Vi tar den om feminismen och andra "alternativa" rörelser, som gärna skyller allt på den vite medelålders mannen, som jag råkar vara.
Problemet med feminismen är att det är inte en rörelse som står för jämlikhet mellan individer, utan just den formen av gruppering och kategorisering av kön, etnicitet och andra egenskaper, som egentligen är oväsentliga för en individs kvalitéer. Även inom feminismen kan man konstatera att det finns ett antal med varandra icke-kompatibla politiska ideologier.
En sak kan jag dock hålla med om när det gäller feministerna, och det är att kvinnor har precis samma rättigheter som alla andra människor. De har också samma värde som alla andra och vi kan inte kompromissa i dessa frågor.
Men sen slinter det rejält för många politiska feminister. Det är att man ignorerar det faktum att även kvinnor har egna, fria val, som kan avvika från den politiska feminismens syn om ett önskat utfall när det gäller kvinnligt fördelning inom olika yrken. Det är naturligt att de politiska feministerna söker makt, alltså så jobbar de stenhårt för att man ska kvotera in kvinnor i börsstyrelser med mera. De politiska feministerna räknar så klart med att de ska ta del av börsstyrelsernas köttgrytor i form av arvoden och politisk makt att forma affärsvärlden efter sina politiska ideal. När senas hörde ni en politisk feminist som beklagade sig över det faktum att hälften av sopgubbarna inte har blivit sopgummor? Nä, tänkte väl det. För det är inte den typen av "arbeten" som de politiska feministerna eftersträvar. Däremot är inte den politiska feminismen död, trots att vissa skribenter antyder det.
För det behövs fortfarande ett jämställdhetsarbete i samhället. Men det ska inriktas mot att försöka skapa ett samhälle där alla har samma möjligheter. Dock så måste vi acceptera att det fria valet finns och vi kan råka välja efter det som betraktas som könsstereotypt. Eller enligt andra stereotyper.
Ett annat problem med den politiska feminismen är att man gör allt till identitetspolitik. Jag kan nog ärligt säga att jag har aldrig reflekterat över min hudfärg när det gäller politisk, personlig eller sexuell identitet. Dessa identiteter har faktiskt inget att göra med min hudfärg, utan bygger på de kulturella och moraliska värderingar som jag har fått under min uppfostran och genom livets hårda skola.
Identitetspolitiken är för övrigt nära kopplad till feminismen, där man gärna etiketterar människor på olika sätt. Ett exempel är Rättviseförmedlingen, där dessa markörer blir en form av kvalitetsstämplar på individer. Tyvärr måste jag säga att en människa som Yasri Khan har en urusel kvinnosyn, sannolikt också en lika dålig syn på HBTQ-personer. Det måste sägas, trots att han sannolikt hade fått många rätt enligt Rättviseförmedlingens index om vilka egenskaper som borde prioriteras. Det värsta är att Yasri är inte den enda personen som är reaktionär i sin islamism. Det gäller lika mycket högerfalangen inom Sverigedemokraterna, som förordar att män och kvinnor ingår i "traditionella" relationer. Så här är identitetspolitiken lika levande för både islamister och "nationalister". Man har helt enkelt en förväntan om att saker och ting ska vara som "förr". Oavsett om man talar om folkhemmets Sverige från 50-talet med hemmafruar, eller om islamisternas shariaönskning om att fruarna är mannens egendom.
Jag vill egentligen summera det genom att göra följande påståenden.
För det första, alla ska få välja sin egen sexualitet, så länge som den baseras på medgivande av den andre parten i relationen och faller inom Svea Rikes Lag.
För det andra, man ska själv få basera sin identitet på sina egna värderingar, så länge som det inte förtrycker en annan människas rättigheter.
För det tredje, vi måste acceptera att människor har en fri vilja och ska få i största möjliga mån ge uttryck för sin fria vilja.
Tyvärr så har varken den politiska feminismen eller identitetspolitikerna förstått sig på dessa påståenden. Nämligen att vi är komplexa individer som måste få göra våra egna val, oavsett vad vissa politiska inriktningar anser vara önskvärt som utfall.
Problemet med feminismen är att det är inte en rörelse som står för jämlikhet mellan individer, utan just den formen av gruppering och kategorisering av kön, etnicitet och andra egenskaper, som egentligen är oväsentliga för en individs kvalitéer. Även inom feminismen kan man konstatera att det finns ett antal med varandra icke-kompatibla politiska ideologier.
En sak kan jag dock hålla med om när det gäller feministerna, och det är att kvinnor har precis samma rättigheter som alla andra människor. De har också samma värde som alla andra och vi kan inte kompromissa i dessa frågor.
Men sen slinter det rejält för många politiska feminister. Det är att man ignorerar det faktum att även kvinnor har egna, fria val, som kan avvika från den politiska feminismens syn om ett önskat utfall när det gäller kvinnligt fördelning inom olika yrken. Det är naturligt att de politiska feministerna söker makt, alltså så jobbar de stenhårt för att man ska kvotera in kvinnor i börsstyrelser med mera. De politiska feministerna räknar så klart med att de ska ta del av börsstyrelsernas köttgrytor i form av arvoden och politisk makt att forma affärsvärlden efter sina politiska ideal. När senas hörde ni en politisk feminist som beklagade sig över det faktum att hälften av sopgubbarna inte har blivit sopgummor? Nä, tänkte väl det. För det är inte den typen av "arbeten" som de politiska feministerna eftersträvar. Däremot är inte den politiska feminismen död, trots att vissa skribenter antyder det.
För det behövs fortfarande ett jämställdhetsarbete i samhället. Men det ska inriktas mot att försöka skapa ett samhälle där alla har samma möjligheter. Dock så måste vi acceptera att det fria valet finns och vi kan råka välja efter det som betraktas som könsstereotypt. Eller enligt andra stereotyper.
Ett annat problem med den politiska feminismen är att man gör allt till identitetspolitik. Jag kan nog ärligt säga att jag har aldrig reflekterat över min hudfärg när det gäller politisk, personlig eller sexuell identitet. Dessa identiteter har faktiskt inget att göra med min hudfärg, utan bygger på de kulturella och moraliska värderingar som jag har fått under min uppfostran och genom livets hårda skola.
Identitetspolitiken är för övrigt nära kopplad till feminismen, där man gärna etiketterar människor på olika sätt. Ett exempel är Rättviseförmedlingen, där dessa markörer blir en form av kvalitetsstämplar på individer. Tyvärr måste jag säga att en människa som Yasri Khan har en urusel kvinnosyn, sannolikt också en lika dålig syn på HBTQ-personer. Det måste sägas, trots att han sannolikt hade fått många rätt enligt Rättviseförmedlingens index om vilka egenskaper som borde prioriteras. Det värsta är att Yasri är inte den enda personen som är reaktionär i sin islamism. Det gäller lika mycket högerfalangen inom Sverigedemokraterna, som förordar att män och kvinnor ingår i "traditionella" relationer. Så här är identitetspolitiken lika levande för både islamister och "nationalister". Man har helt enkelt en förväntan om att saker och ting ska vara som "förr". Oavsett om man talar om folkhemmets Sverige från 50-talet med hemmafruar, eller om islamisternas shariaönskning om att fruarna är mannens egendom.
Jag vill egentligen summera det genom att göra följande påståenden.
För det första, alla ska få välja sin egen sexualitet, så länge som den baseras på medgivande av den andre parten i relationen och faller inom Svea Rikes Lag.
För det andra, man ska själv få basera sin identitet på sina egna värderingar, så länge som det inte förtrycker en annan människas rättigheter.
För det tredje, vi måste acceptera att människor har en fri vilja och ska få i största möjliga mån ge uttryck för sin fria vilja.
Tyvärr så har varken den politiska feminismen eller identitetspolitikerna förstått sig på dessa påståenden. Nämligen att vi är komplexa individer som måste få göra våra egna val, oavsett vad vissa politiska inriktningar anser vara önskvärt som utfall.
Feminism ≠ frihet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar