Regerings(o)dugligheten del 3

Så var det dags att granska några partier till och deras påstådda regeringsduglighet.

Vi börjar med det självklara valet.

Vänsterpartiet har 7,7% av folket med sig enligt SCB:s mätning i november 2016. Avsevärt fler anhängare hos public service medarbetare, som förutsätts vara neutrala i sin verksamhet. Vilket så klart borde leda till eftertanke.

Det som är det stora problemet med vänsterpartiet är att de är fortfarande kommunister, trots att de har tagit bort den delen av partinamnet VPK. Men med tanke på att vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung Vänster fortfarande kallar sig revolutionärt och gör positiva hänvisningar till kommunismen i sitt principprogram, så kan vi nog vara överens om att de är i alla fall kommunister light.

Visst borde det vara jobbigt att motivera varför man röstar på ett parti, med en ideologi som får Hitlers och nazisternas massmord att framstå som hastverk av amatörer. Nu ska jag förstås inte börja med Godwins lag här alldeles för mycket, så vi kan väl titta på ett exempel i nutid.

Nämligen Venezuela, som har haft en socialistisk ideologi som vänsterpartiet sympatiserar med. Det är bevisat att det socialistiska landet Venezuela har till och med misslyckats med att leverera toalettpapper.

Det är frapperande att 7,7% av svenskarna och avsevärt fler av medarbetarna i public service hyllar en ideologi som inte ens kan leverera något så grundläggande som toalettpapper och sen förväntar sig att samma ideologi kan leverera ett väl fungerande samhälle med vård, skola och omsorg, trots att man inte ens klarar av grundläggande Maslowianska behov som befolkningen har.

Så här hittar vi bara en samhällsmodell, nämligen att alla kan få det lika eländigt, bara man vill rösta på vänsterpartiet. Just ja, eländet gäller så klart inte nomenklaturan, som behöver det bästa av allt för att de arbetar så hårt för proletariatet.

Och om du inte tycker att vänsterpartiet (kommunisternas) ideologi är tillräckligt skruvad, så finns det ett till alternativ.

 Här har vi en före detta ledare för vänsterpartiet som partiledare, nämligen Gudrun Schyman. Gudrun nöjde sig inte med kommunismens/socialismens vansinne, utan försökte skruva till det några snäpp till. Det räcker med att läsa Feministiskt Initiativs partiprogram för att inse att den är HELT verklighetsfrånvänd. Här har man blandat friskt med kommunism, socialism, militant feminism och militant antirasism. Trots detta så valde 3,12% av svenska väljare att rösta på detta parti förra riksdagsvalet. Min gissning är att det är ett bevis för att 3,12% av väljarna kan inte läsa, skiter i att läsa, tror inte att F! menar vad partiprogrammet säger, är obegåvade eller så är det ett bevis för att psykiatrireformen verkligen misslyckades.

Så då går vill till räddningen då?!

Enligt många är Sverigedemokraterna lösningen. Ja, läser man partiprogrammet, så verkar det finnas en del svar. Men är det rätt fråga som ställts?

I princip så kan man säga att Sverigedemokraterna längtar till Socialdemokratins 50- och 60-tal. Det är alltså inget borgerligt parti, utan möjligen socialkonservativt, vilket de själv hävdar. Vilket i och för sig också överensstämmer med partiets historia. Socialdemokraterna är så klart livrädda för ett parti med en politik som "arbetare" känner igen från den gamla goda hegemonitiden. Dock så saknar SD ett par viktiga komponenter för att vara regeringsdugliga.

För det första, med tanke på partiets historia så finns det, med viss rätta, en beröringsskräck för partiet. Det finns alldeles för många företrädare för partiet som har skapat kontroverser med antingen mindre genomtänkta uttalanden eller handlingar.

Men det stora problemet med SD enligt mig är att partiet är isolationistiskt till sin karaktär. Dvs. man är mot alla former av internationell samverkan utanför FN. I praktiken så är man mot EU, NATO och alla liknande organisationer som bygger stabilitet i Europa. Kort och gott så har man missat att nu när världen är globaliserad, så fungerar inte de gamla lösningarna som SD erbjuder.

Mitt största problem är dock en vurm för "starka ledare" som verkar finnas hos vissa partiföreträdare. Plus det som vi kan kalla för en viss positivism för Ryssland och rysk politik. Vilket torde avskräcka vilken demokrat som helst.

Nåväl, vän av ordning kommer sannolikt säga att det är inte en del av partiets politik. Men blotta misstanken om att en isolationistisk politik kan medföra att vi överger andra suveräna nationer och demokratier i sticket är besvärande.

För trots allt, i en globaliserad värld finns det bara två alternativ för framtiden, nämligen att bli ett nytt isolationistiskt land som Nord-Korea, eller att delta i den globaliserade världen genom att försöka påverka den i rätt riktning.

Vad är då regeringsduglighet enligt mig? Svaret kommer snart.