Kompetens får man inte gratis

Så har SVT under hashtaggen #vitabolag granskat bolagsstyrelser. Förvånande nog har man funnit att i svenska bolagsstyrelser finns det mest vita människor.

Seher Yilmaz från Rättivseförmedlingen skriver i SVT Opinion att kompetensen sitter varken i hudfärg eller kön. Det har hon förstås helt rätt i. Men sen spårar det ur ordentligt.

Ja, Seher jämför sig själv med styrelseproffs och hävdar att hon är inte mindre kompetent. Men det är hon kanske. En styrelsemedlem kan ha en kompetensprofil som Seher inte uppfyller. Jag kan tänka mig att i vissa styrelser tillsätts man på akademiska meriter som till exempel civilekonomer, civilingenjörer och jurister. Ekonomer och ingenjörer kan ju ha ganska likartad utbildning, oavsett var man har fått utbildningen. Men en jurist ska ju i regel vara utbildad på svensk lagstiftning. En juristexamen från Irak är sannolikt inte så gångbar i Sverige.

Sen försöker Seher dribbla bort ämnet genom att prata om kompetens i största allmänhet som en nyttig tillgång till en företagsstyrelse. Om jag råkar vara en kompetent knypplare, kan jag då tillföra ett mervärde till en bolagsstyrelse? Eller om jag är kompetent hambodansare? Nä, jag tror inte det.

Kompetensen måste kvantifieras på ett sätt som tillför företaget nytta eller mervärde. Dvs. alla kompetenser är inte lika. I ett läkemedelsbolag kan man tänka sig att behovet av läkare i styrelsen är viktigare än till exempel civilingenjörer. Vice versa för ett elektronikbolag.

Men den intressantaste aspekten på Sehers argumentation är att hon antyder att man i en homosocialiseringsprocess bara "väljer" vissa typer av människor. Det är helt fel. Höga positioner i samhället, oavsett om det är i politiken, företagande, föreningsliv eller andra sammanhang "får" man inte. Man tar dem genom ambition och strävan. Ambitiösa eller strävsamma individer behöver i sig själva inte ha exakt rätta kompetenserna för ett jobb, men de har drivet att försöka nå sina mål.

Seher försöker inte heller belägga på något sätt hur en annan "kompetens" skulle göra styrelsearbetet bättre för företagen. Det är bara ett antagande i bästa fall, eller en "tro" i sämsta fall. Tyvärr så kan företag inte förlita sig till en tro om något, då marknaden är lite för skoningslös för att tillåta någon form av tro eller vantro.

Sen kan vi konstatera att visst, många människor drömmer om att bli styrelseproffs, statsminister, vd eller någon annan maktposition. Men nu ska vi vara helt ärliga. De som faktiskt erövrar dessa typer av arbeten "får" inte de positionerna gratis. Det ligger målmedvetenhet, hänsynslöshet och alliansbyggande bakom sådana positioner. De tar en livstid. Reinfeldt blev inte "vald" till ordförandeposten i nya Moderaterna. Han skaffade sig allierade, arbetade på ett projekt som han och hans allierade trodde på och tog makten. Så enkelt är det.

Kompetens "får" man inte gratis, den skaffar man sig. En formell kompetens underlättar i många sammanhang, men det räcker inte till för att nå de högsta posterna i samhället. Dessa poster tar man genom sin personliga ambition.

Det finns många icke-vita svenska företagare som klarar sig bra, till och med mycket bra. Men det beror inte på att de har "fått" något, utan att de har gjort något.

Att "få" något gratis är socialism, när den är som sämst. Att förtjäna något på grund av sitt hårda arbete och sina ansträngningar är kapitalism.

Problemet med socialism är, hur ställer du upp kriterierna för vem som ska "få" något, som inte någon annan får. För alla kan ju inte vinna och få medalj i det verkliga livet.

Om Seher kan hitta en blind, muslimsk, rullstolsbunden kvinna som har en manlig könsidentitet, så kan man säkerligen sätta vederbörande i en styrelse och få många PK-bockar ifyllda. Men frågan är, hur ska den individens egenskaper översättas i en "kompetens" som tillför företaget något?

Kapitalism är mänsklig Darwinism på högsta nivå. Där har man inte råd att chansa på "kompetens" vars ekonomiska utfall för företaget är i bästa fall osäker och i sämsta fall katastrofalt. Socialism bygger på ett ideal som är just ett ideal, dvs. inget som skulle fungera bland livs levande människor med sina ambitioner, önskningar, viljor, girighet och begär.

Sorry, men livet är hårt och inte gratis.

Den amoraliska stormakten

Vissa politiker i ledande ställning vill påskina att Sverige är en moralisk stormakt. Det grundar sig på våra "goda" demokratiska och jämställda värderingar eller värdegrunder. Vårt samhällsbygge med folkhem och den svenska modellen. För att inte tala om hur öppna våra hjärtan är för alla världens flyktingar och hur vi värnar om dessa människors rättigheter. Det är till och med så att de nya svenskarna har i vissa stycken bättre rättigheter och förmåner än de gamla svenskarna, dvs. de som föddes här och kanske till och med avslutat sin yrkeskarriär efter idogt arbete och skattebetalande.

Jag vill hävda att allt ovanstående är en lögn.

Sverige är en amoralisk stormakt, dvs. man saknar moral.

Grundet till en fungerande moral är att man har en rättsuppfattning som baserar sig på grundläggande principer om vad som är rätt och fel. Dessa principer kan man få på ett sekulärt sätt genom att till exempel vissa humanistiska principer som den gyllene regeln. Eller genom religiösa principer som anses vara allmängiltiga. Problemet i Sverige idag är att det finns inget samhällskontrakt vad gäller vilka principer som är viktiga i samhället och i samhällskittet.

Hur kan jag då påstå att stormakten Sverige är amoralisk och inte moralisk? Vi exemplifierar med vapenaffärerna med Saudiarabien. Johan Westerholm har skrivit lite om affären. Vad tjänar Sverige på att göra affärer med en av världens vidrigaste religiösa diktaturer. Som har en värdegrund som är så väsensskild från den svenska som man kan tänka sig. I alla fall den gammalsvenska. Nåväl, vi har en stor elak granne i öster som gott och väl har bevisat att han är inte att lita på, eller jo, man kan lita på att han tar för sig när han är på det humöret. Så lilla av okunskap avrustade Sverige, vad ska vi göra då? Lita på vår allians i EU? Det har vi ju sett, hur det går med enigheten inom EU. Dvs. det går inte alls. Den enda vän som är pålitlig är USA. Det kräver förstås att den svenska regeringen gör USA en tjänst som man kan få återbetalning för. Alltså så konstaterar man att USA kan inte exportera till Saudiarabien, eftersom man har en stark Israel-lobby bland framförallt den kristna högern. Så då skaffar man sig en mellanhand, som kan leverera till Saudi. Sverige anmäler sig frivilligt. Vad får vi för det då? Svensk vapenindustri får tillgång till högteknologi som inte ens den speciella transatlantiska länken har givit Storbritannien. Så mycket för nära relationer. Alltså så kommer regeringen att tillåta export till Saudiarabien. För man gör det som mellanhand för USA:s räkning.

Både Saudiarabien och USA är nöjda med arrangemangen. Så nöjer sig Sverige med att vara mellanhand och tjäna pengar på Saudiarabien och få säkerhetsgarantier från USA?

Jag vill vara lite konspiratoriskt lagd och hänvisar till min tidigare artikel om svensk gränskontroll, eller frånvaro av densamma. Jag tror att det finns en överenskommelse mellan Sverige och Saudiarabien. Så länge som Sverige levererar vapen och även en viss "fristad" till vissa araber, så kommer Sverige inte att drabbas av terrordåd som de i Paris och Köpenhamn. Då slänger säkert någon av er in Taimour Abdulwahab och säger att det var ju en terrorist i Stockholm. Helt riktigt, men han radikaliserades inte i Syrien, Irak, Afghanistan eller den arabiska halvön. Han radikaliserades i Luton, Storbritannien. Alltså kunde han som relativt självständig terrorist inte veta att man inte ska genomföra terrorattentat i Sverige. Självklart har saudierna lovat att de ska göra allt som krävs för att inte terrorbrott ska drabba Sverige. Det kan man göra i kraft av kontrollen av muslimska heliga platser och dessutom genom att man kontrollerar den Wahhabitiska grenen av sunniislam. För övrigt den mest bokstavstroende delen av islam, precis som IS/Daesh förespråkar.

Andra exempel på amoralen hos stormakten är att trots en stor arbetslöshet, så väljer man att öka importen av ett låglöneproletariat som konkurrera med lågutbildade svenskar om jobben. Perfekt, eftersom svenska företag och svensk ekonomi är beroende av exportvinster för att betala för alla välfärdsprojekt som svenska politiker har lovat. Kapitalet lovar skatteinkomster och exportinkomster. Politikerna lovar att det ska finnas billig arbetskraft.

Man väljer att ge nya svenskar bättre förmåner än de gamla. En pensionär har kanske 5-8 val framför sig innan man dör. En nysvensk kanske 20 val. Jag skulle inte ens bli överraskad om någon föreslår att det ska finnas en maximal övre rösträttsålder. Plus att vissa politiker propagerar redan för att icke-svenska asylsökande ska får rösta i riksdagsval. Ett tips, det är ett förslag från ett regeringsparti, gissa vilket.

Den enda värdering som många politiker verkar ha idag är allt åt alla, och utan urskillning. Och ju godare som man framställs som i media, desto bättre är man som politiker.

Men i grunden handlar politik om ledarskap. Och ledarskap innebär oftast att prioritera och välja vad som ska göras och vad som inte ska göras. Och just nu så är gammalsvenskar bortvalda till förmån för de nya svenskarna.

En rakryggad moral har aldrig varit ett krav i Svensk politik. Snarare ett hinder.

Kom ihåg var ni läste det först. Vapenaffärerna med Saudiarabien fortsätter. Och det kommer inte att ske spektakulära terrordåd i Sverige

Den strukturella rasismen är för djävlig

Jag måste säga att ju mer jag tänker på det här med strukturell rasism, desto mer förbannad blir jag. Titta bara på den här bilden från OS finalen 100m 2012 från London.

Ser ni det jag ser? Det är helt omöjligt att endast en viss pigmentering skulle duga för 100m finalen. Var finns asiaterna, araberna, sydamerikanska indianerna, eller hemska tanke, de vita? För inte kan det väl vara så att endast en gren av homo sapiens är lämpad för kortdistanslopp. Om fördelningen vore rättvis, så borde minst 40% av finalisterna vara asiater, 20% vita osv.

Det konstigaste av allt, det är helt tyst om ämnet. Det verkar som om vi ska acceptera endast en löpare som är afrikan eller har afrikanskt påbrå duger för 100m. Det är väl orimligt? Vi har väl alla samma gener i grunden? Var finns proteströrelserna? För det är väl känt att friidrottare på den här nivån tjänar massor med pengar. Kan vinna flera hundra tusen dollar på ett enda lopp. Det är en halv livslön för vita underskötare i psykvården. Var finns protesterna? Var finns infrågasättandet av denna skeva struktur? För visst är det rasism med bara svarta löpare! Det kan ju absolut inte vara något genetiskt, eller att de skulle vara fysiskt överlägsna andra haplotyper.

Så då har jag raljerat lite grand. Men det finns andra som tar den här typen av frågor på fullt allvar som om det vore riktiga världsproblem. Markus Larsson på Aftonbladet beklagade sig över den vita dominansen på Oscarsgalan 2015 vad gäller priser.

Det jag funderar på är varför måste man problematisera kring det faktum OM nu vita och ibland även medelålders män dominerar inom vissa områden. Men man problematiserar inte över områden som domineras av andra. Varför är det svarta som klarar sig bäst inom friidrotten? Varför är det japaner som dominerar optikbranschen (Nikon, Canon, Sony, Pentax, Panasonic)? Eller varför problematiserar man inte kring det faktum att F!:s styrelse består till en stor del kvinnor?

Jo, jag tror att många av de som problematiserar kring just vita män faktiskt inte bedömer sina medmänniskor som individer, utan medlemmar i ett kollektiv. Och med tillhörighet i kollektivet, så etiketteras man på ett schablonmässigt sätt. Alla vita män är då per definition makthavare. Även om jag kan vittna om att jag har många vita män i min bekantskapskrets som är låginkomsttagare, fattiga, fysiskt svaga och i övrigt inte på toppen av varken patriarkala eller matriarkala strukturer. Problemet med den här typen av kollektivisering är att man förväntar sig vissa typer av individuella egenskaper som man finner i kollektivet som helhet. Ska vi vara riktigt ärliga, så är nog de flesta svarta lika långsamma på 100m som vita. De flesta svarta sjunger, dansar och rappar lika bra eller dåligt som de flesta asiaterna.

Men som sagt, varför problematiserar man just kring rasifierade analyser av individuella egenskaper. Det är väl ingen av oss som tror att arbetskollegan Ahmed blir en självmordsbombare, bara för att en galen individ blev terrorist i Köpenhamn? För trots allt är det individer som det handlar om.

Om vi ska tala om strukturer, så kan det sannolikt finnas mer kulturell socialisering INOM en kulturgemenskap än de strukturer som finns utanför. Ett exempel är att akademikerbarn blir akademiker i högre grad än de barn som inte har akademikerföräldrar. Det är helt enkelt en form av kulturell socialisering inom familjen. Det kan ju vara så att föräldrar väljer att uppfostra och påverka sina barn i en viss riktning, som påverkar det större utfallet för kollektivet. I länder som USA, där föräldrar till svarta barn kanske är fattigare än genomsnittet ser man kanske bara idrottsstipendier som en väg fram till collegeutbildning. Så det finns i princip alltid förklaringsmodeller till VARFÖR världen ser ut som den gör. Frågan är om man måste problematisera kring utfall genom någon form av rasifieringsfilter? Kanske inte egentligen, eftersom varje kultur har sina egna preferenser kring vad som konstituerar en lyckad människa eller ett lyckat liv.

Så, snälla rasifieringsstrukturordningsfascister, sluta upp med att problematisera kring ett utfall. Problematisera hellre kring varför utfallet är som det är. Det är väl synd att många i USA är så fattiga att idrotten är den enda vägen till högre utbildning. Det är inte rasism, det är ett utfall av ett ojämlikare samhälle än det svenska.

Men vi skulle kanske lösa svenska problem innan vi löser nordamerikanska dito? Som till exempel, varför har vi större problem med våld i utanförskapsområden? Varför klarar inte ANDRA generationens invandrare i utanförskapsområdena den svenska skolgången? Fast ni kommer säkerligen att skälla och gnälla om strukturell rasism från medelålders vita män, fast de flesta har aldrig satt sin fot i ett utanförskapsområde.

Nä, ert problem är att ni vill inte angripa problemet på ett vetenskapligt och strukturerat sätt. Ett exempel är den ökade mängden av dödfödda barn i Sverige. I Storbritannien har man kommit en bit på vägen. Notera att ett exempel är att vissa folkgrupper har högre barnadödlighet än andra. Eller en norsk undersökning som visar på samma fenomen. Är det här ett utfall av rasism från vita medelålders män? Eller är det ett fenomen som beror på att inom den pakistanska kulturen förekommer det en större andel av kusingiften och äktenskap mellan nära släktingar?

Min slutsats är att det finns utfall i samhället som är oönskade, men att orsakerna är i regel inte baserat på någon form av rasism eller negativ särbehandling. Det är snarare en fråga om att faktiskt utbilda människor. Det svenska folkbildningsprojektet påbörjades med införandet av folkskolan på 1800-talet och både arbetar-, frikyrko- och nykterhetsrörelsens kampanjer för att utbilda folket. Om man betänker att det tog från 1800-talets mitt och fram till 1921, då man i Sverige genomförde sina första demokratiska val, så kan vi konstatera att det var ett antal generationer som inte fick ta del av demokratin, innan man kom fram till målet. Sen kan vem som helst tycka att socialdemokratin inte var det bästa för svensk demokrati, men sannolikt var det bästa som fanns att tillgå på den tiden.

Så fråga är, vad är bäst för framtidens Sverige? En massa Twittermobbar som hittar på rasistiska strukturer, eller ett strukturerat arbete för att identifiera problemområden och därefter åtgärda dessa problem?

Fast problemet med Twittermobben är att de föredrar att inte se orsaker som inte passar in i deras feministrasifierade socialistiska världsåskådning.

Bara svarta på 100m finalen, inga problem. Bara vita i en bolagsstyrelse, stora problem.....

Logiken är som sagt var frånvarande.

Religion, mål eller medel?

Först måste Statsmannen säga att jag är ateist. Den slutsatsen var inte svår att komma fram till efter att ha läst ett antal av Richard Dawkins böcker. Jag tvivlade innan, men är nu i princip det man skulle kunna kalla för militant ateist.

Religion var säkert viktigt under ett skede av människans utveckling, när man behövde undertrycka primitiva impulser med någon form av social kontroll. Det var kanske relevant för tusen år sedan, men en modern utbildad människa lär inte behöva skrämmas med helvetet för att avhålla sig från både mördande och våldtäkter.

För trots allt så har människan i grunden en uppfattning om vad som är rätt och fel, som är både kulturöverskridande och religionsöverskridande. Det kallas ibland för den gyllene regeln.

Hur som helst, vad är målet med religionerna i världen idag? Det mest skrämmande är att kristna i USA och även ISIS/Daesh har en gemensam förhoppning om att apokalypsen ska inträffa snart. Dvs. världens slut och därefter påföljande räddning av mänskligheten. I princip så vill man ha den slutgiltiga lösningen för mänskligheten. Man nöjer sig inte med en endeslösung för en grupp som man inte tycker om, utan man söker den för mänskligheten.

Men vi andra som vill leva vidare i fred då? De skiter dessa religiösa människor i. Människan är alltid underordnad gud och guds vilja.

Så ska vi titta på allt elände som finns i världen idag då?

Putin har i maskopi med den rysk-ortodoxa kyrkan utmålat den västliga liberala demokratin som ett hot mot ryska "värden" och anständighet. Man kan nog med fog säga att den frihet som du och jag som svenskar betraktar som självklara är ett hot mot Putin. Fast i det här fallet är religionen ett medel, inte ett mål i sig. Så det som sker i Ukraina nu är helt enkelt en räddningsoperation, där Ukrainarna ska "räddas" från västlig liberal demokrati.

Soppan i Mellanöstern är ett utfall av kombinationen diktatorer som använder religionen som ett medel och faktiskt, extremt religiösa uttolkare av islam som följer sin religion helt bokstavstroende. Ungefär som om vi skulle ersätta dagens Svea Rikes Lag med den lag som gällde i Sverige på 1400-talet. Kanske inte den lagen vi skulle vilja ha idag. Tyvärr verkar många diktatorer i muslimska länder i takt med stigande ålder bli mer oroliga för sin egen frälsning i himlen och därmed ökad vilja till religiös lagstiftning. Bruneis införande av sharia-lagstiftning är ett sådant exempel. I princip så tror jag att tyvärr så är religiösa lagar målet i många muslimska länder. Dvs. en rättsordning som vi skulle betrakta som medeltida på alla sätt och vis.

I Afrika finns det en mix där religionen är både mål och medel. I muslimska länder finns tendensen till religiös lagstiftning som mål. I kristna länder så påverkas man tyvärr av missionärer från bland annat USA, som försöker införa någon form av religiös uttolkning som grund för lagstiftning. Exempel på detta är anti-gaylagarna i Uganda. Dödsstraff eller livstids fängelse för homosexualitet är något som diskuteras på allvar.

USA i sig självt har nog den industrialiserade väldens sämsta välfärdssystem och även ett väldigt oförlåtande samhällsklimat rörande ateister och icke-kristna. Vi kan nog konstatera att de delstater i USA som är fattigast och ojämlikast är också de mest religiösa.

Den svenska kyrkan har definitivt tappat sin kristna kompass och är på väg mot en ekumenisk allomfattande mellanmjölkssoppa som inte tilltalar någon som söker en religiös tillhörighet. Resultatet blir nog att katolicismen kommer att öka, förutom hallelujasekter som Livets Ord och andra frikyrkor.

Min slutsats är att religionen är i princip bara av ondo i dagens moderna värld. IS/Daesh är inte alls överraskande på något sätt. För när en religion kan kategorisera människor som just människor, eller icke-människor, så kan man rationalisera alla former av våld och ondska mot sina med/motmänniskor enligt de religiösa dogmer som gäller hos de som uttolkar sin religion.

Politiker gillar att tala om moderata krafter inom islam och kristendomen som en tröst mot det som man betraktar som religiös extremism. Jag skulle vilja gå ett steg längre. "Moderata" religiösa människor är de facto oftast agnostiker, men som på grund av socialt tryck eller kanske till och med efter reflektioner kring anomalier i sin egen religion inte vågar ta det slutgiltiga steget från religionens ok till en sekulär världsåskådning. De som inte är "moderata" är utövande, men tillämpar kanske inte alla delar av de religiösa urkunderna på grund av okunskap eller eget val. Dvs. man hanterar en religiös motsägelse genom att bortse från delar av religionen. Dessa individer får det jobbigt när någon som faktiskt är inläst och kunnig inom sin religion påtalar dessa brister.

Så var kommer vi att hamna i slutändan då? Jo, religionen kommer att användas både som mål och medel för att fortsätta driva de konflikter som vi ser i dagens värld. Det enda som vi kan hoppas på är att tillräckligt många blir kloka nog att slänga av sig religionens bojor.

Jo, marxismen är också en religion, om nu någon betvivlade detta. Alla former av ismer som förtrycker människors fria vilja är i vissa stycken religioner, oavsett om guden heter Gud, Allah, Marx, Lenin, Guevara, Mammon eller Fan.

I en fungerande rättsordning så dömer vi enbart efter fakta. Varför inte ställa samma krav på religionerna? Bevisa att urkunderna är fakta, så ska vi ta hänsyn till dem, annars inte.

För trots allt, hur en annan människa i sin villfarelse upplever livet efter detta, ska väl inte få forma vårt liv i denna värld?

Blir det krig nu?

Bloggrannen Cornucopia är alltid kul att läsa. Ibland måste jag säga att det är intressantare med alla kommentarer än själva artikeln i sig. För Cornu verkar på grund av sin storlek dra till sig väldigt många ryska psyopsoperatörer som kommenterar både det ena och det andra.

Men vi får väl försöka bena ut lite vad som kan och vad som inte kan hända av det som trollen påstår. Framförallt är det det ryska kärnvapenhotet som ska vara så oändligt farligt.

Om vi funderar på psykologin bakom en av huvudrollsinnehavarna, Putin, så finns det vissa spekulationer om att han har Aspbergers. Det kan man ju fundera på vad det skulle innebära i praktiken för Putins handlande. Men om vi lämnar sådana spekulationer därhän, utan tittar på sakförhållanden och sådant som är sannolikt.

Putin är en kort kille som antaligen blev mobbad som liten. Han fick sannolikt stryk av större killar än vad hans 170cm räcker till för att spöa på. Därav intresset för kampsporter, eftersom han ville slå tillbaks. Karriärsvalet med KGB är också typiskt för mobboffer som söker revansch. Ni kan fråga vilken polis eller militär som helst, många av dem har varit mobbingoffer och söker en formell maktposition för att skydda sig själv och kanske också för att "ge igen" på buset eller det man uppfattar som motståndare. En sak är dock säker, Putin är inte ointelligent eller korkad på något sätt.

Frågan är bara, vad driver Putin. Revanschlystnad helt klart, framförallt beroende på personliga tillkortakommanden under unga år. Den fysiska revanschen har han sannolikt uppnått i och med kampsportandet och även giftemålet med en avsevärt yngre kvinna. Enligt vissa källor är Putin dessutom god för 1.700 MILJARDER kronor. Bara för att sätta det i perspektiv, så är det cirka 40 årsbudgetar för den svenska försvarsmakten. Även om summan skulle bara vara en hundradel, så är det en avsevärd mängd pengar.

Vi kan nog tryggt konstatera att Putin är inte en självdestruktiv människa som önskar bevisa rysk storhet genom att starta ett kärnvapenkrig. Då skulle det inte vara rationellt att lägga ner all denna energi för att säkerställa personliga tillgångar och välbefinnande.

Så kärnvapenhotet är bara ett tomt hot, förutsatt att vissa kriterier inte inträffar. De kriterier som gäller för användandet av taktiska kärnvapen är ett direkt anfall mot ryskt territorium, oavsett metoder. Alltså, ge fan i ryska gränsen och det som finns på rysk sida. Detta får nog inbegripa Krim, även om man inte erkänner annekteringen.

Varför forsätter kriget i Ukraina då? Jo, det är så enkelt att Putin vet att Ukrainas krigsmakt räcker inte till för att möta hans trupper. Psykologisk krigföring i kombination med dålig statseknomi gör att de ukrainska styrkorna räcker helt enkelt inte till. Den ryska "låga nivån" av modernisering är också fullt tillräckligt för att slå Ukraina.

USA är splittrat i sina diverse krig i Afghanistan, Irak, Syrien, Yemen och så vidare, så man har helt enkelt ingen vilja att omfokusera mot Ukraina. Man kan med fog säga att USA är övermättat med andra konflikter. EU:s politiker beter sig som strykrädda pojkar på skolgården som drabbats av en mobbare. Man hoppas att varje lite eftergift ska stilla Putins vilja att fortsätta kriget. Men i praktiken så uppmuntrar det beteendet Putin, då han ser att kostnaden för kriget är relativt litet kontra vinsterna. Det är klart att han söker en landförbindelse med Krim och samtidigt så får han total kontroll över Ukrainas tillgång till Svarta Havet.

Så eftergifter fungerar inte, fungerar våld då? Självklart. En mobbare slutar när han möter en större motståndare. EU är en potentiellt större motståndare. USA likaså. Även Kina faktiskt, även om de inte har något intresse, bara vinning av konflikten i Europa.

Så hur ger vi Putin stryk utan att starta det tredje världskriget? Så här tänker jag mig en fungerande operationsplan.

Fas 1. Fjärrbekämpning av ryskt artilleri i första steget. Det här är ganska enkelt att uppnå. Med artilleriradar kan ryskt och separatistiskt artilleri lokaliseras med mycket stor precision. Me system som MLRS kan man bekämpa det ryska artilleriet på avstånd upp till 300 kilometer. Det innebär helt enkelt att ryskt artilleri kan inte skjuta tillbaks mot MLRS system. Då MLRS kan skjuta salvor med robotar, så innebär det också att inte ens kvalificerat ryskt luftvärn kan bekämpa inkommande robotar. MLRS-positionerna ska förstås skyddas av Patriot PAC-3 som skydd mot eventuella Iskandermissiler. Kort och gott, med bortskjutet artilleri på ukrainskt territorium kan inte ryssarna verka effektivt mot ukrainarna. Något som de som avvecklade det svenska artilleriet bör reflektera över. Det är endast det ryska artilleriets eldöverlägsenhet som har medfört att Ukraina förlorar kriget.

Fas 2. Bekämpning av logistikkedjan. Kryssningsmissiler i flertal skjuts mot järnvägsknutpunkter inom Ukrainskt territorium. Även logistikpunkter för tankning och laddning av stridsfordon. Dessa positioner kan upptäckas medelst satellitspaning. Det skulle förvägra ryska stridsfordon rörlighet i terrängen.

Fas 3. Bekämpning av ryska stridsvagnar och stridsfordon. Dagtid sker detta lämpligtvis med robotsystem som Javelin av ukrainskt infanteri. Nattetid bör man slå till mot grupperingsplatser i Ukraina med kryssningsmissiler.

Notera att alla dessa faser kan genomföras som fullt lagligt stöd till Ukrainas regering av framförallt USA och Storbrittanien som ett led i Budapestöverenskommelsen om garantier för Ukrainas integritet. Storbrittanien kan förstås be sina EU-vänner om stöd till detta, inklusive Sverige. Till exempel med artilleriradar Arthur.

Syftet är förstås inte att vinna kriget mot ryssarna, då de kommer sannolikt allra senast i fas 2 att erkänna att det är faktiskt rysk reguljär trupp i Ukraina som krigar. Självklart i kombination med ett hot om kärnvapenkrig. Om inte, så kommer fas 3 att räcka för att Ukraina ska kunna återta områdena som förlorats till Ryssland, med undantag av Krim.

Varför krigar Ryssland i östra Ukraina då? Inte är det för att införa en finare form av demokrati till östra Ukraina, utan för att de vill ha kontroll över en landförbindelse till Krim. För en bro blir inte byggd på en dag, eller troligen inte ens inom tio år med dagens sanktioner. Dessutom så levereras all elektricitet och dricksvatten från östra Ukraina till Krim. Ni kan ju tänka er att det är helt livsviktigt för ryssarna för att kunna behålla Krim över tiden.

Nåväl, vad gör vi i fas 2 när Putin deklarerar att det är rysk trupp i östra Ukraina. Jo, vi slutar faktiskt att kriga. Inför personliga sanktioner mot Putin och beslagtar hans tillgångar utomlands, inklusive bulvaner. Det blir säkerligen rättsprocesser, men dessa kan fördröjas såpass länge att tillgångarna blir just icke-tillgångar till Putin och hans anhang.

Sen måste frågan väckas i FN, huruvida det är acceptabelt för en medlem i säkerhetsrådet att börja ett krig i strid mot folkrätten. Det kan leda till FN-systemets haveri, men fråga är om det är en större förlust för världen. För när FN bildades av andra världskrigets segrarmakter, så var styrkebalansen helt annorlunda mot idag. Men det är en annan filosofisk fråga.

Framförallt ser jag framför mig en helt annan typ av åtgärder mot Ryssland. Nämligen ett TOTALT handelsembargo mot Ryssland. OM USA inför det och EU, så kan vi nog se effekter ganska fort. Japan kommer sannolikt att haka på, tillsammans med Syd-Korea. Kineserna skulle nog kunna ta över en del av handeln, men kommer sannolikt att få valet att handla med USA/EU ELLER Ryssland. Och var finns köpkraften? Samma gäller för övrigt Indien.

Sen kan ni fråga er vad konskevenserna blir i Ryssland när Microsoftuppdateringar inte kommer till datorer i Ryssland, iPhone och Androidtelefoner inte får appar och uppdaterinar och så vidare.

Men så har vi ju det läskiga tredje världskriget. OM Putin väljer den vägen, skulle atombombande av USA och EU fixa Microsoftuppdateringarna, iPhones och så vidare. Nä, han kommer att sabotera för sig själv.

Det finns en fördel med en för oss rationell fiende. Han vill inte dö, han vill inte förstöra det som han vill ha och han drivs av motiv som går att styra. Putin är en sådan fiende. Varken mer eller mindre.

Vårt problem är att EU:s politiker verkar inte förstå att anledningen till att man har en militär makt är att den kan komma att behöva användas ibland för att uppnå politiska mål. Våld är inte trevligt, men ibland behövs det lite våld för att undvika mer våld. Motståndaren har visat en vilja till våld när man möter en svagare motståndare. Jag är säker på att en starkare motståndare skulle vara våldsavhållande, om än inte initialt, så i förlängningen.

För övrigt så längtar jag efter regeringens konskevensanalys av konstaterandet att Ukraina har invaderats av Ryssland. Säkerligen mer feministisk utrikespolitik utan reell effekt.

För övrigt, det är redan krig i Europa. Frågan är bara, är vi med de ryggradslösa, eller står vi upp för våra ideal i handling och inte enbart i tal?

Sveriges gräns, inkompetens eller ignorans?

Så har vi än en gång konstaterat att Sverige är inte bäst i EU-klassen på något viktigt. Nämligen vårt åtagande som Schengenland att hålla koll på de in och utpassager som sker till och från svenska flygplatser. I många EU-länder, så scannas passen, så att man automatiskt kan kontrollera personer som kan finnas både på terrorlistor och brottslingar. I inslaget från SR så ursäktas det halvt om halvt att Tyskland har inte heller ett system för scanning av pass. Vilket i tyskt fall inte spelar någon roll.

Jag har kommit till Tyskland från Afrika ett flertal gånger och konstaterar följande. Dörren öppnas. Tysk passpolis kliver in i planet och kontrollerar varje pass manuellt. Vid minsta otydlighet eller osäkerhet måste passageraren stanna kvar i flygplanet tills alla med godkända handlingar har klivit ur planet. Därefter, även om resehandlingarna skulle "försvinna" eller destrueras, så finns det spårbarhet på flygbolag och från vilket land man kommer. Alltså kan man skickas tillbaks till startpunkten.

Nåväl, Sverige har alltså valt att under de tio år som reglerna har funnits, att inte införa en datoriserad scanning av pass. Med tanke på den villighet som finns i Sverige för att datorisera andra processer, kan jag finna det märkligt att just detta område inte har råkat ut för någon form av IT-projekt.

Med tanke på att svenska pass verkar vara ovanligt lättappade, så torde ett sådant system både finna illegalister likväl som stulna och/eller förkomna pass vid gränspassage.

Kombinationen av obefintlig passkontroll och 177.000 förkomna pass bådar inte till en bra kontroll av vilka som reser in i riket och vilka som reser ut. Jag skulle inte bli förvånad om någon cynisk politiker tycker att med den slappa svenska inställningen, så slipper vi nog terrorism, eftersom vi tillåter terrorister att röra sig fritt till och från Schengenområdet. Det vore en hemsk tanke. Och visst är det väl så att inte skulle väl en terrorist slå till mot det landet som erbjuder bäst möjligheter till obevakad in och utresa.

Så frågan till dina politiker borde vara, är det så på grund av inkompetens eller ignorans? För inte finns det väl något stöd för terrororganisationer eller ursäktande för medlemar i terroristorganisationer.

Just nu måste jag säga att svensk politik imponerar inte på något område. Eller myndighetsutövning.

Fred i vår tid

Köpenhamn, tråkigt, men inget som kan ändra på vårt demokratiska styrelseskick.

Det är fantastiskt hur mycket politiker och media har varit Charlie och nu senast danskar. Självfallet är terrordåd tragiska och olyckliga för de som blir offer. Men en sak är säker, den liberala demokratin hotas faktiskt inte av dessa dåd. Det enda som händer är att staterna som drabbas har att välja mellan införandet av mer inre kontroller eller inte. Kort och gott, de individuella friheterna och respekten för privatlivets helgd minskar. Men demokratin försvinner inte för det.

Det som är värre är faktiskt ett hot som faktiskt påverkar alla demokratier i EU på ett mycket negativt sätt. Och det är Rysslands uppenbara revanschism gentemot framförallt länderna i västra Europa. Och dit får vi nog räkna oss till. Just idag är en intressant dag, eftersom EU för första gången OFFICIELLT har uttalat att just Ryssland har invaderat Ukraina.

Men om detta är det väldigt tyst bland politiker i EU-länder, inkluderat svenska politiker. Här har alltså den allians som Sverige är medlem i medgivit att Ryssland har begått ett brott mot FN-stadgan, genom att starta ett aggressionskrig mot Ukraina. Eftersom säkerhetsrådet måste besluta om hur man ska göra i sådana fall, så kan vi säkerligen räkna med att alla initiativ mot Ryssland kommer att fällas med ett ryskt veto.

Men då kommer vi till den viktiga följdfrågan, nämligen vad ska vi göra? En sak är säker, man kan inte gräva ner huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt. För gör man det, så försvinner trovärdigheten i EU:s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik. Framförallt ger det Ryssland tillfälle att de facto splittra EU, vilket redan syns i de ryska flirtarna med den nya grekiska regerigen och även Putins statsbesök i Ungern idag.

Nu ser säkert många EU-motståndare detta inte som en nackdel, om EU skulle splittras. Men det som man faktiskt säger nej till är ett fredsskapande projekt som faktiskt fungerar. Sen har våra folkvalda alltid ett alternativ att välja allt det sämsta eller allt det bästa från gemenskapen. Men det är något som vi väljare kan påverka.

Men som sagt, är det verkligen någon svensk väljare eller politiker som på fullt allvar tror att Ryssland kommer att nöja sig med Ukraina? Eller tror att den ryska formen av demokrati är så mycket bättre än den som vi har inom EU som gemenskap? Att den typen av människor inte ser någon anledning till oro, det förstår jag. Även om de borde utredas för någon form av psykisk sjukdom enligt mitt förmenande.

Så frågan är, vad ska vettiga politiker göra? Uppenbarligen vill vi inte slåss mot Ryssland, även om de har en femtedel av EU:s ekonomiska kapacitet. Men det måste börja kosta. Ekonomiska sanktioner måste slå mycket hårt. Ryska intressen utomlands borde helt enkelt frysas. Kanske lite "omärkta" vapeninsatser mot ryska logistikknutpunkter i Ukraina? Några kryssningsmissiler kan göra underverk.

Stoppas inte Ryssland i Ukraina, så är jag rädd för att följande länder kommer att hamna under rysk influens. Vitryssland, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Georgien med flera. Där har vi varit förr, och det var ingen bra världsordning, framförallt inte för de som drabbades, då av sovjetisk kommunism, nu av rysk "demokrati".

Ryssland som en moralisk aktör på världsscenen är ungefär lika stötande för en demokrat som att Nordkorea är medlem i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

Så vad gör då våra svenska politiker? Ja, inte öppnar de ögonen för verkligheten. Försvaret har begärt fyra miljarder mer för att kunna lösa uppgiften enligt gällande försvarsbeslut. Svaret från finansministern är att det blir inga fyra miljarder kronor extra. Möjligen en halv miljard. Och det är baserat på en nivå där Ryssland bedömdes vara icke-expansinv, icke-revanschistisk och hade en mycket låg nivå på sin krigsmakt.

Nu har verkligheten bevisat att den ryska nivån på krigsmakten är inte låg. Ryssland har också visat sig vara militärt expansionsvilligt och dessutom fullständigt struntat i internationell rätt.

Men va fan, varför strula med viktiga saker, när vi kan vara lite Charlie och danska, för det kostar ju inget. Ord är gratis, handling kostar......

NATO eller inte?

Ingen kan ju ha undgått att i efterdyningarna av både påskflygningar, underrättelseoperationer och Ukraina, så har den svenska NATO-debatten flammat upp. Med kända linjer i sanden på alla håll och kanter.

Motargumenten är många. Det vanligaste argumentet är att svensk alliansfrihet har tjänat oss väl. Och att den tjänar oss väl ännu idag. Här faller logiken rejält pladask. Den svenska alliansfriheten vilar på ett antal fundament som man är högst ovillig att debattera.

Först och främst vilar den geostrategiskt på det faktum att Sverige har varit inkluderat, fast högst inofficiellt, under USA:s kärnvapenparaply. Det var tacken från USA för att Sverige avvecklade sitt eget kärnvapenprogram. Så sent som 2012 skickades cirka 3kg plutonium från Sverige till USA.

För det andra, så krävde alliansfriheten en egen avancerad försvarsindustri. Det märkliga är att den egna försvarsindustrin fick tillgång till högteknologi från USA. Ett allmänt känt exempel på detta är jetmotorer till SAAB:s flygplan. Det som är kanske mindre känt är kritiska elektronikkomponenter och mikroprocessorer som också finns i flygplanen. Så förutsättningen för alliansfriheten var ändå att ha goda relationer med USA.

För det tredje, så kan vi bara titta på hur den svenska försvarsmakten såg ut under 50- till 70-talet. Det är nog inte allmänt känt bland svenskarna att Sverige hade under väldigt lång tid under efterkrigstiden världens FJÄRDE största flygvapen. Marinen var också stor och i praktiken inriktat mot att hindra den Sovjetiska Östersjöflottan att operera.

Motståndarna till NATO vill absolut inte debattera dessa fakta och vilken avgörande betydelse det har haft för officiell svensk alliansfrihet kontra faktiska omständigheter.

Argumenten för NATO är att eftersom vi i Sverige har inte bara tomma lador hos finansen, utan också tomma mobiliseringsförråd och förbandsklossar, så måste vi gå med för att inte verka helt tandlösa mot Putins eventuella säkerhetspolitiska aspirationer.

Tyvärr måste jag konstatera att det är nackdelar med båda vägvalen. Det är ett faktum att just på grund av att USA bär en så stor del av NATO:s kostnader, så blir alliansen ibland ett verktyg för USA:s politiska ambitioner. Det finns både lyckade och misslyckade historiska exempel på detta. Tyvärr så verkar den i USA förhärskande naiva föreställningen att min fiendes fiende är min vän slå tillbaks mot USA med allierade alldeles för ofta för att det ska kännas helt tryggt.

Vilket man än föredrar, så måste vi öppna ögonen för ett antal fakta, som måste åtgärdas oavsett vilket man väljer. Nämligen den kraftiga neddragning som har gjorts inom Försvarsmakten. Det inbegriper allt från socialdemokratiska regeringar och efterföljande alliansregeringar. Läsningen hos bloggrannen Cornucopia är rent ut sagt deprimerande och borde vara en väckarklocka för alla tänkande människor som vill ha en svensk försvarsmakt.

Så vad kan vi göra då?

I grunden så är den svenska försvarsmakten så svag idag, att man har ingen avskräckande effekt på ett eventuellt ryskt våldsanvändande. Inte ens den svenska överbefälhavaren tror på något annat än just enveckasförsvaret.

Det finns ett enkelt svar. Pengar. Det krävs pengar till befintliga och framförallt återtagna och nya förmågor för att på något sätt få en trovärdig försvarsmakt, oavsett NATO eller ej.

Det finns dock en skillnad som vi bör notera direkt. Det är sannolikt billigare att bli medlem i NATO än att skapa en helt egen förmåga som är alliansfri när det gäller att kunna göra det kostsamt för Ryssland att bedriva militära operationer mot Sverige.

Om jag får gissa mellan tummen och pekfingret, så skulle jag vilja hävda att för ett land som Sverige, så skulle försvaret behöva cirka 60 miljarder på den militära delen och 20 miljarder på den civila årligen, för att man ska passera någon form av nedre skamgräns för ett medlemsland i NATO. Så i praktiken måste Magdalena hitta cirka 40 miljarder i sin tomma lada för att betala för ett NATO-medlemskap.

Så tar vi den av bland annat socialdemokraterna förordade alliansfriheten. Den är ju inte direkt uttalad, utan det som uttalats är att socialdemokraterna vill inte utreda ett NATO-medlemskap. Problemet med den inställningen är att utan en allians eller PÅLITLIGA vänner i ryggen, så måste Magdalena leta lite till i ladan. För vi kan faktiskt inte lita till EU när det gäller svensk säkerhetspolitik. Ryssland har nyttiga idioter på både höger- och vänsterkanten som på olika sätt kan blockera EU. Även Merkels väldig försiktiga inställning till Ryssland visar att stora EU-länder tar väldigt stora hänsyn till rysk vilja, även om det säkerligen för politiker på den nivån är helt klart att Ryssland har invaderat Ukraina. Så min bedömning är att om Sverige vill vara helt alliansfria, så bör försvaret få cirka 80 miljarder och det civila försvaret 40 miljarder årligen.

Som svensk väljare har man egentligen två alternativ. Att bli medlem i en allians med bra säkerhetsgarantier och betala 40 miljarder mer i skatt för att få gå med i klubben på villkor som säkerställer säkerhetsgarantierna.

Eller så väljer man att säga att över 200 år av svenskt oberoende och fred (nåja, lite transittrafik, stål till Tyskland och lite baltutlämningar räknas inte), så ska vi välja den alliansfria vägen. Vilket leder till en skatteökning på 80 miljarder kronor.

Om jag själv skulle vilja, så skulle jag nog föredra den alliansfria linjen med 80 miljarder till.

Men tyvärr leder nog bristen på statsmän, statskvinnor och statshen till att vi väljer alliansfrihet och sparar 10% på försvaret när Putin (för tillfället) har nöjt sig med Ukraina.

Och vilka konsekvenser en sådan utveckling skulle få, det får du fundera på själv.

Это время, чтобы выучить русский язык!

Putin-Merkel, could be as bad as Molotov-Ribbentrop

Chancellor Anglea Merkel and president Francoise Hollande are in Moscow for negotiations with the Russian president, Vladimir Putin regarding the war in Ukraine. This is odd for many reasons, or not.

First and foremost, Putin denies ALL involvment in the warring in Eastern Ukraine. Why negotiate with a person who is not involved?

To be honest, there is enough with conclusive proof that Russia has invaded Ukraine with regular troops. It is impossible for the "rebels" to have well sorted out logistics supplies, modern arms only available to the Russian military and operating complex SIGINT and Air Defence systems without the aid of Russian specialist.

The main problem for the US and EU is to actually acknowledge the facts on the ground. Russia HAS invaded Ukraine and also annected Crimea against international law and also against the Budapest Memorandum on Security Assurances, signed by USA, UK and Russia in 1994.

This can only indicate one thing, and that is that Russia is not a trustworthy nation when it comes to international treaties. So why would Putin, not involved in the war in Eastern Ukraine, but still annected Crimea against all treaties be trustworthy regarding ANY agreements on Ukraine?

So why does Merkel and Hollande want to negotiate with Putin? Should they not be negotiating with the rebel leaders?

Secondly, what can Merkel and Hollande offer to Putin? Rumours says that maybe Putin could keep Crimea and get some of the Eastern parts of Ukraine. And also a promise not to accept Ukraine as a member of the EU and NATO. This is a sure way to alienate the population of Ukraine from the EU and the democratic structures prevalent in the European Union. My assessment is that Merkel and Hollande can not promise Eastern Ukraine or Crimea to Russia, due to the fact that USA and the UK are not involved in the negotiations. It would be a surefire way to break up the trust and alliance between the four NATO countries.

Thirdly, what kind of Europe do we want for the future? One that is bullied by a nuclear power? Or one that is continuing the way ahead for better democracies. Yes, EU is not the optimal solution, but the best one that we have to build a democratic future for Europe.

So what do I think would be the best course of action?

As long as Putin does NOT acknowledge that the troops are Russian, then NATO should intervene with deadly force against the rebels heavy weapons. Also supporting the Ukrainian army with weapons like anti-tank missiles, anti-artillery radars and system etc.

The second that Putin agrees that the troops are Russian, NATO should stop using deadly force. From there, the international community should consider whether Russia should even be in the UN Security Council, considering it's blatant disregard of international law and treaties. Of course Putin could have the option to just let the support for the rebels dwindle into oblivion and let the Ukrainians "win" the war.

Crimea should be given back to Ukraine. That is obvious.

One thing has to be recognized about Russia. It is acting like a bully on the school yard. And a bully will NEVER, EVER stop, until the bully learns that there is a steep cost involved in bullying.

Unfortunatelly the historical tides has changed somewhat. The Molotov-Ribbentrop agreement was written at a time when Hitler knew that sooner or later he would attack the Soviet Union. When Operation Barbarossa started, Stalin was in disbelief and denial about the facts.

So what will the Putin-Merkel agreement be like? Probably Merkel will hope that the concessions to Putin will make him happy. But of course, even the Crimea was the "only" correction that Putin wanted to make. But even now we can see that his corrections are more extensive than Crimea only. So the question will be, will Merkel be as surprised as Stalin, when she finds out that Putin wanted more?

Finally I would like to ask, why would we want to bow to a bully with one fifth of the economic power of the EU? Economic power equals to potential military power.

It is time for the EU politicians to actually invest in a bigger stick. Not to look the other way when the legitimate democratic aspirations of the Ukrainian people gets shattered by the Russian way of "democracy".

Nu vill sossarna minska antalet kommuner

Där satt den, socialdemokraternas svar på välfärden och solidaritet mellan individer. Karin Wanngård, S-märkt finansborgarråd har utdelat sina klokheter på SvD Opinion.

Men vad är det som hon säger egentligen? Jo, att vi ska ha en solidariskt finansierad välfärd. Tydligen skapar välfärden också tillväxt enligt henne, fast det borde i grunden vara en kostnad för skattebetalaren. Sen blir det lite sossenostalgi om välutbildad arbetskraft tack vare utbildning som varit tillgänglig för alla. I princip så antyder hon att utbildning av god kvalité är inte tillgänglig för alla idag. Kanske tror hon att andra omfördelningsmekanismer skulle hjälpa upp den svenska skolans misslyckande i PISA-mätningarna?

Karin argumenterar väldigt mycket för det faktum att man skulle kunna skapa en effektivare förvaltning med färre kommuner. Bloggrannen Cornucopia sågade den synen på saker och ting ganska effektivt. Det är självklart att ju mer centraliserad förvaltningen blir, desto mer fjärmar sig ansvariga politiker från väljarkåren. Små kommuner har just fördelen att kommunalpolitiker kan ställas till svars på ett konkret sätt. Därför ser man faktiskt skillnad mellan riks- och lokalpolitiker när det gäller inställning till vissa valfrågor och pragmatisk och praktisk verklighet.

Bloggrannen Sven-Erland parodierar också kring Karins motiv för att minska antalet kommuner. Mycket läsvärt, om man vill trösta sig i snögloppet.

Jag misstänker dock att Karin har lite andra motiv. Nämligen först och främst, så är hon väl medveten om att i små kommuner finns det lokala partier med ett ganska stort inflytande, som inte är knutna till några riksdagspartier. Det måste vara störande för en sosse att konstatera att man inte får styra lokalt.

Men ska vi titta på lite orsakssamband istället?

För det första kan vi konstatera att den svenska skolan är körd i botten efter åratal av skolflum som 68-generationen har hållit på med. Kunskap och kompetens är inte en socialistisk grundövning i kollektivt medvetande, utan i högsta grad en individuell ansträngning. Om vi tar Stockholms kommun, där Karin är finansborgarråd, så kan vi ställa oss den retoriska frågan: "Varför har Stockholms kommun Sveriges största diskrepans inom skolan när det gäller bra och dåliga skolor?". Utöver detta betalar just Stockholms kommun överlägset mest till just omfördelningssystemet mellan kommuner. OM kommunen som betalar mest inte ens inom sina egna kommungränser klarar av att leverera ett utfall inom skolan som är jämlikt mellan olika kommundelar, så lär det inte avhjälpas med större kommuner. Förutom att många kranskommuner har överlag bättre resultat än snittet i Stockholm, så det skulle kanske bättra på Karins genomsnitt, men inte de facto de sämsta skolorna.

Om Karin vill vara seriös, så borde hon istället föreslå att vissa verksamheter som är kommunala idag borde förstatligas.

Jag ser framför mig följande områden.

1. Skolan
2. Äldrevården
3. Närsjukvården/geriatriken
4. Försörjningsstödet

Då skulle kommunerna förvalta i princip alla icke-välfärds eller utbildningsrelaterade frågor. Exempel på detta är lokal infrastruktur i form av vatten och avlopp, vägar utan riksintresse, parkförvaltning och möjligen socialnämnd. Så kvar av det kommunala självstyret blir ett tekniskt kontor och ett socialkontor.

Men egentligen tror jag att Karin är bara ute efter mer skattepengar att omfördela från välskötta kranskommuner till sina egna krisande projekt och av vallöften tömda lador.