Nu finns det säkert många som undrar, varför är inte Försvarsmakten effektivare än den är. Det finns alltid två sätt att analysera problemet. Det ena är att man skyller på att förbanden inte gör som man har bestämt i Försvarsmaktens verksamhetsuppdrag (VU), eller att man har dålig ledning. Jag har då alltid haft inställningen att om en verksamhet inte fungerar, så åligger det ett mycket större ansvar hos chefen än hos de underställda.
Många försvarsmaktsanställda kan säkert vittna om tillfällen då förband har varit intill dumlojala mot högre chef och trollat med knäna för att fixa både det ena och det andra, utan att man har fått tack för sina insatser. Man sänker också ambitioner till en såpass låg grad att det är näst intill icke-godkänt, men man försöker och gör sitt bästa.
Så, om vi ska analysera "chefen", dvs. Högkvarteret lite extra.
Om vi börjar med grundläggande organisationskunskap, så vet alla att militär verksamhet är inte en demokrati, där alla får rösta om man vill eller inte vill göra något. Det innebär att man föredrar i militär verksamhet att ha hierarkiska pyramidstrukturer, som pekar ut entydiga ansvarsförhållanden. Om någon har tittat på ett modernt högkvartersbeslut, så inser man lätt vad som är felet. De brukar nämligen avslutas på följande sätt.
"Beslutet är fattat i samråd med ABC, XYZ, ÅÄÖ osv." Ibland ser samråden i princip ut som en organisationsbeskrivning av snart sagt hela högkvarteret. Det här är varken effektivt eller ändamålsenligt. För den försiktige chefen försöker då ta mer eller mindre hela högkvarteret som gisslan när man fattar beslut. Dvs. i och med samrådet, så fördelar man också ansvaret för att beslutet blir rätt. Den här typen av samråd är också en indikator på att man har en icke-ändamålsenlig organisation, där det inte finns entydigt ansvariga chefer.
Vi kan också titta på hur Ryssland annekterade Krim. Det var inte en regelrätt övergång mellan fred och krig, utan det var en oklar situation som till slut blev ett de facto krig, då Ryssland i strid med folkrätten annekterade Krim. Att Ukraina inte kunde hävda sin territoriella rätt gjorde inte kriget mindre reellt. Så, vad har det här med Högkvarteret att göra?
Allt, vill jag påstå. Idag har man en matrisorganisation som bygger på en uppdelning av produktion av förband och genomförande av insats. Men i diverse skymningsscenarion som kan råda, när vet man att det är insats och när är det produktion? Är logistikförsörjning en insatsverksamhet, insatsstödsverksamhet eller produktionsverksamhet? Är materielanskaffning bara kopplat till antalet krigsförband och deras materielklossar, eller ska man ta hänsyn till behovet av utbildningsmateriel? Eftersom produktionsorganisationen i detta fallet räknar med antalet krigsförband, så blir det bara materielanskaffning till dessa. Om man dessutom behöver utbildningsmateriel, så säger man att man ska ta från krigsförbandet. Men vad händer om krigsförbandet är utomlands på insats och man vill utbilda en rotationsomgång? Då kanske viss materiel är i princip deployerad och ingen materiel finns inom riket.
Här har man helt enkelt tänkt fel, genom att låsa in sig i en modell där insatssidan är beställare och produktionssidan är leverantör av beställningar. Problemet är bara att det råder ingen sådan klar brytning mellan det ena och det andra i militär verksamhet. Denna beställar/leverantörsorganisation fungerar helt enkelt inte för militär verksamhet. Förutom att saker och ting faller mellan stolarna i den här typen av organisation, så finns det också en tendens att försöka skyffla över kostnader från den ena till den andra parten, för att det ska se bra ut i den egna budgeten.
Det värsta av allt, ingen kan säga vem som är ansvarig för vad på ett entydigt sätt. Jag brukar säga att den som har plånboken, har makten att bestämma vad som sker med pengarna. Det spelar ingen roll om mina barn beställer pizza, om jag levererar blodpudding, så är det det som äts, även om det inte efterfrågades.
Tyvärr finns det inom produktionsspåret en ambition att spara på både de ena och det andra. Man spar allra mest på det som man inte förstår, eller på det som imaginärt verkar leda till "besparingar". PRIO är ett mångmiljardsystem som de facto inte spar pengar genom att rationalisera verksamheten. Inte som det är tänkt i alla fall. PRIO spar idag pengar genom att systemet gör både ekonomiska medel och materiel svårtillgängligt för planerad verksamhet. Men inte leder det till en effektivare militär verksamhet. Sen finns det också en tendens till att man satsar på det som är inne inom IT-sidan, utan analys av om verksamheten behöver detta eller om det är efterfrågat. Ett exempel nu är systemet VIDAR, som ska vara ett sammanhållet ärendehanteringssystem. ÄHS kan vi läsa om nästa på veckobasis i Computer Sweden, men frågan är, är Försvarsmakten unikare än alla andra myndigheter som behöver hantera dokument och diarier? Knappast. Men ett bra sätt för någon att bli projektledare och göra karriär.
Här kommer vi till en annan nackdel med otydliga ansvarsförhållanden. Nämligen att organisationen tillåter en stor suboptimeringsverksamhet. Det spelar ingen roll om vi tar ämnen som miljöledningssystem, HBTQ-certifieringar, Q-certifieringar eller införande av militärt sett helt oväsentliga Gendercentra. Det är bara sätt att omfördela välbehövda resurser från den militära verksamheten till bisysslor. Det vore mycket rationellare om det fanns ett Statens GenderC, där alla myndigheter kunde hämta kompetens inom dessa frågor, än att Försvarsmakten och snart sagt varje myndighet inför egna dito funktioner. Men som sagt, det är en bekväm karriärväg för vissa att vara inne med "modeverksamheter" utan någon koppling till myndighetens syfte.
Så, kan vi göra något då?
Jodå, det finns alltid en lösning. Min är fruktansvärt enkel och har fungerat alldeles utmärkt till och med när vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Inför ett Högkvarter med hierarkisk pyramidorganisation. I toppen sätter vi en Generalstab, som ska organisatoriskt ledas av Försvarsdepartementet. Därmed får vi en direkt koppling mellan militär verksamhet och departementet som ska leda verksamheten. Under Generalstaben upprättar vi en Arméstab, Flygstab och Marinstab. Dessa är fullständigt ansvariga för respektive funktion i varje perspektiv av verksamheten. Utöver det så upprättas en Logistikstab och en Ledningssystemstab. Då vi kan förutsätta att logistiksystemet och ledningssystem borde vara i största möjliga mån lika för alla vapengrenarna, så borde dessa vara egna funktioner under Generalstaben.
Sist men inte minst, för att slippa budgetstrider. Tilldela 30% av försvarsbudgeten rakt över till respektive vapengrenstab, så kommer man inte att få budgetstrider. Generalstaben betalas av Fö budget. Den kvarvarande 10% fördelas lika mellan Logistikstab och Ledningssystemstab. Därmed har man säkerställt spelreglerna för vapengrenarna och stödfunktionerna. OM Regeringen tycker att det tillfälligt behöver göras förstärkningar genom till exempel anskaffning av extra dyra materielsystem som flygplan, ubåtar eller stridsvagnar, så skall dessa finansieras utöver den budget som finns för respektive stabs verksamhet. Behöver jag för övrigt påtala att respektive stab skulle betala för underställda organisationsenhter/förband? Då är jag ganska säker på att de flesta särintressen skulle läggas ner, oavsett om det var en musikkår, GenderC eller PRIO.
Försvarsmaktens huvudsakliga kompetens måste ALLTID vara väpnad strid. Om staten anser att FM måste ta andra hänsyn i sin verksamhet, så torde dessa hänsyn vara tillämpliga för all statlig verksamhet och myndigheter. Därmed borde staten inrätta stödmyndigheter inom dessa områden för all egen verksamhet. Ett GenderC borde alltså tillhöra till exempel Socialdepartementet och stötta alla myndigheter som hanterar genderfrågor osv.
Så, tillbaks till en pyramidisk hierarkisk linjeorganisation med tydliga ansvarsförhållanden för alla aspekter av den egna verksamheten. Vi har haft det förr, det fungerade. Det vi har idag, kan vi nog klassificera som dysfunktionellt.
Många försvarsmaktsanställda kan säkert vittna om tillfällen då förband har varit intill dumlojala mot högre chef och trollat med knäna för att fixa både det ena och det andra, utan att man har fått tack för sina insatser. Man sänker också ambitioner till en såpass låg grad att det är näst intill icke-godkänt, men man försöker och gör sitt bästa.
Så, om vi ska analysera "chefen", dvs. Högkvarteret lite extra.
Om vi börjar med grundläggande organisationskunskap, så vet alla att militär verksamhet är inte en demokrati, där alla får rösta om man vill eller inte vill göra något. Det innebär att man föredrar i militär verksamhet att ha hierarkiska pyramidstrukturer, som pekar ut entydiga ansvarsförhållanden. Om någon har tittat på ett modernt högkvartersbeslut, så inser man lätt vad som är felet. De brukar nämligen avslutas på följande sätt.
"Beslutet är fattat i samråd med ABC, XYZ, ÅÄÖ osv." Ibland ser samråden i princip ut som en organisationsbeskrivning av snart sagt hela högkvarteret. Det här är varken effektivt eller ändamålsenligt. För den försiktige chefen försöker då ta mer eller mindre hela högkvarteret som gisslan när man fattar beslut. Dvs. i och med samrådet, så fördelar man också ansvaret för att beslutet blir rätt. Den här typen av samråd är också en indikator på att man har en icke-ändamålsenlig organisation, där det inte finns entydigt ansvariga chefer.
Vi kan också titta på hur Ryssland annekterade Krim. Det var inte en regelrätt övergång mellan fred och krig, utan det var en oklar situation som till slut blev ett de facto krig, då Ryssland i strid med folkrätten annekterade Krim. Att Ukraina inte kunde hävda sin territoriella rätt gjorde inte kriget mindre reellt. Så, vad har det här med Högkvarteret att göra?
Allt, vill jag påstå. Idag har man en matrisorganisation som bygger på en uppdelning av produktion av förband och genomförande av insats. Men i diverse skymningsscenarion som kan råda, när vet man att det är insats och när är det produktion? Är logistikförsörjning en insatsverksamhet, insatsstödsverksamhet eller produktionsverksamhet? Är materielanskaffning bara kopplat till antalet krigsförband och deras materielklossar, eller ska man ta hänsyn till behovet av utbildningsmateriel? Eftersom produktionsorganisationen i detta fallet räknar med antalet krigsförband, så blir det bara materielanskaffning till dessa. Om man dessutom behöver utbildningsmateriel, så säger man att man ska ta från krigsförbandet. Men vad händer om krigsförbandet är utomlands på insats och man vill utbilda en rotationsomgång? Då kanske viss materiel är i princip deployerad och ingen materiel finns inom riket.
Här har man helt enkelt tänkt fel, genom att låsa in sig i en modell där insatssidan är beställare och produktionssidan är leverantör av beställningar. Problemet är bara att det råder ingen sådan klar brytning mellan det ena och det andra i militär verksamhet. Denna beställar/leverantörsorganisation fungerar helt enkelt inte för militär verksamhet. Förutom att saker och ting faller mellan stolarna i den här typen av organisation, så finns det också en tendens att försöka skyffla över kostnader från den ena till den andra parten, för att det ska se bra ut i den egna budgeten.
Det värsta av allt, ingen kan säga vem som är ansvarig för vad på ett entydigt sätt. Jag brukar säga att den som har plånboken, har makten att bestämma vad som sker med pengarna. Det spelar ingen roll om mina barn beställer pizza, om jag levererar blodpudding, så är det det som äts, även om det inte efterfrågades.
Tyvärr finns det inom produktionsspåret en ambition att spara på både de ena och det andra. Man spar allra mest på det som man inte förstår, eller på det som imaginärt verkar leda till "besparingar". PRIO är ett mångmiljardsystem som de facto inte spar pengar genom att rationalisera verksamheten. Inte som det är tänkt i alla fall. PRIO spar idag pengar genom att systemet gör både ekonomiska medel och materiel svårtillgängligt för planerad verksamhet. Men inte leder det till en effektivare militär verksamhet. Sen finns det också en tendens till att man satsar på det som är inne inom IT-sidan, utan analys av om verksamheten behöver detta eller om det är efterfrågat. Ett exempel nu är systemet VIDAR, som ska vara ett sammanhållet ärendehanteringssystem. ÄHS kan vi läsa om nästa på veckobasis i Computer Sweden, men frågan är, är Försvarsmakten unikare än alla andra myndigheter som behöver hantera dokument och diarier? Knappast. Men ett bra sätt för någon att bli projektledare och göra karriär.
Här kommer vi till en annan nackdel med otydliga ansvarsförhållanden. Nämligen att organisationen tillåter en stor suboptimeringsverksamhet. Det spelar ingen roll om vi tar ämnen som miljöledningssystem, HBTQ-certifieringar, Q-certifieringar eller införande av militärt sett helt oväsentliga Gendercentra. Det är bara sätt att omfördela välbehövda resurser från den militära verksamheten till bisysslor. Det vore mycket rationellare om det fanns ett Statens GenderC, där alla myndigheter kunde hämta kompetens inom dessa frågor, än att Försvarsmakten och snart sagt varje myndighet inför egna dito funktioner. Men som sagt, det är en bekväm karriärväg för vissa att vara inne med "modeverksamheter" utan någon koppling till myndighetens syfte.
Så, kan vi göra något då?
Jodå, det finns alltid en lösning. Min är fruktansvärt enkel och har fungerat alldeles utmärkt till och med när vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Inför ett Högkvarter med hierarkisk pyramidorganisation. I toppen sätter vi en Generalstab, som ska organisatoriskt ledas av Försvarsdepartementet. Därmed får vi en direkt koppling mellan militär verksamhet och departementet som ska leda verksamheten. Under Generalstaben upprättar vi en Arméstab, Flygstab och Marinstab. Dessa är fullständigt ansvariga för respektive funktion i varje perspektiv av verksamheten. Utöver det så upprättas en Logistikstab och en Ledningssystemstab. Då vi kan förutsätta att logistiksystemet och ledningssystem borde vara i största möjliga mån lika för alla vapengrenarna, så borde dessa vara egna funktioner under Generalstaben.
Sist men inte minst, för att slippa budgetstrider. Tilldela 30% av försvarsbudgeten rakt över till respektive vapengrenstab, så kommer man inte att få budgetstrider. Generalstaben betalas av Fö budget. Den kvarvarande 10% fördelas lika mellan Logistikstab och Ledningssystemstab. Därmed har man säkerställt spelreglerna för vapengrenarna och stödfunktionerna. OM Regeringen tycker att det tillfälligt behöver göras förstärkningar genom till exempel anskaffning av extra dyra materielsystem som flygplan, ubåtar eller stridsvagnar, så skall dessa finansieras utöver den budget som finns för respektive stabs verksamhet. Behöver jag för övrigt påtala att respektive stab skulle betala för underställda organisationsenhter/förband? Då är jag ganska säker på att de flesta särintressen skulle läggas ner, oavsett om det var en musikkår, GenderC eller PRIO.
Försvarsmaktens huvudsakliga kompetens måste ALLTID vara väpnad strid. Om staten anser att FM måste ta andra hänsyn i sin verksamhet, så torde dessa hänsyn vara tillämpliga för all statlig verksamhet och myndigheter. Därmed borde staten inrätta stödmyndigheter inom dessa områden för all egen verksamhet. Ett GenderC borde alltså tillhöra till exempel Socialdepartementet och stötta alla myndigheter som hanterar genderfrågor osv.
Så, tillbaks till en pyramidisk hierarkisk linjeorganisation med tydliga ansvarsförhållanden för alla aspekter av den egna verksamheten. Vi har haft det förr, det fungerade. Det vi har idag, kan vi nog klassificera som dysfunktionellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar