Så kan man läsa i DN.DEBATT att Gunnar Jervas, ledamot i Kungliga krigsvetenskapliga akademien tycker att drönare kan vara en riktigt bra idé för den svenska försvarsmakten.
Fast ska jag vara ärlig, så verkar Jervas mer argumentera MOT en anslutning till NATO och att drönare kan bidra till detta. Men då måste vi nog granska drönare som system och hur det skulle fungera inom ramen för svensk försvarsdoktrin.
Men vi börjar från början. Ja, Jervas har rätt i att drönare har redan revolutionerat krigföringen. Nämligen den krigföring som du kan bedriva mot en motståndare som saknar kvalificerat luftvärn eller förmåga att hävda luftherravälde i operationsområdet. Dvs. krigföring mot stammar i Afrika och Afghanistan. Redan här märker vi att Jervas lösning inte fungerar mot en dimensionerande motståndare som har förmågor som till exempel Ryssland. Om vi går riktigt långt, så kan vi nog hävda att Ryssland har förmåga att förneka svenska förband, oavsett karaktär att verka i ett luftrum, där Ryssland har bestämt sig för att svenska försvarsmakten inte får operera. Med kvalificerat luftvärn och med luftöverlägsenhet så kan ryska förband förneka både svenskt flyg och svenska drönare att verka i operationsområdet ad infinitum.
Sen är inte drönare, framförallt inte kvalificerade sådana några billiga vapensystem. Framförallt inte sådana med flygtider som närmar sig halva dygn eller mer och som har kvalificerade stealth eller andra egenskyddande förmågor. Dessa drönare är i mångt och mycket LIKA dyra eller dyrare än bemannade flygplan. Jag är ganska säker på att svenska försvarsutgifter tål endast ett flygprojekt av rang, och det är Gripensystemet, inget annat.
Det är däremot korrekt att svensk industri kan tillverka drönare, vilket har bevisats av Neuron-projektet. Men bara för att man kan, så är det inte säkert att man ska. Kanske bättre att fokusera på Gripen och dess vapensystem. Jervas skriver att svensk sprängämneskompetens är såpass bra att man kan utveckla bra vapen till dessa drönare. Jag ställer mig frågan, varför utveckla något nytt? Vi har redan ett flygplan (Gripen), som är certifierat för att bära KEPD 350. Dess avskräckande förmåga torde vara högst avsevärd och inte i sig bli dyrare än ett helt nytt drönarsystem med tillhörande vapen och stödsystem.
Dessutom är dela den svenska luftoperativa doktrinen inriktad på DCA, dvs. defensive counter air, vilket i regel i sina ROE (rules of engagement) kräver någon form av mänsklig identifiering/interaktion. USA och NATO utvecklade AIR LAND BATTLE för att möta Sovjetunionen i central-Europa. Denna doktrin tillät OCA (offensive counter air), vilket inte är möjligt med svensk doktrinutveckling. Det är nämligen synd att slå först som svensk mot Ryssland. Skulle misstänka att det kostar avsevärt mer än det smakar.
Men som sagt, docenten Jervas verkar vara mest orolig för en NATO-anslutning än den faktiska nyttan av drönare i en svensk försvarsdoktrin. För så många afrikaner eller afghaner behöver vi inte verka mot för att säkerställa svensk säkerhet i närområdet.
Det som behövs är istället en fokusering på krigsförband, deras volym/uthållighet och materiel- och personalförsörjning. Allt annat är bisysslor utan relevant ökning av den svenska mycket, mycket låga systemkollapsnivån.
Fast ska jag vara ärlig, så verkar Jervas mer argumentera MOT en anslutning till NATO och att drönare kan bidra till detta. Men då måste vi nog granska drönare som system och hur det skulle fungera inom ramen för svensk försvarsdoktrin.
Men vi börjar från början. Ja, Jervas har rätt i att drönare har redan revolutionerat krigföringen. Nämligen den krigföring som du kan bedriva mot en motståndare som saknar kvalificerat luftvärn eller förmåga att hävda luftherravälde i operationsområdet. Dvs. krigföring mot stammar i Afrika och Afghanistan. Redan här märker vi att Jervas lösning inte fungerar mot en dimensionerande motståndare som har förmågor som till exempel Ryssland. Om vi går riktigt långt, så kan vi nog hävda att Ryssland har förmåga att förneka svenska förband, oavsett karaktär att verka i ett luftrum, där Ryssland har bestämt sig för att svenska försvarsmakten inte får operera. Med kvalificerat luftvärn och med luftöverlägsenhet så kan ryska förband förneka både svenskt flyg och svenska drönare att verka i operationsområdet ad infinitum.
Sen är inte drönare, framförallt inte kvalificerade sådana några billiga vapensystem. Framförallt inte sådana med flygtider som närmar sig halva dygn eller mer och som har kvalificerade stealth eller andra egenskyddande förmågor. Dessa drönare är i mångt och mycket LIKA dyra eller dyrare än bemannade flygplan. Jag är ganska säker på att svenska försvarsutgifter tål endast ett flygprojekt av rang, och det är Gripensystemet, inget annat.
Det är däremot korrekt att svensk industri kan tillverka drönare, vilket har bevisats av Neuron-projektet. Men bara för att man kan, så är det inte säkert att man ska. Kanske bättre att fokusera på Gripen och dess vapensystem. Jervas skriver att svensk sprängämneskompetens är såpass bra att man kan utveckla bra vapen till dessa drönare. Jag ställer mig frågan, varför utveckla något nytt? Vi har redan ett flygplan (Gripen), som är certifierat för att bära KEPD 350. Dess avskräckande förmåga torde vara högst avsevärd och inte i sig bli dyrare än ett helt nytt drönarsystem med tillhörande vapen och stödsystem.
Dessutom är dela den svenska luftoperativa doktrinen inriktad på DCA, dvs. defensive counter air, vilket i regel i sina ROE (rules of engagement) kräver någon form av mänsklig identifiering/interaktion. USA och NATO utvecklade AIR LAND BATTLE för att möta Sovjetunionen i central-Europa. Denna doktrin tillät OCA (offensive counter air), vilket inte är möjligt med svensk doktrinutveckling. Det är nämligen synd att slå först som svensk mot Ryssland. Skulle misstänka att det kostar avsevärt mer än det smakar.
Men som sagt, docenten Jervas verkar vara mest orolig för en NATO-anslutning än den faktiska nyttan av drönare i en svensk försvarsdoktrin. För så många afrikaner eller afghaner behöver vi inte verka mot för att säkerställa svensk säkerhet i närområdet.
Det som behövs är istället en fokusering på krigsförband, deras volym/uthållighet och materiel- och personalförsörjning. Allt annat är bisysslor utan relevant ökning av den svenska mycket, mycket låga systemkollapsnivån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar