Där satt den, socialdemokraternas svar på välfärden och solidaritet mellan individer. Karin Wanngård, S-märkt finansborgarråd har utdelat sina klokheter på SvD Opinion.
Men vad är det som hon säger egentligen? Jo, att vi ska ha en solidariskt finansierad välfärd. Tydligen skapar välfärden också tillväxt enligt henne, fast det borde i grunden vara en kostnad för skattebetalaren. Sen blir det lite sossenostalgi om välutbildad arbetskraft tack vare utbildning som varit tillgänglig för alla. I princip så antyder hon att utbildning av god kvalité är inte tillgänglig för alla idag. Kanske tror hon att andra omfördelningsmekanismer skulle hjälpa upp den svenska skolans misslyckande i PISA-mätningarna?
Karin argumenterar väldigt mycket för det faktum att man skulle kunna skapa en effektivare förvaltning med färre kommuner. Bloggrannen Cornucopia sågade den synen på saker och ting ganska effektivt. Det är självklart att ju mer centraliserad förvaltningen blir, desto mer fjärmar sig ansvariga politiker från väljarkåren. Små kommuner har just fördelen att kommunalpolitiker kan ställas till svars på ett konkret sätt. Därför ser man faktiskt skillnad mellan riks- och lokalpolitiker när det gäller inställning till vissa valfrågor och pragmatisk och praktisk verklighet.
Bloggrannen Sven-Erland parodierar också kring Karins motiv för att minska antalet kommuner. Mycket läsvärt, om man vill trösta sig i snögloppet.
Jag misstänker dock att Karin har lite andra motiv. Nämligen först och främst, så är hon väl medveten om att i små kommuner finns det lokala partier med ett ganska stort inflytande, som inte är knutna till några riksdagspartier. Det måste vara störande för en sosse att konstatera att man inte får styra lokalt.
Men ska vi titta på lite orsakssamband istället?
För det första kan vi konstatera att den svenska skolan är körd i botten efter åratal av skolflum som 68-generationen har hållit på med. Kunskap och kompetens är inte en socialistisk grundövning i kollektivt medvetande, utan i högsta grad en individuell ansträngning. Om vi tar Stockholms kommun, där Karin är finansborgarråd, så kan vi ställa oss den retoriska frågan: "Varför har Stockholms kommun Sveriges största diskrepans inom skolan när det gäller bra och dåliga skolor?". Utöver detta betalar just Stockholms kommun överlägset mest till just omfördelningssystemet mellan kommuner. OM kommunen som betalar mest inte ens inom sina egna kommungränser klarar av att leverera ett utfall inom skolan som är jämlikt mellan olika kommundelar, så lär det inte avhjälpas med större kommuner. Förutom att många kranskommuner har överlag bättre resultat än snittet i Stockholm, så det skulle kanske bättra på Karins genomsnitt, men inte de facto de sämsta skolorna.
Om Karin vill vara seriös, så borde hon istället föreslå att vissa verksamheter som är kommunala idag borde förstatligas.
Jag ser framför mig följande områden.
1. Skolan
2. Äldrevården
3. Närsjukvården/geriatriken
4. Försörjningsstödet
Då skulle kommunerna förvalta i princip alla icke-välfärds eller utbildningsrelaterade frågor. Exempel på detta är lokal infrastruktur i form av vatten och avlopp, vägar utan riksintresse, parkförvaltning och möjligen socialnämnd. Så kvar av det kommunala självstyret blir ett tekniskt kontor och ett socialkontor.
Men egentligen tror jag att Karin är bara ute efter mer skattepengar att omfördela från välskötta kranskommuner till sina egna krisande projekt och av vallöften tömda lador.
Men vad är det som hon säger egentligen? Jo, att vi ska ha en solidariskt finansierad välfärd. Tydligen skapar välfärden också tillväxt enligt henne, fast det borde i grunden vara en kostnad för skattebetalaren. Sen blir det lite sossenostalgi om välutbildad arbetskraft tack vare utbildning som varit tillgänglig för alla. I princip så antyder hon att utbildning av god kvalité är inte tillgänglig för alla idag. Kanske tror hon att andra omfördelningsmekanismer skulle hjälpa upp den svenska skolans misslyckande i PISA-mätningarna?
Karin argumenterar väldigt mycket för det faktum att man skulle kunna skapa en effektivare förvaltning med färre kommuner. Bloggrannen Cornucopia sågade den synen på saker och ting ganska effektivt. Det är självklart att ju mer centraliserad förvaltningen blir, desto mer fjärmar sig ansvariga politiker från väljarkåren. Små kommuner har just fördelen att kommunalpolitiker kan ställas till svars på ett konkret sätt. Därför ser man faktiskt skillnad mellan riks- och lokalpolitiker när det gäller inställning till vissa valfrågor och pragmatisk och praktisk verklighet.
Bloggrannen Sven-Erland parodierar också kring Karins motiv för att minska antalet kommuner. Mycket läsvärt, om man vill trösta sig i snögloppet.
Jag misstänker dock att Karin har lite andra motiv. Nämligen först och främst, så är hon väl medveten om att i små kommuner finns det lokala partier med ett ganska stort inflytande, som inte är knutna till några riksdagspartier. Det måste vara störande för en sosse att konstatera att man inte får styra lokalt.
Men ska vi titta på lite orsakssamband istället?
För det första kan vi konstatera att den svenska skolan är körd i botten efter åratal av skolflum som 68-generationen har hållit på med. Kunskap och kompetens är inte en socialistisk grundövning i kollektivt medvetande, utan i högsta grad en individuell ansträngning. Om vi tar Stockholms kommun, där Karin är finansborgarråd, så kan vi ställa oss den retoriska frågan: "Varför har Stockholms kommun Sveriges största diskrepans inom skolan när det gäller bra och dåliga skolor?". Utöver detta betalar just Stockholms kommun överlägset mest till just omfördelningssystemet mellan kommuner. OM kommunen som betalar mest inte ens inom sina egna kommungränser klarar av att leverera ett utfall inom skolan som är jämlikt mellan olika kommundelar, så lär det inte avhjälpas med större kommuner. Förutom att många kranskommuner har överlag bättre resultat än snittet i Stockholm, så det skulle kanske bättra på Karins genomsnitt, men inte de facto de sämsta skolorna.
Om Karin vill vara seriös, så borde hon istället föreslå att vissa verksamheter som är kommunala idag borde förstatligas.
Jag ser framför mig följande områden.
1. Skolan
2. Äldrevården
3. Närsjukvården/geriatriken
4. Försörjningsstödet
Då skulle kommunerna förvalta i princip alla icke-välfärds eller utbildningsrelaterade frågor. Exempel på detta är lokal infrastruktur i form av vatten och avlopp, vägar utan riksintresse, parkförvaltning och möjligen socialnämnd. Så kvar av det kommunala självstyret blir ett tekniskt kontor och ett socialkontor.
Men egentligen tror jag att Karin är bara ute efter mer skattepengar att omfördela från välskötta kranskommuner till sina egna krisande projekt och av vallöften tömda lador.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar