För att regera ett land, så förutsätter det ett antal egenskaper hos personerna som ska regera.
Den första är integritet.
Det innebär att man tar det fulla ansvaret för ledarskapet, oavsett om man måste fatta populära beslut, eller svåra beslut. AKB är arketypen på bristande integritet. Hon stödde Reinfeldts öppna hjärtan i så många år, så man undrar verkligen om hon är en smart Stockholmare. Nu har hon dessutom upptäckt det som många svenska väljare har upptäckt för länge sedan, nämligen att den svenska (bristen på) integration inte fungerar. Konstigt att hon inte upptäckte det innan. AKB är också fullt medveten om att hon tillsammans med Alliansen och SD kan fälla dagens skadliga regering vilken dag som helst. Men AKB låter dagens regering springa rätt in i kaklet och tror att hon ska få förtroendet av väljarna 2018. Men tyvärr, AKB saknar just integriteten att säga att i praktiken så står hon i invandringspolitiken väldigt nära SD idag, men vägrar av princip att samarbeta med dem nu.
Den andra egenskapen är mod.
Man måste våga vända på alla stenar, oavsett vad man finner, för att bilda sig en uppfattning om hur folk lever och upplever sin verklighet. Vi matas med kod 291, Brottsförebyggande rådet får inte undersöka vissa fenomen, barnbrudar, könsstympning, hedersvåld och annat sopas under mattan. Hur kan man fatta beslut, om man inte har modet att se verkligheten i vitögat? Eller att man försöker skapa diverse förklaringsmodeller som bygger på postmodernistiskt tankegods som inte kan beläggas på vetenskapliga grunder. För att inte tala om identitetspolitiskt relativiserande.
Den tredje egenskapen är handlingskraft.
Om man vågar se verkligheten som den ser ut, så måste man också vara handlingskraftig i sitt ledarskap. Det innebär att man måste fatta konkreta beslut och åtgärder för att påverka verkligheten i en riktning som man önskar. Inrikesminister Anders Ygeman är arketypen för mycket snack, ingen verkstad när det gäller kriminella. Laglydiga människor jagar han dock gärna, då han vet att det är relativt riskfritt. Som sportskyttar och jägare. Att en minister ens kan acceptera att polisen inte klarar av att upprätthålla våldsmonopolet är bevis på bristande handlingskraft. Till gänget som talar om ordning och reda, så ser vi just det, bara prat, ingen verkstad. Annie Lööf är ytterligare en av floskeltopparna, där det inte kommer några konkreta förslag, utan bara nyliberalt snömos.
Så vad behövs för att skapa regeringsduglighet då?
För det första, vi kan konstatera att dagens Riksdag består till stor del av pratkvarnar utan egen integritet, utan bara människor som följer partipiskan och inkasserar höga löner.
Vi behöver politiker som har integritet att agera på fakta.
För det andra, vi behöver politiker som modiga och är realister, helst med kommunal erfarenhet innan, inte en massa ungdomsförbundare som blev polare med rätt människor och därmed skaffade sig en förläning i den politiska adeln. Kort och gott, dessa människor har knappast någon arbetslivskarriär innan politiken. Och för att vara en bra politiker så bör man ha ett grepp om verkligheten, inte bara det politiska spelet. Här krävs det helt enkelt mod att bryta gamla mönster och inte ha beröringsskräck för vad verkligheten kan uppvisa. Man ska också ha modet att säga att den svenska individualismen, jämställdheten, sekularismen, meritokratin, yttrandefriheten och demokratin är faktiskt väldigt unika värden, som måste försvaras mot varje yttre hot som försöker försvaga dessa värden.
Till sist har vi då ett behov av handlingskraftiga politiker, sådana som inte är rädda för att ta i eller ta en värdekonflikt. Kan vi inte försvara våra värderingar, så är inte dessa mycket värda. Vi kan inte bara se på och acceptera parallellsamhällen, där varken svensk lag eller svenska värderingar gäller. Här krävs det helt enkelt handling idag, inte 2018. För varje dag som vi springer mot kaklet, desto närmare är vi punkten där det gör ont, på riktigt. Och kanske når vi en punkt där värdena försvinner.
Jag anser att det som behövs är en politik i samhället som är liberalkonservativ. Med liberalkonservativ menar jag att laglydiga människor ska kunna ha så stora friheter som möjligt i förhållande till det allmänna. Med konservativ menar jag samtidigt att många av de svenska värdena är inte förhandlingsbara eller för den delen föremål för samhällsexperiment baserat på kulturrelativistiska liberal/marxist/socialistiska ideologier.
Så vad är svaret då? För egen del så har jag blivit engagerad i Medborgerlig Samling.
Nu tänker ju vän av ordning att det här verkar ju galet, att välja ett parti som inte ens finns i Riksdagen. Nä, det här är faktiskt ett rationellt val. MED vill för det första vara ett parti som är en folkrörelse. Dvs. man vill att medlemmarna ska påverka politiken. Om du är medlem i ett av riksdagspartierna, hur mycket känner du att du kan påverka?
För det andra, det behövs inte så många röster för att komma in i Riksdagen. Ny Demokrati gjorde det på sin tid. Och det behövs 260.000 röster. Tänk på att F! fick 3,12% förra valet och gränsen är 4%.
För det tredje, känner du verkligen, verkligen att den politiska adeln som sitter i Riksdagen idag uppfyller kravet på integritet, mod och handlingskraft? Om inte, så varför inte våga satsa på en ny kraft i svensk politik. Många i MED är före detta medlemmar i riksdagspartier, som blivit desillusionerade på grund av partipiskor, lågt i tak, decemberöverenskommelsen eller för den delen kommunpolitiker som ser att regering och riksdag lämpar av problem till kommunpolitiker.
Så fråga dig själv en sista fråga, vill du rösta på de som sitter där idag och tror du verkligen att det blir bättre? Eller är det bättre att engagera sig i en ny politisk kraft, utan några gamla låsningar eller beroenden?
Jag är själv en före detta Kristdemokrat, som tyckte om begreppet verklighetens folk, men tyvärr, så verkar dagens riksdagspolitiker inte intresserade av verklighetens folk.
För mig är MED den enda realistiska företrädaren för verklighetens folk, eftersom vi vill att verklighetens folk ska vara MED.
Är du MED?
Om inte, är det inte dags att vara MED?
Den första är integritet.
Det innebär att man tar det fulla ansvaret för ledarskapet, oavsett om man måste fatta populära beslut, eller svåra beslut. AKB är arketypen på bristande integritet. Hon stödde Reinfeldts öppna hjärtan i så många år, så man undrar verkligen om hon är en smart Stockholmare. Nu har hon dessutom upptäckt det som många svenska väljare har upptäckt för länge sedan, nämligen att den svenska (bristen på) integration inte fungerar. Konstigt att hon inte upptäckte det innan. AKB är också fullt medveten om att hon tillsammans med Alliansen och SD kan fälla dagens skadliga regering vilken dag som helst. Men AKB låter dagens regering springa rätt in i kaklet och tror att hon ska få förtroendet av väljarna 2018. Men tyvärr, AKB saknar just integriteten att säga att i praktiken så står hon i invandringspolitiken väldigt nära SD idag, men vägrar av princip att samarbeta med dem nu.
Den andra egenskapen är mod.
Man måste våga vända på alla stenar, oavsett vad man finner, för att bilda sig en uppfattning om hur folk lever och upplever sin verklighet. Vi matas med kod 291, Brottsförebyggande rådet får inte undersöka vissa fenomen, barnbrudar, könsstympning, hedersvåld och annat sopas under mattan. Hur kan man fatta beslut, om man inte har modet att se verkligheten i vitögat? Eller att man försöker skapa diverse förklaringsmodeller som bygger på postmodernistiskt tankegods som inte kan beläggas på vetenskapliga grunder. För att inte tala om identitetspolitiskt relativiserande.
Den tredje egenskapen är handlingskraft.
Om man vågar se verkligheten som den ser ut, så måste man också vara handlingskraftig i sitt ledarskap. Det innebär att man måste fatta konkreta beslut och åtgärder för att påverka verkligheten i en riktning som man önskar. Inrikesminister Anders Ygeman är arketypen för mycket snack, ingen verkstad när det gäller kriminella. Laglydiga människor jagar han dock gärna, då han vet att det är relativt riskfritt. Som sportskyttar och jägare. Att en minister ens kan acceptera att polisen inte klarar av att upprätthålla våldsmonopolet är bevis på bristande handlingskraft. Till gänget som talar om ordning och reda, så ser vi just det, bara prat, ingen verkstad. Annie Lööf är ytterligare en av floskeltopparna, där det inte kommer några konkreta förslag, utan bara nyliberalt snömos.
Så vad behövs för att skapa regeringsduglighet då?
För det första, vi kan konstatera att dagens Riksdag består till stor del av pratkvarnar utan egen integritet, utan bara människor som följer partipiskan och inkasserar höga löner.
Vi behöver politiker som har integritet att agera på fakta.
För det andra, vi behöver politiker som modiga och är realister, helst med kommunal erfarenhet innan, inte en massa ungdomsförbundare som blev polare med rätt människor och därmed skaffade sig en förläning i den politiska adeln. Kort och gott, dessa människor har knappast någon arbetslivskarriär innan politiken. Och för att vara en bra politiker så bör man ha ett grepp om verkligheten, inte bara det politiska spelet. Här krävs det helt enkelt mod att bryta gamla mönster och inte ha beröringsskräck för vad verkligheten kan uppvisa. Man ska också ha modet att säga att den svenska individualismen, jämställdheten, sekularismen, meritokratin, yttrandefriheten och demokratin är faktiskt väldigt unika värden, som måste försvaras mot varje yttre hot som försöker försvaga dessa värden.
Till sist har vi då ett behov av handlingskraftiga politiker, sådana som inte är rädda för att ta i eller ta en värdekonflikt. Kan vi inte försvara våra värderingar, så är inte dessa mycket värda. Vi kan inte bara se på och acceptera parallellsamhällen, där varken svensk lag eller svenska värderingar gäller. Här krävs det helt enkelt handling idag, inte 2018. För varje dag som vi springer mot kaklet, desto närmare är vi punkten där det gör ont, på riktigt. Och kanske når vi en punkt där värdena försvinner.
Jag anser att det som behövs är en politik i samhället som är liberalkonservativ. Med liberalkonservativ menar jag att laglydiga människor ska kunna ha så stora friheter som möjligt i förhållande till det allmänna. Med konservativ menar jag samtidigt att många av de svenska värdena är inte förhandlingsbara eller för den delen föremål för samhällsexperiment baserat på kulturrelativistiska liberal/marxist/socialistiska ideologier.
Så vad är svaret då? För egen del så har jag blivit engagerad i Medborgerlig Samling.
Nu tänker ju vän av ordning att det här verkar ju galet, att välja ett parti som inte ens finns i Riksdagen. Nä, det här är faktiskt ett rationellt val. MED vill för det första vara ett parti som är en folkrörelse. Dvs. man vill att medlemmarna ska påverka politiken. Om du är medlem i ett av riksdagspartierna, hur mycket känner du att du kan påverka?
För det andra, det behövs inte så många röster för att komma in i Riksdagen. Ny Demokrati gjorde det på sin tid. Och det behövs 260.000 röster. Tänk på att F! fick 3,12% förra valet och gränsen är 4%.
För det tredje, känner du verkligen, verkligen att den politiska adeln som sitter i Riksdagen idag uppfyller kravet på integritet, mod och handlingskraft? Om inte, så varför inte våga satsa på en ny kraft i svensk politik. Många i MED är före detta medlemmar i riksdagspartier, som blivit desillusionerade på grund av partipiskor, lågt i tak, decemberöverenskommelsen eller för den delen kommunpolitiker som ser att regering och riksdag lämpar av problem till kommunpolitiker.
Så fråga dig själv en sista fråga, vill du rösta på de som sitter där idag och tror du verkligen att det blir bättre? Eller är det bättre att engagera sig i en ny politisk kraft, utan några gamla låsningar eller beroenden?
Jag är själv en före detta Kristdemokrat, som tyckte om begreppet verklighetens folk, men tyvärr, så verkar dagens riksdagspolitiker inte intresserade av verklighetens folk.
För mig är MED den enda realistiska företrädaren för verklighetens folk, eftersom vi vill att verklighetens folk ska vara MED.
Är du MED?
Om inte, är det inte dags att vara MED?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar