Ingen kan ju ha undgått att i efterdyningarna av både påskflygningar, underrättelseoperationer och Ukraina, så har den svenska NATO-debatten flammat upp. Med kända linjer i sanden på alla håll och kanter.
Motargumenten är många. Det vanligaste argumentet är att svensk alliansfrihet har tjänat oss väl. Och att den tjänar oss väl ännu idag. Här faller logiken rejält pladask. Den svenska alliansfriheten vilar på ett antal fundament som man är högst ovillig att debattera.
Först och främst vilar den geostrategiskt på det faktum att Sverige har varit inkluderat, fast högst inofficiellt, under USA:s kärnvapenparaply. Det var tacken från USA för att Sverige avvecklade sitt eget kärnvapenprogram. Så sent som 2012 skickades cirka 3kg plutonium från Sverige till USA.
För det andra, så krävde alliansfriheten en egen avancerad försvarsindustri. Det märkliga är att den egna försvarsindustrin fick tillgång till högteknologi från USA. Ett allmänt känt exempel på detta är jetmotorer till SAAB:s flygplan. Det som är kanske mindre känt är kritiska elektronikkomponenter och mikroprocessorer som också finns i flygplanen. Så förutsättningen för alliansfriheten var ändå att ha goda relationer med USA.
För det tredje, så kan vi bara titta på hur den svenska försvarsmakten såg ut under 50- till 70-talet. Det är nog inte allmänt känt bland svenskarna att Sverige hade under väldigt lång tid under efterkrigstiden världens FJÄRDE största flygvapen. Marinen var också stor och i praktiken inriktat mot att hindra den Sovjetiska Östersjöflottan att operera.
Motståndarna till NATO vill absolut inte debattera dessa fakta och vilken avgörande betydelse det har haft för officiell svensk alliansfrihet kontra faktiska omständigheter.
Argumenten för NATO är att eftersom vi i Sverige har inte bara tomma lador hos finansen, utan också tomma mobiliseringsförråd och förbandsklossar, så måste vi gå med för att inte verka helt tandlösa mot Putins eventuella säkerhetspolitiska aspirationer.
Tyvärr måste jag konstatera att det är nackdelar med båda vägvalen. Det är ett faktum att just på grund av att USA bär en så stor del av NATO:s kostnader, så blir alliansen ibland ett verktyg för USA:s politiska ambitioner. Det finns både lyckade och misslyckade historiska exempel på detta. Tyvärr så verkar den i USA förhärskande naiva föreställningen att min fiendes fiende är min vän slå tillbaks mot USA med allierade alldeles för ofta för att det ska kännas helt tryggt.
Vilket man än föredrar, så måste vi öppna ögonen för ett antal fakta, som måste åtgärdas oavsett vilket man väljer. Nämligen den kraftiga neddragning som har gjorts inom Försvarsmakten. Det inbegriper allt från socialdemokratiska regeringar och efterföljande alliansregeringar. Läsningen hos bloggrannen Cornucopia är rent ut sagt deprimerande och borde vara en väckarklocka för alla tänkande människor som vill ha en svensk försvarsmakt.
Så vad kan vi göra då?
I grunden så är den svenska försvarsmakten så svag idag, att man har ingen avskräckande effekt på ett eventuellt ryskt våldsanvändande. Inte ens den svenska överbefälhavaren tror på något annat än just enveckasförsvaret.
Det finns ett enkelt svar. Pengar. Det krävs pengar till befintliga och framförallt återtagna och nya förmågor för att på något sätt få en trovärdig försvarsmakt, oavsett NATO eller ej.
Det finns dock en skillnad som vi bör notera direkt. Det är sannolikt billigare att bli medlem i NATO än att skapa en helt egen förmåga som är alliansfri när det gäller att kunna göra det kostsamt för Ryssland att bedriva militära operationer mot Sverige.
Om jag får gissa mellan tummen och pekfingret, så skulle jag vilja hävda att för ett land som Sverige, så skulle försvaret behöva cirka 60 miljarder på den militära delen och 20 miljarder på den civila årligen, för att man ska passera någon form av nedre skamgräns för ett medlemsland i NATO. Så i praktiken måste Magdalena hitta cirka 40 miljarder i sin tomma lada för att betala för ett NATO-medlemskap.
Så tar vi den av bland annat socialdemokraterna förordade alliansfriheten. Den är ju inte direkt uttalad, utan det som uttalats är att socialdemokraterna vill inte utreda ett NATO-medlemskap. Problemet med den inställningen är att utan en allians eller PÅLITLIGA vänner i ryggen, så måste Magdalena leta lite till i ladan. För vi kan faktiskt inte lita till EU när det gäller svensk säkerhetspolitik. Ryssland har nyttiga idioter på både höger- och vänsterkanten som på olika sätt kan blockera EU. Även Merkels väldig försiktiga inställning till Ryssland visar att stora EU-länder tar väldigt stora hänsyn till rysk vilja, även om det säkerligen för politiker på den nivån är helt klart att Ryssland har invaderat Ukraina. Så min bedömning är att om Sverige vill vara helt alliansfria, så bör försvaret få cirka 80 miljarder och det civila försvaret 40 miljarder årligen.
Som svensk väljare har man egentligen två alternativ. Att bli medlem i en allians med bra säkerhetsgarantier och betala 40 miljarder mer i skatt för att få gå med i klubben på villkor som säkerställer säkerhetsgarantierna.
Eller så väljer man att säga att över 200 år av svenskt oberoende och fred (nåja, lite transittrafik, stål till Tyskland och lite baltutlämningar räknas inte), så ska vi välja den alliansfria vägen. Vilket leder till en skatteökning på 80 miljarder kronor.
Om jag själv skulle vilja, så skulle jag nog föredra den alliansfria linjen med 80 miljarder till.
Men tyvärr leder nog bristen på statsmän, statskvinnor och statshen till att vi väljer alliansfrihet och sparar 10% på försvaret när Putin (för tillfället) har nöjt sig med Ukraina.
Och vilka konsekvenser en sådan utveckling skulle få, det får du fundera på själv.
Это время, чтобы выучить русский язык!
Motargumenten är många. Det vanligaste argumentet är att svensk alliansfrihet har tjänat oss väl. Och att den tjänar oss väl ännu idag. Här faller logiken rejält pladask. Den svenska alliansfriheten vilar på ett antal fundament som man är högst ovillig att debattera.
Först och främst vilar den geostrategiskt på det faktum att Sverige har varit inkluderat, fast högst inofficiellt, under USA:s kärnvapenparaply. Det var tacken från USA för att Sverige avvecklade sitt eget kärnvapenprogram. Så sent som 2012 skickades cirka 3kg plutonium från Sverige till USA.
För det andra, så krävde alliansfriheten en egen avancerad försvarsindustri. Det märkliga är att den egna försvarsindustrin fick tillgång till högteknologi från USA. Ett allmänt känt exempel på detta är jetmotorer till SAAB:s flygplan. Det som är kanske mindre känt är kritiska elektronikkomponenter och mikroprocessorer som också finns i flygplanen. Så förutsättningen för alliansfriheten var ändå att ha goda relationer med USA.
För det tredje, så kan vi bara titta på hur den svenska försvarsmakten såg ut under 50- till 70-talet. Det är nog inte allmänt känt bland svenskarna att Sverige hade under väldigt lång tid under efterkrigstiden världens FJÄRDE största flygvapen. Marinen var också stor och i praktiken inriktat mot att hindra den Sovjetiska Östersjöflottan att operera.
Motståndarna till NATO vill absolut inte debattera dessa fakta och vilken avgörande betydelse det har haft för officiell svensk alliansfrihet kontra faktiska omständigheter.
Argumenten för NATO är att eftersom vi i Sverige har inte bara tomma lador hos finansen, utan också tomma mobiliseringsförråd och förbandsklossar, så måste vi gå med för att inte verka helt tandlösa mot Putins eventuella säkerhetspolitiska aspirationer.
Tyvärr måste jag konstatera att det är nackdelar med båda vägvalen. Det är ett faktum att just på grund av att USA bär en så stor del av NATO:s kostnader, så blir alliansen ibland ett verktyg för USA:s politiska ambitioner. Det finns både lyckade och misslyckade historiska exempel på detta. Tyvärr så verkar den i USA förhärskande naiva föreställningen att min fiendes fiende är min vän slå tillbaks mot USA med allierade alldeles för ofta för att det ska kännas helt tryggt.
Vilket man än föredrar, så måste vi öppna ögonen för ett antal fakta, som måste åtgärdas oavsett vilket man väljer. Nämligen den kraftiga neddragning som har gjorts inom Försvarsmakten. Det inbegriper allt från socialdemokratiska regeringar och efterföljande alliansregeringar. Läsningen hos bloggrannen Cornucopia är rent ut sagt deprimerande och borde vara en väckarklocka för alla tänkande människor som vill ha en svensk försvarsmakt.
Så vad kan vi göra då?
I grunden så är den svenska försvarsmakten så svag idag, att man har ingen avskräckande effekt på ett eventuellt ryskt våldsanvändande. Inte ens den svenska överbefälhavaren tror på något annat än just enveckasförsvaret.
Det finns ett enkelt svar. Pengar. Det krävs pengar till befintliga och framförallt återtagna och nya förmågor för att på något sätt få en trovärdig försvarsmakt, oavsett NATO eller ej.
Det finns dock en skillnad som vi bör notera direkt. Det är sannolikt billigare att bli medlem i NATO än att skapa en helt egen förmåga som är alliansfri när det gäller att kunna göra det kostsamt för Ryssland att bedriva militära operationer mot Sverige.
Om jag får gissa mellan tummen och pekfingret, så skulle jag vilja hävda att för ett land som Sverige, så skulle försvaret behöva cirka 60 miljarder på den militära delen och 20 miljarder på den civila årligen, för att man ska passera någon form av nedre skamgräns för ett medlemsland i NATO. Så i praktiken måste Magdalena hitta cirka 40 miljarder i sin tomma lada för att betala för ett NATO-medlemskap.
Så tar vi den av bland annat socialdemokraterna förordade alliansfriheten. Den är ju inte direkt uttalad, utan det som uttalats är att socialdemokraterna vill inte utreda ett NATO-medlemskap. Problemet med den inställningen är att utan en allians eller PÅLITLIGA vänner i ryggen, så måste Magdalena leta lite till i ladan. För vi kan faktiskt inte lita till EU när det gäller svensk säkerhetspolitik. Ryssland har nyttiga idioter på både höger- och vänsterkanten som på olika sätt kan blockera EU. Även Merkels väldig försiktiga inställning till Ryssland visar att stora EU-länder tar väldigt stora hänsyn till rysk vilja, även om det säkerligen för politiker på den nivån är helt klart att Ryssland har invaderat Ukraina. Så min bedömning är att om Sverige vill vara helt alliansfria, så bör försvaret få cirka 80 miljarder och det civila försvaret 40 miljarder årligen.
Som svensk väljare har man egentligen två alternativ. Att bli medlem i en allians med bra säkerhetsgarantier och betala 40 miljarder mer i skatt för att få gå med i klubben på villkor som säkerställer säkerhetsgarantierna.
Eller så väljer man att säga att över 200 år av svenskt oberoende och fred (nåja, lite transittrafik, stål till Tyskland och lite baltutlämningar räknas inte), så ska vi välja den alliansfria vägen. Vilket leder till en skatteökning på 80 miljarder kronor.
Om jag själv skulle vilja, så skulle jag nog föredra den alliansfria linjen med 80 miljarder till.
Men tyvärr leder nog bristen på statsmän, statskvinnor och statshen till att vi väljer alliansfrihet och sparar 10% på försvaret när Putin (för tillfället) har nöjt sig med Ukraina.
Och vilka konsekvenser en sådan utveckling skulle få, det får du fundera på själv.
Это время, чтобы выучить русский язык!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar