka eller ett medelvärde. För övrigt lär inte jag heller uppfylla dessa krav, men det behövs inte riktig den typen av talang för att arbeta med administrativa göromål.

Den andra politiska villfarelsen med kollektivisering av individer är att man vill påskina individuella kvaliteér baserat på de kollektiva erfarenheterna. Jag vill påstå att mina erfarenheter som invandrare i Sverige är helt individuella och självupplevda. Vad en annan invandrare från samma grupp har upplevt har jag ingen aning om. Därmed så försöker jag inte ens uttolka mitt indvandrarkollektivs erfarenheter i ett större kontext. Eller göra mig till företrädare för densamma.

Men här kommer vi till problemets kärna. Många försöker skaffa sig en försörjning på att göra sig till uttolkare av både det ena och det andra kollektivet. Det spelar ingen roll vilket kollektiv vi talar om. Huvudsaken för dessa företrädare är att försöka påskina en konflikt, som man kan lösa genom att genomföra de politiska ideér som dessa företrädare försöker torgföra.

Om vi går tillbaks till grunden i rättssystemet, så kan vi väl konstatera att endast indivder är det som räknas i ett fungerande rättssystem. Vi kan inte straffa muslimer för det som enskilda terrorister gör lika lite som vi kan straffa alla män för att någon man våldtar. Vi kan inte heller gå in till grannen och äta upp dennes oxfilé, bara för att vi själv inte har råd att köpa oxfilé.

Med ett fokus på individen, så har vi faktiskt en stabil och förutsägbar grund att bygga ett fungerande samhälle på. Notera dock att vi måste på något sätt begränsa vilka individer som är inkluderade och vilka som är exkluderade från gemenskapen. Vissa liberaler hävdar att alla individer har samma rätt, oavsett vilka de är. Jag vill hävda att den tanken är fel i grunden. För vi har definierat nationalstaten som ett kollektiv, där vi delar samma typer av lagar och regler för att skapa ett fungerande samhälle. Notera att jag använder mig inte av ordet kultur, då det är en ständigt pågående process som förändras över tiden. Kultur utvecklas, ibland ganska snabbt. Men att vara en del av kollektivet nationalstaten Sverige ställer också krav på individen.

För det första ska individen i görligaste mån vara självbärande som ekonomisk enhet över tiden. Det är självklart att jag ska betala för min utbildning före arbetsför ålder och även bära mina kostnader efter att jag har blivit pensionär. Sen finns det förstås undantag, men dessa bör i grunden vara just det, undantag på individbasis. Man kan kanske påstå att detta synsätt grundar sig på en luthersk inställning till individens plikter och åtaganden gentemot samhället.

För det andra måste vi ha ett samhälle där den bäst lämpade och motiverade individen ska försöka uppnå någon form av självförverkligade när det gäller sin profession och sina livsval. Att på något sätt försöka diskriminera individer till förmån för någon form av politiskt definerade kollektiv är förtryck av individer, vars aspirationer kan stoppas av orättvis särbehandling.

För det tredje, så ska vi faktiskt identifiera vilka värden som är universella i vårt samhälle. Dessa värden kan inte vara "kvinnliga", "manliga", "muslimska", "kristna" eller "svenska". Dessa värden måste defineras efter vad vi tycker är allmänt goda värden. Det finns goda och dåliga kvinnor, män, muslimer, kristna och svenskar, bland annat. Eller egetligen så kan vi förenkla det ytterligare. Det finns onda och goda människor, som verkar i individuella eller kollektiva kontext. Problemet är när kollektiv börjar definiera värden som inte är universella och att dessa värden ska påtvingas individer. Det leder mig till slutsatsen att nazism är lika dåligt som politisk islam.

Så min fråga till dig är, vilka värden tycker du är viktiga? Om SvP vill bara ha etniska svenskar i landet, är det bra? Eller om muslimerna vill ha sharia i Sverige, är det bra? Eller finns det "kvinnliga" värden som borde medföra en automatisk positiv särbehandling av kvinnor?

Eller ska vi kanske konstatera att vi är alla individer och faktiskt gör våra livsval först och främst baserade på individuella preferenser och förutsättningar och inte baserat på något kollektiv som någon annan människa vill inkludera oss i eller exkludera oss ur.

Politisk och religiös extremism har gång på gång genom världshistorien bevisat hur man förtrycker individer till förmån för en kollektivistisk syn på samhället. Det spelar inge roll om vi tittar på Sovjetunionen, Saudiarabien eller Kuba. Alla företrädare för politiska eller religiösa ideologier kommer alltid att hävda att de dåliga exemplen är inte representativa för det sanna och ideala genomförandet av den kollektivistiska ideologin.

Eller för att förenkla det ytterligare. Eftersom individen inte är felfri, så är kollektivet inte det heller. Det är snarare så att kollektivet har en förmåga att exponentiellt förstärka mänskliga fel. Tror ni inte på det, så räcker det med att läsa Flugornas herre. Eller läsa historia.