Grumpy old men 2.0

Jag har funderat på en del fenomen i samhället på senare tid. Vi tar det här med så kallade feminister, som ser världen genom genusglasögon varje dag. Och som ska dekonstruera kunskap genom intersektionella studier med mera. Varför finns det ett intresse för det. Samtidigt finns det ett mindre intresse för att män i den här feministiska miljön verkar bete sig mer svinigt än män utanför vänster-/miljö-/feministmiljön. Nu senast en riksdagsledamot från MP. Mycket märkligt. Den andra observationen från idag är kvinnan från Stockholms Universitet, som beskriver att det finns ett glastak för invandrare i politiken. Jag undrar om någon har granskat den allra viktigaste faktorn för att kunna påverka politiken i ett svenskt riksdagsparti. Nämligen att man bör ha börjat i ungdomsorganisationen från cirka 12-13 årsåldern för att överhuvudtaget kunna skaffa sig de nätverk som behövs för att lyckas som politiker i ett stort parti. Det talades om faktorer som utbildning, yrke med mera, men av någon anledning utelämnades just ungdomsförbund bland faktorerna. Det finns två alternativ, nämligen att den kvinnliga forskaren är mindre bra på att analysera urvalsfaktorer för en lyckad politisk karriär, eller så är SU såpass marinerad i genusfeminism att man väljer sina data efter vilket resultat som efterfrågas, dvs. en dekonstruerad sanning som passar det egna narrativet.

Vad har allt detta att göra med grumpy old men? Ganska mycket faktiskt. Eftersom jag själv tillhör skaran, så kan jag nog reflektera över ett och annat. Nämligen att som vit, medelålders man med en relativt god utbildning, men framförallt livserfarenhet, så blir man faktiskt lite sur över det faktum att ett av ändamålen med människans relativt långa livslängd är att man ska kunna överföra sina erfarenheter till den yngre generationen, så att de slipper göra om SAMMA misstag som man själv har gjort. Eller till och med föregående generationer.

Just av det här skälet är vita CIS män det farligaste som finns för postmodernistiska "akademiker". Vi har erfarenheten och kunskapen som bevisar att postmodernisternas teorier håller inte för ett möte med verkligheten.

Det enda som fungerar i längden är ett samhälle som baseras på individuella rättigheter och skyldigheter, kombinerat med en meritokrati som endast tar hänsyn till personers skicklighet och duglighet, oavhängigt faktorer som kön, hudfärg, kulturell bakgrund med mera. Alla former av kollektivism är förkastligt för att skapa ett samhälle som fungerar för alla människor. För vi är först och främst individer och inget annat.

Jag kommer att fortsätta vara en grumpy old man, som kommer att njuta av varje tillfälle, där jag kan motbevisa en människa, som anser att en icke-funktonell ideologi ska ha företräde före det som vi trista människor kallar för verkligheten.

För icke bevisade teorier kan aldrig överleva ett möte med fakta och empiri.