Högkvarteret, vad är felet där?

Nu finns det säkert många som undrar, varför är inte Försvarsmakten effektivare än den är. Det finns alltid två sätt att analysera problemet. Det ena är att man skyller på att förbanden inte gör som man har bestämt i Försvarsmaktens verksamhetsuppdrag (VU), eller att man har dålig ledning. Jag har då alltid haft inställningen att om en verksamhet inte fungerar, så åligger det ett mycket större ansvar hos chefen än hos de underställda.

Många försvarsmaktsanställda kan säkert vittna om tillfällen då förband har varit intill dumlojala mot högre chef och trollat med knäna för att fixa både det ena och det andra, utan att man har fått tack för sina insatser. Man sänker också ambitioner till en såpass låg grad att det är näst intill icke-godkänt, men man försöker och gör sitt bästa.

Så, om vi ska analysera "chefen", dvs. Högkvarteret lite extra.

Om vi börjar med grundläggande organisationskunskap, så vet alla att militär verksamhet är inte en demokrati, där alla får rösta om man vill eller inte vill göra något. Det innebär att man föredrar i militär verksamhet att ha hierarkiska pyramidstrukturer, som pekar ut entydiga ansvarsförhållanden. Om någon har tittat på ett modernt högkvartersbeslut, så inser man lätt vad som är felet. De brukar nämligen avslutas på följande sätt.

"Beslutet är fattat i samråd med ABC, XYZ, ÅÄÖ osv." Ibland ser samråden i princip ut som en organisationsbeskrivning av snart sagt hela högkvarteret. Det här är varken effektivt eller ändamålsenligt. För den försiktige chefen försöker då ta mer eller mindre hela högkvarteret som gisslan när man fattar beslut. Dvs. i och med samrådet, så fördelar man också ansvaret för att beslutet blir rätt. Den här typen av samråd är också en indikator på att man har en icke-ändamålsenlig organisation, där det inte finns entydigt ansvariga chefer.

Vi kan också titta på hur Ryssland annekterade Krim. Det var inte en regelrätt övergång mellan fred och krig, utan det var en oklar situation som till slut blev ett de facto krig, då Ryssland i strid med folkrätten annekterade Krim. Att Ukraina inte kunde hävda sin territoriella rätt gjorde inte kriget mindre reellt. Så, vad har det här med Högkvarteret att göra?

Allt, vill jag påstå. Idag har man en matrisorganisation som bygger på en uppdelning av produktion av förband och genomförande av insats. Men i diverse skymningsscenarion som kan råda, när vet man att det är insats och när är det produktion? Är logistikförsörjning en insatsverksamhet, insatsstödsverksamhet eller produktionsverksamhet? Är materielanskaffning bara kopplat till antalet krigsförband och deras materielklossar, eller ska man ta hänsyn till behovet av utbildningsmateriel? Eftersom produktionsorganisationen i detta fallet räknar med antalet krigsförband, så blir det bara materielanskaffning till dessa. Om man dessutom behöver utbildningsmateriel, så säger man att man ska ta från krigsförbandet. Men vad händer om krigsförbandet är utomlands på insats och man vill utbilda en rotationsomgång? Då kanske viss materiel är i princip deployerad och ingen materiel finns inom riket.

Här har man helt enkelt tänkt fel, genom att låsa in sig i en modell där insatssidan är beställare och produktionssidan är leverantör av beställningar. Problemet är bara att det råder ingen sådan klar brytning mellan det ena och det andra i militär verksamhet. Denna beställar/leverantörsorganisation fungerar helt enkelt inte för militär verksamhet. Förutom att saker och ting faller mellan stolarna i den här typen av organisation, så finns det också en tendens att försöka skyffla över kostnader från den ena till den andra parten, för att det ska se bra ut i den egna budgeten.

Det värsta av allt, ingen kan säga vem som är ansvarig för vad på ett entydigt sätt. Jag brukar säga att den som har plånboken, har makten att bestämma vad som sker med pengarna. Det spelar ingen roll om mina barn beställer pizza, om jag levererar blodpudding, så är det det som äts, även om det inte efterfrågades.

Tyvärr finns det inom produktionsspåret en ambition att spara på både de ena och det andra. Man spar allra mest på det som man inte förstår, eller på det som imaginärt verkar leda till "besparingar". PRIO är ett mångmiljardsystem som de facto inte spar pengar genom att rationalisera verksamheten. Inte som det är tänkt i alla fall. PRIO spar idag pengar genom att systemet gör både ekonomiska medel och materiel svårtillgängligt för planerad verksamhet. Men inte leder det till en effektivare militär verksamhet. Sen finns det också en tendens till att man satsar på det som är inne inom IT-sidan, utan analys av om verksamheten behöver detta eller om det är efterfrågat. Ett exempel nu är systemet VIDAR, som ska vara ett sammanhållet ärendehanteringssystem. ÄHS kan vi läsa om nästa på veckobasis i Computer Sweden, men frågan är, är Försvarsmakten unikare än alla andra myndigheter som behöver hantera dokument och diarier? Knappast. Men ett bra sätt för någon att bli projektledare och göra karriär.

Här kommer vi till en annan nackdel med otydliga ansvarsförhållanden. Nämligen att organisationen tillåter en stor suboptimeringsverksamhet. Det spelar ingen roll om vi tar ämnen som miljöledningssystem, HBTQ-certifieringar, Q-certifieringar eller införande av militärt sett helt oväsentliga Gendercentra. Det är bara sätt att omfördela välbehövda resurser från den militära verksamheten till bisysslor. Det vore mycket rationellare om det fanns ett Statens GenderC, där alla myndigheter kunde hämta kompetens inom dessa frågor, än att Försvarsmakten och snart sagt varje myndighet inför egna dito funktioner. Men som sagt, det är en bekväm karriärväg för vissa att vara inne med "modeverksamheter" utan någon koppling till myndighetens syfte.

Så, kan vi göra något då?

Jodå, det finns alltid en lösning. Min är fruktansvärt enkel och har fungerat alldeles utmärkt till och med när vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Inför ett Högkvarter med hierarkisk pyramidorganisation. I toppen sätter vi en Generalstab, som ska organisatoriskt ledas av Försvarsdepartementet. Därmed får vi en direkt koppling mellan militär verksamhet och departementet som ska leda verksamheten. Under Generalstaben upprättar vi en Arméstab, Flygstab och Marinstab. Dessa är fullständigt ansvariga för respektive funktion i varje perspektiv av verksamheten. Utöver det så upprättas en Logistikstab och en Ledningssystemstab. Då vi kan förutsätta att logistiksystemet och ledningssystem borde vara i största möjliga mån lika för alla vapengrenarna, så borde dessa vara egna funktioner under Generalstaben.

Sist men inte minst, för att slippa budgetstrider. Tilldela 30% av försvarsbudgeten rakt över till respektive vapengrenstab, så kommer man inte att få budgetstrider. Generalstaben betalas av Fö budget. Den kvarvarande 10% fördelas lika mellan Logistikstab och Ledningssystemstab. Därmed har man säkerställt spelreglerna för vapengrenarna och stödfunktionerna. OM Regeringen tycker att det tillfälligt behöver göras förstärkningar genom till exempel anskaffning av extra dyra materielsystem som flygplan, ubåtar eller stridsvagnar, så skall dessa finansieras utöver den budget som finns för respektive stabs verksamhet. Behöver jag för övrigt påtala att respektive stab skulle betala för underställda organisationsenhter/förband? Då är jag ganska säker på att de flesta särintressen skulle läggas ner, oavsett om det var en musikkår, GenderC eller PRIO.

Försvarsmaktens huvudsakliga kompetens måste ALLTID vara väpnad strid. Om staten anser att FM måste ta andra hänsyn i sin verksamhet, så torde dessa hänsyn vara tillämpliga för all statlig verksamhet och myndigheter. Därmed borde staten inrätta stödmyndigheter inom dessa områden för all egen verksamhet. Ett GenderC borde alltså tillhöra till exempel Socialdepartementet och stötta alla myndigheter som hanterar genderfrågor osv.

Så, tillbaks till en pyramidisk hierarkisk linjeorganisation med tydliga ansvarsförhållanden för alla aspekter av den egna verksamheten. Vi har haft det förr, det fungerade. Det vi har idag, kan vi nog klassificera som dysfunktionellt.

Finland-Sverige, inte hockey denna gång.

Så var det dags för Finland och Sverige att mötas, men denna gång inte i hockey, utan ett fördjupat försvarssamarbete enligt en överenskommelse från den sjätte maj i år.

Så, är det något reellt som vi ska förlita oss på i dessa orostider i Europa, eller är det ytterligare ett nymoderat kommunikationsbudskap.

Låt oss analysera texten för att se vad vi kan få ut av den. Vi börjar med bakgrunden och noterar genast några aber med överenskommelsen.

"Samarbetet är begränsat till aktiviteter i fredstid."

Det säger nog det mesta. Alltså, om det skorpar till sig, så är vi ensamma, precis som vanligt. Inte ens en ömsesidig solidaritetsklausul fick man med i denna text. Vilket än en gång visar att man klarar inte ens av på bilateral nivå att specificera denna "solidaritet" i förväg. Alltså är det bara en förhoppning utan någon substans även fortsättningsvis.

Man påtalar att det redan förekommer ett omfattande bilateralt och multilateralt samarbete mellan Finland och Sverige, och det i sig kommer inte som en sensation. Däremot är det märkligt att man trycker på att man ska kommuniceras. "Den internationella och nationella kommunikationen om Finlands och Sveriges fördjupade bilaterala samarbete och dess syfte och innehåll kommer att samordnas noggrant." Ytterligare en indikator på att det är just ett kommunikationsbudskap som pågår, inte en reell förbättring av svensk försvarskapacitet.

Sen listar man ett antal möjliga områden för bilateralt samarbete.

Utveckling av lämpliga kanaler för säker kommunikation mellan försvarsministerierna är ingen sensationell uppgift på något sätt. Redan idag har man som EU-länder tillgång till kryptosystem som är EU-gemensamma. I det här fallet kan det vara så enkelt som att det ena landet får ansvar för att upprätta skyddade förbindelser mellan ministerierna. Det löser man enklast genom telefon- och faxkrypto. Möjligen vill man ha möjlighet att e-posta krypterat, vilket inte heller torde vara en sensationellt svår uppgift.

Däremot kan det bli intressant att se hur de gemensamma analyserna kommer att se ut. Troligen blir dessa inriktade på militära materielsystem och anskaffning, då det finns vinster med större volymer när det gäller just materielsidan. Däremot lär vi inte se någon gemensam problemformulering vad gäller Ryssland och Rysslands kapacitet och vilja att genomföra militära operationer. Det kan vi observera ganska enkelt genom de skillnader i både doktrin och utformning av respektive försvarsmakt som föreligger för närvarande.

Vad gäller marint samarbete, så finns det mycket goda förutsättningar för en hel del gemensamma aktiviteter, eftersom vi rör oss tillsammans i Östersjön. Däremot så är det inte säkert att det kommer att medföra högre kapacitet hos den svenska marinen, utan att man har fler möjligheter att samverka på olika nivåer.

För Flygvapnets del, så berör Cross Border Training (CBT) i praktiken endast F21 i Luleå. Det är den enda flygplatsen som man kan samverka med finska förband på ett naturligt och enkelt sätt. Eventuellt kan man tänka sig vissa övningar öster om Gotland. I övrigt, så har det varit tekniskt möjligt att överföra luftläge mellan Finland och Sverige i över tio år, så det torde mer vara en fråga om politisk vilja än något annat. Mervärdet för Finland avseende detta torde dock vara begränsat, utan Sverige kan få bättre förvarning av denna åtgärd.

För arméns del verkar det bli mest utbildningar och övningar i samverkan med Finland. Det är inte heller märkligt, eftersom dagens svenska armé har så små enheter, att i praktiken så finns det inte kvar någon form av kompetens för ledning av högre förband i armén idag. På sin höjd finns det utbildade bataljonschefer, men några brigad- eller fördelningschefer lär vi inte ha, med praktisk erfarenhet. Då kan man tillsammans med den finska armén få tillgång till en större förbandsvolym. Det är trots allt inte samma sak att leda fältförband på riktigt än att flytta på kartsymboler på en karta eller i en dator. Vad gäller artilleriet, som jag vill hävda är en av de viktigaste armékompetenserna, så kan vi bara konstatera att det spelar ingen roll om vi kommer med en "rikspjäs" eller 24 dito. Finska armén har över 1500 artilleripjäser och skulle nog betrakta det svenska artilleriet som en kuriositet utan direkt operativ förmåga eller betydelse.

Logistik och upphandling, här finns det faktiskt något att hämta. Men då får man förutsätta att det blir en del givande och tagande mellan länderna och hur man specificerar saker och ting. NH90 (HKP14) anskaffningen som både Finland och Sverige har deltagit i ger tyvärr inte riktigt råg i ryggen. Samma sak kan vi säga om anskaffning av AMOS, där Finland faktiskt anskaffade systemet, men Sverige av ekonomiska skäl valde att hoppa av projektet. Kort och gott, här bör man förbinda sig ordentligt, för att inte rucka förtroendet mellan länderna.

För de gemensamma delarna, så är det inte några tekniska problem att ha säker kommunikation mellan länderna. Det är mer en fråga för lagstiftning, förordningar och tekniska bestämmelser och överenskommelser som måste fram. Med tanke på hur obyråkratiskt MUST hanterar IT-säkerhet, så ser jag inga större problem med denna utveckling ;) .

Tyvärr är den största indikatorn på att denna överenskommelse är ett "kommunikationsbudskap" och inte en reell förmågehöjning den avslutande meningen från vår försvarsministern.

"De praktiska samarbetsområdena ska införlivas i försvarsmakternas ordinarie planeringsprocesser med start senast under våren 2015." Bedömt kommer den svenska planeringen under våren 2015 att beröra budgetåret 2018, om inte till och med 2019. Så i praktiken lär det knappast hända så mycket mer än att vi får ytterligare PowerPointförmågor utan koppling till verkliga behov och förmågor.

Det är ett lovvärt försök, men ännu ett sätt att kommunicera att man "gör något", utan att öppna vare sig plånboken eller fundera på riktiga förändringar i inriktning för det svenska försvaret.

Pressfrihetens dag.

Även i Sverige finns hot mot pressfriheten.

Åtminstone om vi får tro vår kulturminister och EU-minister. Sen hänvisar man till undersökningar där hälften av journalisterna har blivit utsatt för "näthat" och nedsättande kommentarer.

Om vi tar begreppet näthat, så kan det i princip i det svenska nyspråket tolkas som någon skriver att han/hon/hen inte håller med journalisten. Då blir det näthat.

Nu ska vi vara helt på det klara med att olaga hot är olagligt, oavsett hur hotet överförs till mottagaren. Så det borde med tanke på internets struktur vara enkelt att göra. Så det innebär att riktiga hot kan hanteras på ett juridiskt korrekt sätt.

Sen har vi nedsättande kommentarer. I ett fritt och öppet samhälle har jag alltid rätten att säga att jag tycker att din åsikt är korkad, orealistisk eller ointelligent. Det kan ju av mottagaren upplevas som kränkande eller nedsättande, men det behöver för den skull inte innebära något angrepp på personen, utan ett angrepp på en orealistisk ide eller föreställning.

Har vi sjunkit så lågt, att vi inte ens kan använda värdeord för vad vi tycker om åsikter som vi finner totalt sett obegåvade?

Men det är klart, vi lever i de lättkränktas samhälle idag.

För övrigt så är det ganska väl bevisat att journalister politiskt sett inte har samma världsåskådning som en majoritet av befolkningen. Och om en majoritet av befolkningen reagerar negativt på en minoritetsåsikt, så är det väl inte så konstigt om journalisterna möter opposition, både mer eller mindre välformulerad.

Statsmannen ljuger, eller?

Jag hoppas att ni har läst mina högst fiktiva krönikor om Sverige 2050 och 2051.

Vi kan väl säga att den första föreställer nog den framtid som en sverigedemokrat fruktar. Den andra representerar nog något som många världsförbättrare tror att utfallet skulle bli med dagens nybyggarsatsningar.

Det jag vill peka på är att BÅDA scenariona är omöjliga, av flera orsaker. Men framförallt så vill jag peka på att OM det finns politiker som tror att någon av dessa skulle vara sann, så skulle de vara mycket olämpliga som politiker. Dvs. Annie Lööfs visioner om nybyggare ÄR inte realistiska. Frågan är alltså, kan vi ha ledande politiker med visioner som är totalt orealistiska? Min åsikt är att de kan vi inte. Lika lite som vi kan ha politiker som tror på chemtrails eller frånvaro av vaccinationer.

Problemet med vision och troende är att de är inte baserat på fakta. Vi har en icke-existerande debatt om invandringen, eftersom ingen vill ta reda på fakta i målet. Kort och gott, analysen finns inte av vilka konsekvenser invandringen får för det svenska samhället.

Därför är mina fiktiva "krönikor" lika relevanta som troende, som vilken partiordförandes åsikt som helst, som inte är faktabaserad.

Nej, jag ljuger inte. Men jag kan spetsa till min argumentation, när människor uppvisar uppenbart dåligt omdöme. Det spelar ingen roll om det dåliga omdömet rör sig om invandring, feminism, energipolitik eller snart sagt vilket politikämne som helst.

En politikers viktigaste kompetens är INTE att veta dagspriset på mjölk. Den viktigaste kompetensen är att förstå på vilket sätt politiska beslut som man fattar påverkar det komplexa systemet nationalstaten Sverige när man fattar beslut. Tyvärr ser det inte ut som om många politiker förstår detta, utan mal på om sina visioner, som idag är väldigt visionslösa eller utopiska på ett orealiserbart sätt.

Grattis svenska väljare, ni får de politiker och de politiska beslut som ni förtjänar.

Sverige 2051, ett riktigt paradis.

Hej käre kusin.

Som du kommer ihåg, så hade vi sådan där grottmänniskor på 2010-talet som kallades för Sverigedemokrater. De ville förbjuda invandring och helst kasta ut allt som var lite mörkare än ljusblont.

Nu har vi ju haft turen att ha en ansvarsfull sjuklöver och ansvarsfulla media under processen att omvandla Sverige.

Då vi idag är 30 miljoner, så har vi fått flera nya miljonstäder i landet. Stockholm är fortfarande störst, med Göteborg som god tvåa och Malmö som trea. På köpet växte både Uppsala och Linköping till miljöstäder.

Kollektivtrafiken är av yppersta klass i landet. Snabbtåg trafikerar i princip över hela landet. Energiproblemen löste sig med vindkraft. Vi har nu över 200.000 vindkraftverk och några vattenkraftverk. Kärnkraften slängde vi på historiens skräphög, tillsammans med fusionsforskningen. Fusion är ju så otrevligt kopplat till vätebomber, så det var helt rätt sak att göra.

Sjukvården är världens bästa. Inte kunde vi ana att det fanns så många allmänläkare, kardiologer, anestesiläkare och hjärnkirurger bland nybyggarna. Det råder inte lägre någon läkarbrist.

Skolan har höjt sig till oanade PISA-höjder. Det visade sig att det som höll tillbaks resultaten i skolan var de bråkiga och ifrågasättande svenska barnen, men så fort som de ersattes av nybyggarbarn, så blev resultaten högst avsevärt bättre.

Som du förstår, så har denna omvandling av samhället skett genom att sjuklövern satsade enormt mycket på bostadsbyggande. 60-talets miljonprogram var ingenting mot vad sjuklövern genomförde. Man byggde i snitt 200.000 lägenheter och villor per år, under 35 år. Helt fantastiskt vilken boom det blev inom byggsektorn.

De gamla Svergiedemokratgrobianerna var också oroliga för att landet skulle islamiseras. Vilket skämt. Klart att alla som flyttade hit såg vinsten med de svenska sekulära värdena och blev på sin höjd religiösa på ett privat plan.

Det är klart att dessa satsningar inte har varit gratis. För att klara av alla investeringar, så har vi varit tvungna att höja skatterna lite grand. Men vad spelar 20% hit eller dit för roll, när man bor i ett paradis.

Välkommen till nybyggarlandet, kära kusin. Jalla, jalla, jobben till alla!

Salam Aleikum!

Sverige 2050, ett riktigt paradis.

Välkommen till Sverige. Året är 2050.

Landet har nu 30 miljoner invånare. De flesta är nybyggare, som har kommit från främst Mellanöstern och norra Afrika. Man räknar med att 10 miljoner är så kallade "ursvenskar", dvs. sådana som kan härleda hela sin släkt till svenskar som föddes i Sverige under 1900-talet. Övriga 20 miljoner är nybyggare.

Hur har det blivit då? Jotack, ganska bra. Demokratin fungerar utmärkt.

Landets största parti SAP lever i högönsklig välmåga och regerar tillsammans med SD. Sunniislamska Arbetarepartiet har 45 procent av rösterna regerar med stöd av ShariaDemokraterna, som har 20 procent av rösterna. Tillsammans har de genomfört en ny grundlag, som klubbades ganska enkelt mellan ett riksdagsval.

Så här blev det i stora drag.

1 kap. Statsskickets grunder

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från Allah.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under sharialagarna.

 Successionsordningen slopades och följande infördes istället.

1 kap. Den Islamiska Republiken Sverige

1 § Den Islamiska Republiken Sverige ska behandla alla medborgare lika, baserat på sharialagarna. Endast särbehandling i enlighet med sharia, sunna, hadither och Koranen får ske i enlighet med Allahs eller hans profets vilja får ske.

Tryckfrihetsförordningen justerades lite grand.

1 kap. Om tryckfrihet

1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot sharia, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

Som ni ser, bara två ord som tagits bort och ändrats till sharia.

Yttrandefrihetsgrundlagen ändrades baserat på just sharia. Dvs. bara små justeringar som i praktiken inte medförde några skillnader alls. Den gammalmodiga åsiktskorridoren från 2010-talet hade redan säkerställt att media på ett korrekt sätt tog sitt ansvar för att hantera åsikter som inte var passande för det allmänna rättsmedvetandet. Därmed har anpassningen till vad som är halal, haram och sunna fungerat alldeles utmärkt.

Faktum är att landet är mycket bättre än det var på 2010-talet. Eftersom icke-muslimer beskattas med 10% mer än muslimer, så har staten lyckats höja sina skatteinkomster. Maten har blivit halal, så den är mycket bättre än på 2010-talet. Då många kommuner styrs av SAP och SD, så har man i lokala ordningsstadgar lyckats förbjuda hundinnehav innanför kommungränserna. Man slipper helt enkelt sådana banala saker som hundskit på gångbanan. De lokala hälsovårds- och miljöinspektörerna i kommunerna har också lyckats få bort all form av fläskkött från butikerna, då den typen av mat är oren.

Trafiken har också minskats ganska kraftigt, eftersom kvinnorna numera befinner sig i sina hem och arbetar hemifrån.

Det stora politiska projektet nu under 50-talet är att lämna den så kallade Europeiska "kristna" Unionen för att istället bli medlem i IU, Islamiska Unionen, vars huvudsäte finns i Istanbul. Då Turkiet inte fick bli medlem i EU, så valde de att ta initiativ till en Islamisk Union, med modell från kalifatet. Turkiets ledare ansåg att Kemal Ataturks arv hörde till historiens skräphög, så de valde en nygammal samhällsmodell.

Den stora frågan för oss svenska politiker är hur grundlagen ska anpassas. För som medlem i IU, så förväntas vi leverera 10% av BNP till IU. Plus att en storvesir ska tillsättas som en del av IU:s kvalitetssäkringssystem.

Det går bra för republiken.

Salam Aleikum!

Åsiktskorridorens smala gång drabbar socialdemokraterna.

Ja just ja, ni kommer väl alla ihåg Uppdrag Granskning och deras undersökning i valstugorna 2002. Där började nog läxan för de nya moderaterna att säkerställa en smal åsiktskorridor och en stringent partipiska.

Denna lektion verkar nu har nått socialdemokraterna på ett högst obehagligt sätt. S backar nämligen om invandringen efter twitterstorm.

Självfallet är det SD-spöket som drabbade S. Den som har någorlunda historiska kunskaper känner igen en hel del av SD-politiken från tidigare socialdemokratisk politik, dvs. den som fördes på 50-, 60- och 70-talet. Man skrämmer också folk med att SD är både extremhöger och nazister. Vilket inte heller går ihop, eftersom nazi är en förkortning av ordet NAzionalsoZIsmus. Alltså nationalSOCIALISM. Att vara både höger och vänster samtidigt är ganska intressant som anklagelse. Men allt för att skrämma en obildad valmanskår, som verkar bli allt mer obildad med tiden, om man får tro PISA-undersökningar.

Så åsiktskorridoren drabbade socialdemokrater, när de svara som de tycker, egentligen. Sen korrigerar man sig för att det är obehagligt nära SD:s åsikter. Ganska intressant reaktion faktiskt. Man kan ju reflektera över vad som är viktigare. En analys av den egna politiken och dess konsekvenser eller ett aktivt avståndstagande av alla åsikter som ligger nära SD?

Det är väl inte så konstigt att SD är näst största parti hos LO medlemmar. För de stora förlorarna i Sverige idag är just ARBETARE med lägre kvalifikationer. Många sådana arbeten har förlorats till andra EU-länders arbetstagare med lägre löner. Eller så har okvalificerade jobb i allt större utsträckning tagits av Annie Lööfs "nybyggare". Resultatet är att många lågutbildade svenskar ser sig som förlorare i både EU och den globaliserade världen.

Som ett ARBETAREPARTI borde socialdemokraterna (SAP) förstå att man bör ha en politik som säkerställer att både EU och globaliseringen innebär en alltför stor snedvridning av konkurrensförutsättningarna för svenska arbetare. Att då reflexmässigt ändra politisk uppfattning för att tillfredsställa en vänster- och miljöpartistiskt orienterad mediekår är bara höjden av svaghet. Man borde faktiskt vara intellektuellt hederlig och säga som det är. Att man i första hand måste prioritera svenska arbetare, eftersom det är dem som man representerar.

Det värsta av allt är att jag uppfattar Stefan Löfven som en riktigt bra politiker. Men på grund av diverse "kommunikationsbudskap" och vänstersocialister i partiet så kommer han inte att kunna realisera den politik som han egentligen skulle vilja föra. Självklart skulle all sådan politik bli schavotterad av varje vänster- och mp-anstruken journalist i både media och sociala media.

Men som sagt, åsiktskorridoren har blivit så smal att i princip alla partier återfinns inom samma åsikter, men med lite olika vinklade kommunikationsbudskap. Förutom de två pariapartier som finns i Riksdagen.

Nämligen SD och V, som ingen vill regera MED.