Försvarsmakten bryter mot sin egen uppförandekod och värdegrund

En kompis som känner till Balkan ganska bra, låt oss kalla honom Jokso, ställde en fråga, som jag tyckte var relevant att följa upp.

En del av er känner nog till att Försvarsmakten har både en värdegrund och en uppförandekod, och att alla anställda i Försvarsmakten förväntas efterleva dessa i alla stycken. Underlåtenhet i efterlevnad kan leda till både inofficiella och officiella sanktioner. Officiella i form av anmälningar till FPAN (Försvarsmaktens ansvarsnämnd) är en av dessa. Brukar leda till allt mellan löneavdrag och avsked.

Hur som helst, folk har hamnat i FPAN för allt möjligt, dvs. saker som har varit olämpliga och ända upp till kriminalitet. Så att bete sig olämpligt är kanske inte så farligt, men att vara kriminell borde ju i regel diskvalificera en individ för fortsatt anställning i Försvarsmakten.

Men nu kommer vi till det intressanta, nämligen, vad är andemeningen i värdegrunden och uppförandekoden? Och kan Försvarsmakten vara selektiv i hur man nyttar dessa policyinstrument?

Och här kommer vi till kamraten Joksos riktigt roliga retoriska fråga.

Försvarsmakten har nämligen idag stationerad personal i Thailand, som stöttar den thailändska militären med deras Gripen-flygplan. Och som alla känner till, så har den thailändska militären just störtat sin DEMOKRATISKT valda regering, dvs. de har genomfört en så kallad militärkupp.

Carl Bildt ser inga problem med Gripen i sig själv, eftersom thailändsk militär svårligen kan använda systemet mot den egna befolkningen. Men nu kommer vi till förlängningen av Joksos problemställning.

Nämligen, är det förenligt att svensk militär personal fortsätter att stötta en militär, som mot den demokratiska folkviljan har störtat sin regering? Eller borde Försvarsmakten, i linje med sin värdegrund och uppförandekod upphöra att stötta en militär junta, som har störtat den demokratiskt valda regeringen i Thailand?

Som jag ser det som statsman, så har Försvarsmakten två alternativ. Antingen gäller både värdegrund och uppförandekod för svensk personal ALLTID, i alla lägen, och då kallar man hem personalen till Sverige. Kort och gott, dessa policies är så viktiga, att de är oantastliga i varje läge av en försvarsmaktsanställds gärning, att de alltid får konsekvenser för individens handlande.

Eller så är dessa policies såpass flexibla, att de faktiskt är i sak godtyckliga. Och då är de dåliga nog att slänga i papperskorgen.

För att ställa retoriken till sin spets. Vilket är allvarligare, att stötta en militär som störtat sin folkvalda regering, eller att bete sig lite olämpligt på fyllan och villan under en mässfest?

Om du frågar statsmannen, så är nog stöttande av en militär som genomfört en militärkupp något allvarligare än en missriktad ordväxling på mässen.

Men jag är ganska säker på att Försvarsmakten kommer att gömma sig bakom "affärsprinciper" och att Regeringen ger direktiv.

Men som sagt, ta konsekvenserna av det också. Kasta den värdelösa värdegrunden och uppförandekoden i soporna. Det vanliga lagrummet för statliga tjänstemän räcker för det behov som föreligger när det gäller rättsskipning inom Försvarsmakten.

Eller kalla hem personalen som stöttar en militär, som störtat sin demokratiskt valda regering, tills situationen har återgått till en normalsituation för en demokrati.

Hur hanterar vi extremism i skolan?

Vi som har barn vet att deras förmåga till saklig argumentation och logisk analys brister till vissa delar. Det är inget konstigt med det, för barn utvecklas under sin uppväxt. Det finns till och med de forskare som påstår att vi som människor blir först riktigt mogna vid 25-30 årsåldern. Hur som helst, så kan vi konstatera att barn kan behöva stöd i sin mognadsutveckling för att göra informerade och väl underbyggda val i livet.

Så, då tar vi och spinner vidare på det här med politik i skolan. Finns det ett egenvärde i att politiska partier och andra ideologier (kristendom/islam) ska få påverka skolbarn?

Jag vill påstå att frågan är mycket, mycket svår att hantera. För hur du än gör, så kan det bli fel. Om vi tar den principiella diskussionen, så ska alla få tala fritt och säga vad det tycker och tänker. Den stora faran är dock att barn och ungdomar påverkas mer av känsloargument än vuxna. Som vuxen har man i regel lärt sig att granska argument baserat på en rationell analys och inte bara att "man känner för" något. Så i valet mellan godis och mat, så kan barnet oftare välja godis, medan den vuxne väljer mat.

Det är självklart så att en ideologi som förespråkar genetiskt urval som kriterier för att inkluderas som fullvärdiga medborgare i ett samhälle bör kritiseras. Alltså vill vi inte ha nazister oemotsagda.

Det är självklart så att en ideologi som förespråkar religiöst urval som kriterier för att inkluderas som fullvärdiga medborgare i ett samhälle bör kritiseras. Alltså vill vi inte ha islamister oemotsagda.

Det är självklart så att en ideologi som förespråkar klassurval som kriterier för att inkluderas som fullvärdiga medborgare i ett samhälle bör kritiseras. Alltså vill vi inte ha kommunister oemotsagda.

Jag tycker att här måste vi bli stringenta och kritiskt granska BÅDE politiska och religiösa ideologiers historiska bagage. Alltså är det helt rätt att analysera nazismens/fascistmens/kommunismens/islamismens/kristendomens HISTORISKA brott mot mänskligheten. Ju nyare en förbrytelse är, desto mer graverande är det för dagens diskurs. Något som skedde på 1500-talet är inte lika graverande som det som sker idag. Så dagens svenska mellanmjölkskristna blir nog ganska befriade från kritik. Kommunismens, fascismens och nazismens 1900-talssynder är tyvärr väldigt graverande idag. Observera att jag anser INTE att kommunisters krav är på något sätt berättigade idag. Inte heller har deras Marxistiska ideologi någon bäring på att vara en modell för hur ett idealt samhälle ska byggas. Jag behöver bara nämna Sovjetunionen, Vietnam, Nord-Korea, så förstår nog de flesta som växte upp i skuggan av kommunistdiktaturerna precis vad jag menar. Det är också graverande att i islams namn, så hängs homosexuella, häxanklagade halshuggs och brottslingar piskas och lemlästas.

Om skolan ska klara av att hantera alla former av extremism, så måste man nog börja att granska alla typer av ideologier kritiskt. Man kommer säkert att komma fram till att det finns många ideologier och att ingen av dem är ideal. Kort och gott, det finns för och nackdelar med alla ideologiska förhållningssätt. Vid en kritisk granskning bör nog skolan komma fram till att det är det minst onda som är det bästa för samhället. Det är alltid dåligt om staten/samhället måste använda tvångsmedel mot sina medborgare, oavsett vad det gäller. Alltså bör samhället vara så tvångsbefriat som möjligt. Därmed inte sagt att det inte ska vara lagstyrt, så alla anarkister kan sluta hoppas nu. Det är också ganska klart att revolutionära förändringar av samhällen brukar sluta med onödigt många offer på vägen till det större goda, så här faller nog många politiska och religiösa totalitära ideologier.

Det kan faktiskt vara så illa att dagens socialliberala Sverige med en blandekonomi mellan kapitalistiskt och offentligt ägande är så nära en ideal samhällsmodell som man kan komma. Fördelningar kan man alltid ta upp till saklig debatt, men i grunden är modellen sund. För mycket kapitalism/liberalism ger för många förlorare i samhället. För mycket socialism kväver individers frihet till självförverkligande.

Så vad är svaret som skolan ska ha vad gäller extremism? Jo, de är gärna välkomna, men ska kunna argumentera rationellt för både för och nackdelar med sin politik. Retorik är aldrig argument. Nävrätt är aldrig argument. Tyckande är aldrig argument.

Det enda giltiga argumentet i ett samhälle som styrs av lagar är logiska och rationella argument baserat på en allmänt accepterad demokratisk och jämlik världsåskådning. Jämlikhet är inte lika utfall, utan lika möjligheter. Demokratisk innebär att ALLAS intressen ska vägas in till relevanta delar.

Än en gång, jag krossar gärna en kommunist, nazist eller islamist i den debatt kring det demokratiska samhället. Demokratin är värd att försvaras mot alla totalitära ideologier.

Lärarförbundet ryter till

Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet ryter till i DN idag. Det är väl ganska behjärtansvärt att totalitära ideologier inte ska få påverka barn och ungdomar, som inte alltid har samma förmåga till kritisk granskning av politik som vuxna.

Samtidigt är det kanske också fel att utestänga vissa partier, bara för att man inte gillar deras åsikter. Det hjälper heller inte att försöka förneka att dessa åsikter finns. Alice Teodorescu beskriver detta ganska bra i sitt inlägg angående EU-valsutgången.

Men, åter till Siréns oro för att partier med fel värderingar kommer in i skolmiljön. Här är Sirén väldigt tydlig med vilka hon tycker är fel och har värdegrunder som inte är förenliga med den demokratiska skolan. Nämligen NAZISTERNA. Antagligen menar hon Svenskarnas Parti, som jag också skulle vilja klassa som nazister. Den slutsatsen har jag kommit fram till genom att läsa om SvP:s punktprogram. Kort och gott, jag bildar mig en egen slutsats, inte att jag hoppar på medias etikettering av partier. Jag misstänker att Sirén även implicerar SD som stridande mot skolans värdegrund. Men, vidare till problemet med Siréns åsikter. Nämligen att det finns andra icke-demokratiska politiska rörelser. Jag har skrivit tidigare om nazister i skolan och tog då upp det relevanta i att det finns andra totalitära ideologier, som verkar få vara ostörda i skolmiljön. Ja, det är helt riktigt, det finns förintelseförnekare bland nazisterna. Dessa människor är helt enkelt obildade eller okunniga. Men trots allt så hände förintelsen. Dock inte med 6 miljoner dödade judar utan 12 miljoner dödade, varav 6 miljoner judar. Alltså hade den nazityska regimen ihjäl misshagliga individer på industriell nivå. Inget man kan vifta bort med korkade nazistkommentarer. Men trots detta, så tycker antagligen inte Sirén att det är problematiskt om Ung Vänster propagerar i skolan. Ung Vänster är tydliga med att de är ett revolutionärt, Marxistiskt och kommunistiskt förbund. Många ledande personer i Ung Vänster är också tydliga med att de behöver stöd från AFA och Revolutionära Fronten. Uppdrag Granskning var väldigt tydliga med att AFA och RF förespråkade en extrem våldsideologi och valde också att genomföra våldsdåd.Och kommunismens offer kan också räknas i tiotals miljoner.

Så min fråga till Sirén är, kan man betrakta Ung Vänsters politiska revolutionära kommunistideologi som förenlig med skolans demokratiska värdegrund?

EU-valsanalys

Så där satt den då. Det nya EU-parlamentet. Som vanligt finns det många tyckare i både stort och smått.

Bim Clinell är expert på extremhögern och tydligen också Jimmie Åkesson (SD). Låter som en märklig kompetens, men om SR säger så, så får vi väl lita på deras etikettering. Men jag tycker nog att man försöker sig på alldeles för mycket att koppla ihop Front National och SD. Jimmie klargör i intervjun att man har tagit avstånd från Front National. Ni får lyssna själv helt enkelt.

Det vi måste fundera på mer är faktiskt varför moderaterna blev TREDJE största parti, efter både socialdemokraterna och miljöpartiet. På den sjätte mannens blogg finns det en del intressanta reflektioner.

Jag tänkte bidra med mina reflektioner och funderingar. Vi tittar till hos valmyndigheten.

Om vi tar och grupperar väljarna i några distinkta grupper.

Till höger har vi helt enkelt socialliberalkonservativa. Till denna grupp bör vi lägga följande partier.

M, FP, KD, C

Till vänster hittar vi socialvänstermiljöfeministerna. Dit räknas följande partier.

S, MP, V, FI

OM FI kommer in i riksdagen, så kan ni säkert också identifiera dessa två uppdelningar som de traditionella blocken i riksdagen. Dvs. Alliansen mot de röd-gröna.

Sen har vi den tredje kategorin, proteströstarna. Dit lägger vi följande partier.

SD, PP, JL

Så, låt oss göra en väljaranalys av det hela. Vi börjar med Alliansen.

Moderaterna gick kraftfullt back i detta val och blev endast tredje största parti, slaget av det röda Soch gröna MP. Nu funderar man säkerligen på varför de nya moderaterna gick bakåt. Låt oss komma fram till en logisk slutsats först och främst. En S eller MP-väljare skulle aldrig överväga att rösta på de nya moderaterna. Möjligen med undantag av några enskilda högersossar. Så frågan är, vad hände. Det lättsamma antagandet för moderaterna är att önska sig eller tro att många moderatväljare stannade kvar på sofflocket. Det är bekvämt, om än bedrägligt, att göra detta antagande. Men framförallt så misstänker jag att det  är så som moderaterna kommer att resonera. För det andra alternativet vill nog inte moderaterna tänka på. Låt oss anta att Alliansväljare valde något Alliansparti i EU-valet. KD och C fick  klart fler röster i EU-valet än vad som har indikerats inför kommande riksdagsval i höst. Det här leder till den intressanta frågan om inte Alliansväljare på det här sättet har försökt skicka ett budskap till de nya moderaterna att man faktiskt inte nöjer sig med kommunikationsbudskap som politik. Det spelar ingen roll om det rör försvarets oförmåga eller obefintliga satsningar på järnvägsunderhåll eller annat. Man vill som väljare helt enkelt tala om att riksståthållaren Borg faktiskt också måste spendera pengar på vissa saker som väljarna anser vara viktiga.

Statsmannens budskap till Alliansen är glasklart. Sluta upp med "kommunikationsbudskap" och floskler, utan börja leverera HÄR och NU, inte där och då, kanske, så blir det nog lite mer uppslutning. Men som sagt, jag fruktar att de nya moderaterna är inne i en sådan groupthinkfas, att deras förmåga till självständig tankeverksamhet och innovation har tagit slut. I praktiken borde ett annat parti än nya moderaterna leda nästa allians. Problemet är nog att både Björklund och Hägglund saknar nog initiativförmåga för att göra en sådan strategisk kupp.

Så går vi vidare till de röd-gröna.

Min grundläggande analys är att högersossarna och traditionella sossar är ganska stabila i sin partitrogenhet. Löfvén är trots allt en pragmatisk socialdemokrat, som förstår både industrins och marknadens behov, för att skapa jobb i landet. Alltså inget konstigt i att normalt funtade sossar gick och röstade. Men sen kommer vi till de övriga röd-gröna partier. Miljöpartiet gjorde faktiskt en riktigt bra kampanj, med djurskydd och fiskerifrågor. Enkla saker som folk förstår. Ganska lägligt också att det dök upp danska grisskandaler i media lagom till valet. Jag påstår inte att det var mp-anstrukna journalister som tajmade den kända kunskapen med EU-valet. Och inte skulle väl svenska väljare gå på sådana finter. Det var nog en total slump... Många vänstersossar röstar dock på vänsterpartiet, kanske i en liten gammaldags kommunistvurm eller för att signalera till S att man vill ha en högskattepolitik och mer utjämning inom samhället. Sen har vi sensationen FI. Här hittar vi säkerligen radikalfeminister, som tycker att Sverige och EU är osedvanligt ojämlik i jämförelse med omvärlden. Enligt FI blir inte världen jämlik förrän 90% av alla ledare är kvinnor, helt förenligt med radikalfeminstisk teoribildning. Här hittar vi säkerligen också en del röster från radikala MP- och V-väljare, för att signalera till dessa partier att man ska inte slappna av i kampen mot det onda manschauvinistiska högerspöket, som heter Alliansen.

Till sist har vi proteströsterna.

Cornucopia har på sin blogg skrivit en ganska bra artikel om hur många som röstade på SD i ett väldigt intressant perspektiv. Ja, varför röstar svenska män på SD egentligen? Här tror jag att vi hittar två kategorier av män. Vi hittar dem som har det svårt i samhället idag, dvs. dem som saknar ekonomisk makt och kanske till och med jobb. Dessa män ser att yrken med låga krav på utbildning går i allt större om fattning till icke-svenskar. Och då talar vi inte om byggjobb som går till människor från fattigare EU-länder, utan jobb som går till utomeuropeiska "nybyggare". Här finns det nog en stor mängd frustrerade arga unga män. Märkligt nog så eldar de ändå inte upp daghem och bilar, som andra frustrerade unga män verkar göra. Men det är en annan historia. Sen har vi nog kategorin etablerade vita medelålders män, som utgör den största skattbasen för stat, kommun och landsting. Man ser att skattepengarna idag inte ger den output som man borde förvänta sig. Det spelar ingen roll om det gäller åldringsvård, skola eller annat. Tyvärr spenderas det enligt denna grupp ganska mycket pengar i det så kallade "asylsystemet". Oftast är också dessa medelålders män ganska insatta i villkor för företagande, eller annan näringsverksamhet och kan identifiera de negativa konsekvenserna av EU:s regelverk. Man kan helt enkelt tycka i den här gruppen att EU:s regleringsiver och byråkrati har gått lite för långt. Sen hittar vi säkerligen missnöjda gammalmoderater och en del högersossar bland SD-väljarna.

Frågan är helt enkelt, har vi inte hamnat i ett läge där riksdagsvalet i höst blir väldigt intressant. Som jag ser det, så kommer Alliansen att förlora. OM man inte väljer att hämta stöd från SD. MP lär aldrig stötta en alliansregering. Sen har vi socialdemokraterna. De skulle kunna välja att hämta stöd från FP, för att utestänga SD. Då skulle FP-ledningen kunna säga att man gör det för att stoppa högerextrema från att påverka politiken. Men frågan är om FP räcker för att blockera stollarna i MP och FI. Och man skulle sannolikt krascha alla framtida möjligheter till en ny Allians.

Min slutsats är att vi får en kaosregering efter valet 2014, som kommer att krascha någon gång sent 2015. Därefter får vi omval. Om inte, så kommer det svenska folket säkerligen INTE att rösta fram samma regering 2018. Så vem som än vinner, så kommer vinnaren inte att sitta i regeringen i valet 2018.

Min slutsats är att detta valresultat är mer en signal till riksdagspartierna inför höstens val, än det svenska folkets konkreta önskan om hur EU-politiken ska bedrivas de kommande fem åren. Men den otrevliga analysen kommer inte att göras, eftersom det är bekvämare att "kommunicera" lite grand och hoppas på det bästa i höst.

Jag ser framför mig att följande politiker avgår i höst från sina ordförandeposter. Reinfeldt och Lööf.

Nazister i skolan

JK har uttalat sig att det är ok att ha nazister som berättar om sin politik i skolan. Skolverket har ett antal beslut i den här typen av frågor.

Själv är jag väldigt ambivalent till att omogna politiska idéer ska få torgföras till unga utan kritisk granskning. Det märkliga är dock att det i sig blir någon form av begränsning av både yttrandefriheten och de demokratiska rättigheterna. Det är helt enkelt demokrati att få vara korkad och göra korkade val. Men det som jag finner ännu mer intressant är att de som vill begränsa demokratin för att skydda just demokratin är nämligen inte själv demokrater över huvud taget. Och de får propagera fritt.

Jag talar nämligen om Ung Vänster. De har klart och tydligt klargjort att Ung Vänster är ett REVOLUTIONÄRT och KOMMUNISTISKT ungdomsförbund, låt vara med feministiska och HBTQ inslag i sin politik. Men jag ställer bara den retoriska frågan, varför ska icke demokrater bestämma vilka som är demokratiska? Ung Vänster i Uppsala, som till och med stöttar AFA och Revolutionära Fronten? Uppdrag Granskning visade nog på just hur demokratiska och laglydiga dessa organisationer var.

En del debattörer tycker att vi är naiva om vi släpper in Svenskarnas Parti i skolorna. Jag föredrar att debattera med en SvP:are istället och trasa sönder vederbörandes argument. För trots allt, om våra unga får se att det som extrempartier på BÅDE höger, vänster och miljökanten erbjuder som politik inte är realistiskt, då har vi samtidigt visat på styrkan i en sund demokratisk process. Det finns alltid mindre bemedlade som blir missledda. Men en stor del av ungdomen kan faktiskt göra kloka val, om man ger dem rätt förutsättningar.

Så, jag välkomnar alla icke-demokratiska partier, så att vi får visa vilka tokstollar ni är. Gäller alltså V, MP, SvP, KPMLr och ni övriga vet också vilka ni är.

Sluta gnäll på sossarnas löner

Jahapp, eftersom vallistorna ska granskas på diverse olika sätt, så har vi inte nöjt oss med att kolla snopp/snippa, religion, HBTQ, handikappade och eventuella andra preferenser. Utan nu kör vi en ren etniskt svensk kontroll, nämligen, vad tjänar folket på listorna? Sen ska vi förfasa oss över att vi upptäcker att de tjänar mer än flertalet väljare.

Etniska svenskar går helt enkelt igång på det här med att någon tjänar mer än någon annan. Så djävla typiskt svenskt, som en kollega skulle uttrycka det.

Men om vi analyserar det här lite nyktert då. Och vi kan ju ta socialdemokraterna som exempel, eftersom de får klä skott för att de är ett arbetarparti, men har definitivt inga arbetarlöner.

För det första, många socialdemokraterna har varit partiaktiva i flertalet tiotals år. Det innebär att de är redan invalda i kommunstyrelser, länsstyrelser och riksdagen. Ni trodde väl inte att de tjänade lika lite som en svarvare? Nä, de tjänar snarare som mellanhöga och höga chefer till svarvaren. Dessutom så tenderar väletablerade partier att locka till sig intelligenta människor, även till socialdemokratin, så det innebär i regel att man kanske hittar lite mer välutbildat folk bland dem som nominerats. Och utbildning leder i princip alltid till hyfsade löner över genomsnittet. Dessutom råkar många inom socialdemokratin komma från fackliga förtroendeposter, så det är väl inte så konstigt att de har lite högre löner där. För medlemmarna är ju ganska många, så de har hyfsade mellanchefslöner i facket.

Kort och gott så är lönetjafset i media bara en skitsak, för att folk ska känna sig indignerade över att etablerade människor inom politiken, som i regel också är i övre medelåldern tjänar mer än en 25-årig bilmekaniker. Ujujuj så hemskt. Inte.

Tvärtom, betala duktiga politiker bra löner. Dåliga ska vi välja bort nästa val.

Ansvar att skydda flyktingar.

Lyssnade på SR:s EU-debatt från Kulturhuset i Stockholm igår. Det var ganska intressanta inlägg när det gäller flyktingar.

Om vi tar frågan om det som kallas för "nödasyl", så finns det ett antal aspekter på problemet. Framförallt är väl frågan, vilket är Sveriges och vilket är EU:s ansvar.

Om vi tar det principiella först, så att vi inte blandar bort korten i onödan.

EU är en INRE marknad, med gemensamma spelregler för det mesta när det gäller lagstiftning och regler. Eller det finns i alla fall en lägstanivå som alla i den INRE marknaden accepterar. EN del av den inre marknaden är fri rörlighet för arbetskraft. Inget konstigt i det, faktiskt en ganska bra princip inom den inre marknaden. Men implicit så antyder EU-fördragen att det finns en YTTRE marknad, där man inte spelar enligt våra regler. Därför har vi skyddstullar för att skydda våra INRE jobb, så att vi inte blir utkonkurrerade av kineser som kanske inte har samma inställning till vare sig kollektivavtal eller arbetsmiljö.

Alltså är vi överens om att det måste finnas fördelar med att skydda EU och EU:s medborgare från en del osund YTTRE konkurrens.

Som en konsekvens av detta får man inte komma till den INRE marknaden utan att uppfylla ett antal kriterier. Ett av dessa kriterier är att man får ett arbete eller medges studier inom den inre marknaden. En annan är att man kan få flyktingstatus.

De flesta länder inom EU väljer att definiera folk som flyktingar genom att följa FN:s definition av flyktingar, dvs. det som kallas för kvotflyktingar. Sverige tog emot cirka 1.900 kvotflyktingar förra året. Du får själv fundera på hur de övriga cirka 113.000 definierades. Eller så berättar jag helt enkelt för dig att dessa uppfyllde INTE FN:s definition på flyktingar, utan är sådana som lagstiftaren anser att det är synd om, dvs. särskilt ömmande skäl. Med den logiken kan en medborgare i USA söka asyl i Sverige och kräva sjukvård, då vederbörande inte har råd med det i USA och saknar försäkringar. Ja, ni ser den haltande logiken.

Tyvärr anser många svenska politiker att de EU-länder som väljer att STRIKT följa FN:s definition av flyktingar är på något sätt osolidariska i till exempel fallet Syrien. Idag får vem som helst med ett syriskt pass automatiskt PERMANENT uppehållstillstånd i Sverige. Det har hänt att syriska medborgare boende i USA har flyttat till Sverige, uppvisat syriskt pass och fått permanent uppehållstillstånd. Nice, eller hur?

I princip så kan man säga att de EU-parlamentskandidater som säger att EU ska ta STÖRRE ANSVAR för flyktingsituationen för att man ska använda sig av Sveriges milt sagt mycket slappa tolkning av vem som är flykting och inte nöja sig med FN:s tolkning. Jag tror nog att FN har mer rätt än Sverige i denna definitionsfråga.

Men säger vän av humanism. Inbördeskriget i Syrien är ju BLODIGT och det finns oskyldiga offer. Trista nyheter, det finns alltid oskyldiga som dör i krig. Men nu kommer vi till det viktiga. Det var INTE den syriska regimen som startade inbördeskriget. Utan det var diverse rebellrörelser som satt igång, uppmuntrade av den arabiska våren. Tyvärr var inte den syriska regimen riktigt lika villig att ge upp makten, så man valde faktiskt att slåss för det som man uppfattade som sin statsrättsliga rätt att motverka upproret med polisiära och militära medel.

Jag påstår INTE att den syriska regimen är bra. Men rebellalternativet verkar inte heller vara bättre för vare sig demokrati och jämlikhet.

Så då kommer vi till grundfrågan. Vilket är EU:s och Sveriges ANSVAR till att konflikten pågår i Syrien? I princip kan vi nog säga att Sverige är ganska ansvarsbefriat. Däremot finns det EU-länder som aktivt stöttar rebellerna. De har säkerligen ett visst ansvar. Men betyder det att Sverige måste ta ansvar för något som man inte är skyldig till? Inte skulle väl du vilja bli ställd till ansvar för en trafikolycka som du råkade se, men inte medverkat till på något sätt? Nä, tänkte väl det.

Om vi tar den moderna principen "Responsibility to Protect", som har utkristalliserats efter ett antal trista konflikter som Rwanda och diverse dito på Balkan, så kan vi konstatera att visst, det finns kanske en skyldighet att skydda civila. Men frågan är, är det rätt syrier som försöker ta sig till EU? Eller är det några andra? Och så länge som konflikten/kriget pågår, blir det bättre egentligen. Och om vi räknar med att kriget är övergående, varför PERMANENTA uppehållstillstånd? Syrien har cirka 22 miljoner invånare. Om vi antar att hälften vill fly, och EU tar sitt ansvar. Som en av de rikare länderna i vår Pippilångstrumpekonomi, så borde vi alltså kunna bära 10% av EU:s ansvarstagna flyktingkvot. För de fattiga EU-länderna har ju inte direkt något överskott på pengar. Så då skulle Sverige i runda slängar ta emot EN MILJON syrier. Gissa vad som händer med välfärden, boenden och låglönejobben. Kort och gott, klarar vi en miljon flyktingar?

Så vi kan konstatera att vi har inget ANSVAR för konflikten i Syrien som nationalstat. Så då är frågan, har vi ansvar att skydda. Jo, här kan det faktiskt finnas ett ansvar. Libyen och Operation Unified Protector var ett utmärkt exempel på detta. Utfallet blev riktigt tråkigt för libyerna, då den nya regimen inte är mer demokratisk eller jämlik än den föregående, men prejudikatet finns där. Dvs. det är ok att starta ett krig för att skydda civilbefolkningen.

Så då börjar vi inom EU att kriga mot Syrien då?! Klart att vi inte gör. För syrierna har luftvärnssystem som är dimensionerade att möta det israeliska flygvapnet, dvs. ganska kvalificerat luftvärn. Vilket bevisades av det faktum att ett turkiskt flygplan har skjutits ner av syrierna. Plus att vi får inte förglömma att till skillnad från Gadaffi, så har al-Assad en polare som heter Vladimir Putin, någonting. Och Vladimir har ju visat sig inte vara så skraj för just EU.

Så, kära läsare. Vilka krav ska vi ställa på våra politiker? Urholkning av vår gemensamma välfärd över mycket, mycket lång tid, eller faktiskt konstatera att vi skulle kunna använda våra gemensamma stridskrafter för att vinna över al-Assad?

Om vi vill låtsas att vi tar ansvar, så ökar vi flyktingkvoten. OM vi verkligen vill ta ansvar, så borde vi använda oss av militära medel för att kasta ut BÅDE al-Assad och de mindre demokratiska rebellrörelserna. Kanske någon form av FN- eller EU-förvaltning. Skulle misstänka att efter UNMIK:s fadäser i Kosovo, så skulle nog EU-förvaltning vara att föredra.

Fast det är klart, så svåra beslut kräver faktiskt statsmannaskap. Det är enklare att leka den snälle förvaltaren och spä ut våra gemensamma tillgångar ännu mer.

Eller vad tycker du?

EU:s fria rörlighet är inte ovillkorlig.

Så får vi väl ta upp ämnet tiggare och EU:s fria rörlighet, som man har så många åsikter om. Först och främst önskar man nog att debattörer i ämnet skulle kunna ta reda på fakta i hur den fria rörligheten faktiskt ska fungera. Den hittar man lämpligen på EU-portalen.

Det många väljer att bortse från är att den fria rörligheten är inte ovillkorlig, utan det finns kriterier som man kan fastställa för om en EU-medborgare får befinna sig i ett annat EU-land. Det finns begränsningar för EU-medborgare att komma till medlemslandet om det rör frågor av karaktären allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Det är nog inte så många som skulle hålla med om att det är en god ordning att man på allmän plats har många tiggare. Även folkhälsomässigt är det illa om det finns EU-medborgare i Sverige som lever i en sådan misär att man inte ens vet att de har en god hälsostatus. TBC är tyvärr en sjukdom som finns i vissa medlemsländer.

Men som sagt, det är bättre att torgföra EU:s fria rörlighet som ovillkorlig, än att faktiskt presentera den som den är avsedd att vara, nämligen i praktiken villkorad så att den EU-medborgare som kommer till Sverige måste klara sitt eget uppehälle utan att belasta det svenska samhället på något vis.

FI=Feministisk Intelligensbefrielse?

Så har då Feministfascisterna bestämt sig för att svensk lag inte ska gälla. Kort och gott, man tycker lite som man vill i frågan om vem som är valbar till en församling som EU-parlamentet. I det här fallet så har man Amany El Gharib på sin valsedel för EU-parlamentet. Hon är inte ens medborgare i något EU-land, ännu mindre i Sverige och FI förväntar sig att hon ska representera svenska väljare i Bryssel.

Det är bara ett bevis för att FI inte har förmågan att tänka statsmannamässigt, fast det är klart det finns kanske inte krav på att följa lagar om man är statskvinna eller statshen? Man gör lite som man vill och tycker.

Det andra är att den inställning som FI uppvisar tyder på att man skulle också acceptera att vem som helst får rösta i svenska val. För är man satt på valbar plats i en församling, så har man också rösträtt till densamma.

Nä, det här är bara ett bevis på att FI är ett riktigt stolleparti, men tyvärr farligt, eftersom deras politik inte granskas och att många väljare verkar ha en tendens till att rösta på reklambudskap, inte på politik.

Husby 2.0

Så, vad tror ni, blir det ett Husby 2.0 i höst innan skolstart? Jag tror det. Och sen sprider det sig.

Uppdrag granskning gjorde ett föredömligt bra reportage om upploppen i Husby 2013.

Så nu kommer vi till frågan, varför skedde dessa upplopp? Och vem har problemformuleringsföreträdet i denna sak?

Vi kan börja med den akademiska versionen av problemformuleringen. I SvD så publicerade ett antal akademiker sina slutsatser om varför Husby hände. I korthet summeras det till följande punkter.

1. Demokratiskt underskott.
2. Plats, gemenskap och motstånd.
3. Polisens roll.
4. Tillhörighet och berättingande.
5.  Våldet och mediabilden.

Om vi tar punkterna en och en.

1. Det är helt självklart att i en representativ demokrati så får man inte själv alltid exakt som man vill. Om man inte är nöjd, så får man rösta på de politiker som driver de frågor som man är intresserad av. Även Husbyborna har rätt att välja egna politiker. På så sätt påverkar man i en demokrati.

2. Man kan verkligen fråga sig vilken form av gemenskap som har formats i Husby. Kriminella nätverk är en form av gemenskap. Aversion mot "svennar" är också en gemenskap. Att inte vilja inkludera sig i det svenska samhället är också en form av gemenskap. Men den viktiga frågan är, vilken form av gemenskap finns det verkligen i Husby? Jag tror knappast att det är aktiv verksamhet i den lokala Hyresgästföreningen. Min empiriska observation är snarare att gemenskapen är anti-svensk och anti-samhället.

3. Polisen kan nog inte agera på många andra sätt än man gjorde i Husby, när stenar kastades mot dem och man började elda upp fordon och byggnader. För om polisen inte reagerar då, så har samhället de facto kapitulerat och frånsagt sig sitt våldsmonopol. Polisen gjorde helt enkelt en acceptabel insats utifrån sina förutsättningar och de situation som rådde vid kravallerna. Det är lät att kasta skit på polisen, men det är inte lätt att göra polisens jobb i en svår situation.

4. Tillhörighet och berättigandet är nog den punkten som jag vill kritisera mest av allt. Det satsas MER på utanförskapsområden, dit Husby hör, vad gäller skolan, ungdomsgårdar och annat. Så varför klagar man, om man får MER service än i en "vitare" stadsdel? Sen ställer jag mig väldigt kritisk till begreppet bra liv i ett rikt välfärdssamhälle. Här kommer vi till en viktig del av normbildningen i samhället. Ett bra liv innebär att man får möjlighet att äta, bo, studera och skaffa sig ett arbete. Men det innebär inte att den grundläggande standardnivån i Sverige är att man har villa, BMW, iPhone, iPad, Thailandssemester varje vinter. Kort och gott, ett bra liv inrymmer inte maximering av alla medborgares konsumtion till en nivå som inrymmer kanske den övre tredjedelen av samhället. Som jag ser det, så ges alla samma möjligheter att studera i Sverige. Om man sen tillvaratar möjligheten beror mer på individen än var man går i skolan. Men som sagt, många anser nog att livets nödtorft är just så mycket som den övre tredjedelen har råd med. Vilket är en fråga om normbildning i samhället. För trots att vi har lika möjligheter, så betyder det inte att vi har lika förutsättningar. Jag skulle aldrig kunna bli hjärnkirurg och därmed skulle jag svårligen kunna kräva motsvarande levnadsstandard.

5. Mediabilden under kravallerna var nog lite sensationsinrikad. Men frågan är, vilken skydlighet har media till händelseförloppet?

Nu går jag över till nästa del av analysen och hakar på just ämnet media.

Jag gillar ett amerikanskt talesätt väldigt mycket. "Higher standard of care." Principen går ut på att med större makt och inflytande, så kommer det större krav på korrekthet och analys. Media och mediapersoner har just ett större krav på sig, eftersom dessa har verktygen att nå ut till en mycket större publik och kan nå ut med sina tolkningar av händelseförlopp. Därför är det lämpligt att medias företrädare är sakliga i sin gärning. Tyvärr är det så illa att många mediaföreträdare idag väljer att mer föra politisk opinion och kampanj än att man producerar någon form av saklig granskning av händelser och deras förlopp och orsaker.

En av de absolut SÄMSTA i denna kategori är förortsromantikern Alexandra Pascalidou, som på fullt allvar hävdar i DN.Kultur att det som startade upploppet i Husby var MORDET på en 69-årig psykiskt sjuk man. Alltså hävdar hon på fullt allvar att polisen mördade en man och kom undan med det. Funderar på om det inte är en grov ärekränkning mot polisen som hade den trista upplevelsen att behöva skjuta mot en medmänniska i nödvärn. Alexandras anekdotiska historia om Maria är också rent ut sagt tragisk. Det är faktiskt så att det finns ett brott som heter ohörsamhet mot ordningsmakten. Det innebär att när en polis ger en ORDER om att man måste avlägsna sig, så måste man göra det. Ursäkten vi bor här är inte heller relevant. För man bor väl inte på Husbys gator, utan i ett hus eller lägenhet osm man kan gå till? Men då blir inte analysen lika intressant. Som sagt, Alexandra representerar på ett bra sätt hur en dålig politik och en skev världsbild kan leda till nyheter som spär på spänningarna. Henne kan ni tacka, om det blir Husby 2.0.

Sen finns det nyktrare analyser, som den som Benjamin Dousa gjorde i SVT.Opinion. Han har en ganska klar bild av att alla former av bidrag och stöd utan krav på motprestationer är helt meningslösa. Om vi tar exemplet skolan, varför ska man inte kunna ställa prestationskrav på eleverna i skolor i utanförskapsområden? Då menar jag inte bara rent konkret vad gäller studieresultat, som kan vara svårt att uppnå om man saknar språkkunskaper. Men varför kan inte prestationen bestå av att hålla tider, inte skolka och att faktiskt bidra till ett bra studieklimat genom att inte störa på lektionerna.

Jag tror att vi måste börja lära inte bara våra barn, utan även nyanlända att INGENTING är gratis i Sverige. Tyvärr finns det många världsförbättrare som gärna vill påskina att allting är gratis, det gäller bara att skriva på rätt blankett eller söka rätt form av stöd.

Som Statsmannen vill jag än en gång påtala, att INGENTING är gratis. Det här måste ALLA som bor i Sverige förstå och lära sig. För om vi skapar ett samhälle där man får saker gratis, så får vi ett samhälle där individen inte ansvarar för någon form av motprestation för det som man får.

Nymoderata försvarskommunikationer.

Så har de nya moderaterna i ledningen för försvarsutskottet levererat ännu ett icke-beslut.

Eftersom de flesta kostnaderna är skjutna på framtiden, så ids jag inte heller kommentera hela rapporten. Däremot vill jag peka på att Johan Forssell (m), och medlem i försvarsutskottet raljerar ganska mycket mot att MP kommer att stoppa svenska kryssningsrobotar, och att de nya moderaterna minsann är mycket mer försvarsvänliga. Indirekt är det ett led i de nya moderaternas kommunikationsbudskap att en röd-grön regering inte klarar av att hantera försvarsfrågan lika bra som de nya moderaterna i samarbete med Alliansen.

Jag ska ge er slutsatsen direkt. Johan Forssell är ohederlig i sin retorik och argumentation.

Finland har redan beslutat sig för att anskaffa robotsystem med lång räckvidd, nämligen JASSM från Lockheed Martin. Det vill säga, ingen framtida osäker satsning av Finland, utan en satsning här och nu. Symptomatiskt är att Finland valde att satsa INNAN Putin visade att den ryska nivån var varken låg eller viljan obefintlig att nyttja sina stridskrafter i ett europeiskt land. Redan här visar Forssell på sin ohederlighet.

Men Forssells hela artikel är en vinkling, där man vill påskina att med en rödgrön regering med MP som ett regeringsparti, så skulle socialdemokraterna INTE lyckas att införa någon form av kryssningsmissiler till det svenska flygvapnet. Den slutsatsen är nödvändigtvis inte fel, men likväl helt ohederlig, eftersom de nya moderaterna INTE HELLER vill leverera här och nu.

I Forssells text framgår det tydligt att de nya moderaterna avser att anskaffa kryssningsmissiler till NÄSTA generation av Gripen. Som alla vet, så hänger JAS39E på att Schweiz röstar för en egen anskaffning av systemet. Och att regeringen i praktiken har meddelat att det krävs en partner för att Försvarsmakten ska få Gripen E. Alltså är framtiden för nästa generation av Gripen fortfarande osäker och därmed också en tillförsel av kryssningsmissiler.

Det ohederligaste av allt är dock att man väljer att satsa på 10 stycken flygplan till. Om jag får ställa den retoriska frågan, vad är det för mening att köpa tio gevär till till soldaterna, om man inte köper ammunition till densamma? Om vi antar lite snabbt att ett Gripenflygplan kostar 300 miljoner kronor, så kan vi snabbt räkna ut att den förstärkta satsningen kostar 3 miljarder kronor. För 3 miljarder kronor köper man cirka 300 kryssningsmissiler av typen KEPD 350 á 10 miljoner kronor, som fungerar med DAGENS Gripen version C. Alltså, om Forssell och kompani menar allvar med en satsning på ett gripbart försvar här och nu, så hade de köpt 300 robotar för 3 miljarder kronor här och nu och varit riktigt, riktigt avskräckande för Ryssland.

Fast det är klart, Forssell och kompani i de nya moderaterna är mer oroliga för sina kommunikationsbudskap och att riksståthållaren/försvarsministern Borg inte spenderar en enda krona på försvaret, utan fortsätter med de så kallade nymoderata satsningarna som utarmar försvaret av Sverige, här och nu.....

Alltså, det är viktigare för de nya moderaterna att smutskasta oppositionen än att erkänna sina egna dåliga beslut, även när det gäller viktiga saker som rikets säkerhet. Jag vet inte vad du skulle kalla det, men jag kallar det regeringsoduglighet.

Drönare kan bidra till att försvåra Sveriges försvarsproblem

Så kan man läsa i DN.DEBATT att Gunnar Jervas, ledamot i Kungliga krigsvetenskapliga akademien tycker att drönare kan vara en riktigt bra idé för den svenska försvarsmakten.

Fast ska jag vara ärlig, så verkar Jervas mer argumentera MOT en anslutning till NATO och att drönare kan bidra till detta. Men då måste vi nog granska drönare som system och hur det skulle fungera inom ramen för svensk försvarsdoktrin.

Men vi börjar från början. Ja, Jervas har rätt i att drönare har redan revolutionerat krigföringen. Nämligen den krigföring som du kan bedriva mot en motståndare som saknar kvalificerat luftvärn eller förmåga att hävda luftherravälde i operationsområdet. Dvs. krigföring mot stammar i Afrika och Afghanistan. Redan här märker vi att Jervas lösning inte fungerar mot en dimensionerande motståndare som har förmågor som till exempel Ryssland. Om vi går riktigt långt, så kan vi nog hävda att Ryssland har förmåga att förneka svenska förband, oavsett karaktär att verka i ett luftrum, där Ryssland har bestämt sig för att svenska försvarsmakten inte får operera. Med kvalificerat luftvärn och med luftöverlägsenhet så kan ryska förband förneka både svenskt flyg och svenska drönare att verka i operationsområdet ad infinitum.

Sen är inte drönare, framförallt inte kvalificerade sådana några billiga vapensystem. Framförallt inte sådana med flygtider som närmar sig halva dygn eller mer och som har kvalificerade stealth eller andra egenskyddande förmågor. Dessa drönare är i mångt och mycket LIKA dyra eller dyrare än bemannade flygplan. Jag är ganska säker på att svenska försvarsutgifter tål endast ett flygprojekt av rang, och det är Gripensystemet, inget annat.

Det är däremot korrekt att svensk industri kan tillverka drönare, vilket har bevisats av Neuron-projektet. Men bara för att man kan, så är det inte säkert att man ska. Kanske bättre att fokusera på Gripen och dess vapensystem. Jervas skriver att svensk sprängämneskompetens är såpass bra att man kan utveckla bra vapen till dessa drönare. Jag ställer mig frågan, varför utveckla något nytt? Vi har redan ett flygplan (Gripen), som är certifierat för att bära KEPD 350. Dess avskräckande förmåga torde vara högst avsevärd och inte i sig bli dyrare än ett helt nytt drönarsystem med tillhörande vapen och stödsystem.

Dessutom är dela den svenska luftoperativa doktrinen inriktad på DCA, dvs. defensive counter air, vilket i regel i sina ROE (rules of engagement) kräver någon form av mänsklig identifiering/interaktion. USA och NATO utvecklade AIR LAND BATTLE för att möta Sovjetunionen i central-Europa. Denna doktrin tillät OCA (offensive counter air), vilket inte är möjligt med svensk doktrinutveckling. Det är nämligen synd att slå först som svensk mot Ryssland. Skulle misstänka att det kostar avsevärt mer än det smakar.

Men som sagt, docenten Jervas verkar vara mest orolig för en NATO-anslutning än den faktiska nyttan av drönare i en svensk försvarsdoktrin. För så många afrikaner eller afghaner behöver vi inte verka mot för att säkerställa svensk säkerhet i närområdet.

Det som behövs är istället en fokusering på krigsförband, deras volym/uthållighet och materiel- och personalförsörjning. Allt annat är bisysslor utan relevant ökning av den svenska mycket, mycket låga systemkollapsnivån.

Hjälp, hur ska jag rösta i Riksdagsvalet?

Här kommer Statsmannens valguide inför Riksdagsvalet 2014.

Det finns flumpartier som du måste undvika till varje pris.

Vänsterpartiet är fortfarande kommunister. De tycker att det är okej att slå och misshandla nazister, sverigedemokrater, liberala och moderater. De tar inte avstånd från så kallad revolutionär kamp genom sina kamporganisationer Revolutionära Fronten och Antifascistisk Aktion. De har också svårt att säga nej till Putins annektering av Krim, då de ser Putin som arvtagare till det postkommunistiska Sovjetunionen. I praktiken är Ryssland en maffiastat med tillgång till ganska mycket vapen, men det är enligt vänsterpartiet då "goda" vapen. Eftersom man fortfarande är anti-USA, oavsett alla andra förhållanden. Ränderna går aldrig ur, kan vi säga.

Miljöpartiet är ett annat flumparti. Skillnaden är att de ha inte en totalitär kommunistisk ideologi, utan en miljöfascistisk dito. Vi ska alla underkasta oss mer eller mindre fantastiska krav baserat på otydliga vetenskapliga rön. Till dessa rön hör bland annat chemtrails, som en del miljöpartister tror på stenhårt. Så vi ska lägga ner kärnkraften, det mesta av vattenkraften, privatbilismen, energislukande industrier, farliga kemikalier, bygga ut rikstäckande kollektivtrafik, låta alla komma hit som vill och så ska vi ha en mycket god välfärd. Jojo, det här är politik som varken är realiserbar, realistisk eller genomförbar. Eller för att ta konsekvensen av detta, vi skulle gå tillbaks till 1800-talsstandard när det gäller levnadsomständigheter. Dit ska vi nog inte återvända tror jag.

Socialdemokraterna är faktiskt ett mycket bra partival. Så mycket bättre att det är i princip det enda vettiga valet som socialist. Visst, vi kommer att få höga skatter. Men om du MÅSTE rösta rött, så är det i princip det ENDA valet som fungerar. Ju starkare socialdemokraterna är, desto svagare blir MP och V. I princip skulle jag i så fall föredra en socialdemokratisk majoritetsregering.

Då har vi betat av de röd-gröna. Enda alternativet, socialdemokraterna.

Dags för Alliansen.

Det huvudsakliga rådet jag kan ge till en alliansanhängare är att du har i praktiken bara två partier som du kan rösta på, FP och KD. Jag förklarar varför nedan.

De nya Moderaterna har blivit slavar under finanspolitiken, I princip håller de på att avveckla det offentliga Sverige, utan några tankar på vad som händer. Trots Ukraniakrisen, i ett land som är närmare Sverige än Paris, så tycker man att det här med ett starkt försvar är inte så intressant. Eller viktigt för vår kollektiva säkerhet. Att man inte förstår sig på något, eller ännu värre, att man faktiskt förstår sig på något, men prioriterar bort det för andra statsfinansiella behov, är ett bevis på att man är mycket, mycket omogen innehavare av regeringsmakten. Visst, vi har en bostadsbubbla i vardande och kanske även andra problem, men inget, som man inte skulle kunna lösa med lite statsmannamässighet. Fast nu har då de nya Moderaterna lämnat in walk-over från det strategiska tänket och blivit taktiker. Och som alla vet, en god strateg kommer alltid att vinna över en god taktiker över tiden. Vi behöver långsiktiga lösningar inom många områden. Inga quick-fixes som ser bra ut i pressreleaser. Så ju svagare de nya moderaterna är inom Alliansen, desto bättre.

Folkpartiet är faktiskt ganska vettigt, sett till både politik och idéer. Tyvärr lider man under oket av att nya moderaterna styr och ställer i regeringen. Är du liberal och gillar alliansen, så är detta ditt självklara val.

Kristdemokraterna har i mångt och mycket gammalmoderat politik i sitt partiprogram. Är du konservativ, eller känner inte igen dig i de nya moderaterna, så är KD ditt självklara val. Här hittar du många politiker med en mycket realistisk syn på verkligheten och en god uppfattning om vad man vill göra. Gammalmoderat igår, kristdemokrat idag.

Centerpartiet, här har vi den andra av alliansens flumpartier. Här talas det om månggifte, nybyggarland och öppna gränser i näst intill miljöpartistisk flumanda. Annie Lööf har inte en enda gång kommit med KONKRETA förslag till hur centerpartistisk politik ska kunna realiseras. Det brukar bli så när man är så fokuserad på sina visioner, så att man har tappat både kartan och verklighetskompassen. Det är dags för det gamla bondeförbundet att gå till historiens grav. Liberalerna kan ansluta sig till FP och konservativa till KD. Tack och hej.

Så ska vi tala om paria-partierna.

Sverigedemokraterna etiketteras med både det ena och det andra. I praktiken är man ett socialkonservativt parti med många likheter från 50- och 60-talets socialdemokrati. Man är berättigat oroad över invandringens omfattning och volym. Men här har övriga godhetsapostlar i Riksdagen helt enkelt bestämt sig att man ska alltid tycka olika som SD. Mycket märkligt. Jag ser en hel del socialdemokratisk och gammalmoderat politik i SD:s partiprogram. Inte tror jag att någon ens idag hade kallat Per-Albin Hansson eller Tage Erlander för rasist och/eller nazist. Eller Gösta Bohman, förutom kanske en förlupen VPK:are eller KPLM(r):are. Problemet med SD är att ingen av alla uppräknade partier skulle vilja regera tillsammans med SD. Då skulle det nog krävas 20% i röster för att man skulle börja tänka om. SD hamnar nog på 10%. Vid 15% och eventuella varianter där C och/eller KD åker ut ur Riksdagen skulle det kunna bli intressant och se vilka konstellationer som kunde komma i fråga. Men det är spekulation. En röst på SD blir nog mer en proteströst mot det multikulturella nybyggarlandet med i praktiken okontrollerad invandring och överutnyttjandet av välfärdssystemen.

Feministiskt initiativ har lyckats att kombinera det sämsta från vänsterpartiet (kommunisterna) och miljöpartiet. Mycket Gudrun Schyman show och floskler i Annie Lööf-nivå. Mycket märkligt parti, utan någon form av realiserbarhet i sin politik. Det finns ninjafeminister som fortfarande tycker att kvinnor blir i största allmänhet förtryckta i Sverige och deras lösning är att ersätta alla män i ledande befattning med kvinnor. Då ska tydligen problemet lösa sig automagiskt, eftersom kvinnor har en könsbunden talang för stordåd som män saknar i allmänhet och vita medelålders män i synnerhet. Vi som någon gång har erfarit dåliga kvinnliga chefer kan nog ha en annan åsikt. Men eftersom feminismen har upphöjts till statsreligiös status, så kan säkert en och annan väljare kasta bort sin röst på Fi.

Piratpartiet, dessa enfrågepartier är ganska intressanta. Men frågan är, kan vi bygga samhällen på enskilda frågor? Knappast. Alltså en onödig röst. Rösta på FP istället, om du tycker som PP.

Svenskarnas parti. Tja, vad ska man säga. Att vara nationalsocialist är lika omoget som att vara kommunist. Man tror att det finns quick-fixes och att nävrätten är helt okej som arbetsmetod. Behöver jag säga något mer?

Slutsatser.

Det finns bara några partier med vettiga partiprogram som man kan rösta på i årets val. Dessa är KD, FP, S och SD. Övriga har flummiga ideologier eller har tappat greppet om vad som är viktigt för att styra landet.

Så där har ni Statsmannens lilla valguide för 2014. Fortsättning följer säkerligen.

Jalla, jalla, röster åt alla.

Så var vår EU-kommissionär Cecilia Malmström ute på grumliga vatten igen. Eller rättare sagt, hon föredrar att resten av EU anammar den svenska tillämpningen av asyl- och flyktingpolitik. Det gör hon med parollen "Stäng inte Europa" på SVT:s debattsida.

Sverige är en klubb, där medlemskap är exklusivt. Du ska ha turen att vara född svensk eller fått invandra hit på ett eller annat sätt. Vissa av de som bor i Sverige har laglig rätt att delta i demokratiska val till diverse församlingar.

Nu verkar det som om Malmström i sin godhetsiver vill ge människor rätt att få svenskt generösa regler för att invandra till alla EU-länder. Hon hävdar att den gemensamma asylpolitiken är en viktig landvinning och att EU:s asylmottagande kommer att gå i en modern riktning.

Min följdfråga är, vad är modernt och hur stor kapacitet har vi att ta emot människor, som kanske inte alltid kan bli produktiva i sitt nya land? Den frågan vill Malmström självfallet inte reflektera över.

Så, låt oss fundera själv på hur det ser ut. Först måste vi etablera lite fakta kring det som kallas för asyl. För att få grundläggande fakta, så rekommenderar jag FN UNHCR:s årsböcker.  Det är ganska lätt att konstatera att det är ganska många människor som är flyktingar i världen. Det är också väldigt lätt att hitta siffror som visar att Finland tar emot i princip ENDAST sådana som av UNHCR har klassificerats som flyktingar. Sverige har utöver flyktingar enligt UNHCR principiellt fattat beslut om att det finns flyktinglika skäl och särskilt ömmande omständigheter.

Nu ska jag avslöja en ganska stor hemlighet för er. Nämligen att det är synd om de flesta människor som inte bor i Sverige, om vi jämför med svensk standard för livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter. Det är anledningen till att EU-medborgare från Rumänien söker sig till Sverige som tiggare. Det är bättre, bekvämare och enklare att tigga i Sverige än att skaffa sig ett jobb i Rumänien. Eller Bulgarien för den delen. Så då kommer vi till den ledande frågan, är det då meningen att vi som är medlemmar i klubben Sverige ska betala för ALLA Rumäner som inte kan försörja sig på hemmaplan. Eller ska vi betala för fattigpensionärer i Grekland? Eller arbetslösa ungdomar i Spanien?

Ni ser själv att de som vill vara solidariska med våra pengar, samtidigt kommer att minska den penningmängd som finns tillgänglig för de som varit medlemmar i klubben Sverige under lång tid. Det innebär enligt de som anklagar en för rasism att man ställer grupp mot grupp.

En annan hemlighet. Så är det alltid. När man inte har oändliga resurser, så ställer man alltid grupp mot grupp på något sätt. Alla kan inte få allt, så enkelt är livet. Så frågan är, vem ska vi vara mest lojala mot. Medlemmar i klubben Sverige, som betalar politikernas löner, eller människor, som inte har betalat något för medlemskapet. Det är helt riktigt att det är helt orättvist att vi som har haft förmånen att födas i landet Sverige har bara haft tur. Men det är samma sak med mycket här i livet, slumpen och turen styr och ställer mer än vi vill erkänna och tro ibland. Det är väl egoistiskt av oss och inte dela med sig till andra i så fall? Jo, det är riktigt. Det är orättvist. Men inte jämför du din lön med dina grannars och gör en lokal löneutjämning på gatan där du bor? För du anser nog att din skatt ska räcka till till detta. Det är precis så politikerna verkar fungera. Man lanserar projekt där det är synd om människor och väljer därmed att spendera DINA skattepengar på dessa projekt. Det tråkiga är att då har politikern kanske valt bort kaffet och kakan på äldreboendet.


Så varför låter vi inte världens flyktingar att rösta i svenska val då? För det är väl synd om dem och vore det inte bättre att de fick rösta på svenska politiker och få en flyktingvänligare politik. Jo, även svenska politiker förstår att resurserna är ändliga och att svenska skattebetalare inte klarar vilka pålagor som helst. Därmed så blir projektet expanderat enligt politiker som Malmström. Dvs. nu vill hon helt plötsligt att EU-familjen ska vara med och ta kostnaderna för SVENSK asyl- och flyktingpolitik. Vilket kanske EU-länder med sämre ekonomi inte är riktigt motiverade att göra. För dessa länders politiker har förstått att de jobbar för sina skattebetalare, inte att skattebetalarna ska realisera politikernas "feel good"-projekt.

Därför får inte alla rösta i svenska val, utan bara de som har lyckan att ha medlemskap i klubben Sverige. För som svensk så förstår man att de begränsade resurserna ska användas klokt för dagens och kommande generationer av medlemmar i klubben Sverige.

Min fiendes fiende är min vän.

Nu måste jag ta upp något som har bekymrat mig ganska länge. Nämligen det föga statsmannamässiga i uttrycket; "Min fiendes fiende är min vän."

Jag vill påstå att uttrycket hänger väl ihop med Lenins citat; "Kapitalisten kommer att sälja oss repet, som vi ska hänga honom med."

I modern tid kan vi nog påstå att det finns många fall där västerländska politiker har agerat efter just mottot; "Min fiendes fiende är min vän."

Nu är det tyvärr så att det här är ett mycket förkastligt sätt att bygga allianser. Om vi tar lite historiska exempel, så var det kanske inte så lysande av USA att bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan genom att supporta talibanerna. Det var kanske inte heller så bra att hjälpa till att islamisera Zia ul-Haqs regering och framförallt Pakistans underrättelsetjänst ISI. Man kan nog påstå att här band USA ris för egen rygg, genom att skapa en politisk islamism, som inte fanns tidigare.

Det finns tyvärr många despoter som har lärt sig att så länge som man inte rubbar västs ekonomiska intressen, så sitter man ganska säkert. Muammar al-Gaddafi är ett lysande exempel på en despot som var ute i kylan under en stor del av sin politiska gärning i Libyen. Han hade en viss fäbless för att finansiera diverse ska vi kalla dem mindre rumsrena organisationer. Men sen förstod han att klockan var slagen och valde att göra offentlig avbön för Lockerbie. Därmed blev al-Gadaffi klar att tas upp i de diplomatiska kretsarna, även om hans livvakt var av det exotiska slaget. Nåväl, allt hade säkert gått vägen för Gadaffi, om inte den arabiska våren hade slagit till.

USA gjorde säkerligen den korrekta analysen att många despoter som man stöttat historiskt låg ganska löst till. Man såg säkerligen att en stor del av den folkliga resningen understöddes av muslimska brödraskapet i många länder. Därmed sökte man sig automatiskt till något mer moderata krafter inom respektive land för att försöka skapa en någorlunda stabil övergång till en ny regering. Tyvärr slog detta bakut, som i fallet Libyen. Gadaffi uppfattade sig som "återupprättad" i internationella sammanhang och blev nog väldigt förvånad när Operation Unified Protector satt igång.

Tyvärr kan vi nog säga att resultatet av både Unified Protector och andra aktiviteter för att störta despoter inte föll väl ut för västvärlden. I många länder råder det ett sekteristiskt kaos som säkerligen kommer att drabba befolkningen hårt i respektive land. Egyptens väg från Mubarak via Mursi kommer säkerligen inte att bli bättre med al-Sisi i ledningen som Egyptens nya president.

Många kan säkerligen räkna upp flera länder där det är lika illa. Irak, Syrien, Afghanistan, för att räkna upp några fler. Västvärlden har investerat MILJARDER i olika makthavare i dessa länder, som inte ens med bästa välvilja skulle kunna kallas för vare sig demokrater, marknadsliberaler, okorrumperade, rättskämpar eller andra positiva värden, som vi förknippar med demokrati.

Så, vad är problemet med allt detta om att stötta revolutionsrörelser i samband med den arabiska våren med mera?

Problemet är, kan vi ha acceptans för det som kommer och kan vi säga att vi är stolta över att ha bidragit till denna utveckling som sker i dessa länder? Knappast. Det finns väl ingen demokrat som tycker att sharialagar är jättebra och att man är stolt för att man har hjälpt till att införa dessa lagar.

Vi kan också konstatera att drivkrafterna har i princip aldrig varit en fråga om att sprida demokratin och dess goda ideal, utan snarare säkerställa fortsatt ekonomisk makt eller säkerställa nya maktbaser.

Fråga är om en statsman kan upplåta sig till detta? Jag vill hävda nej, eftersom just det moraliskt tveksamma agerande av många västländer pekar på svagheten i det demokratiska systemet. Nämligen att vi kan ha demokratiska ideal här hemma, men behöver inte på ett absolut sätt exportera densamma. I princip en slags rasism, där man tror att demokrati, det klarar de inte av där borta.

Jag vill till och med gå så långt att jag skulle vilja påstå att Putin har efter observationer av väst-Europa förstått svagheterna i våra system. Det är klart att Tyskland vill ha sin gas, Sverige vill ha sin olja, Frankrike vill sälja sina fartyg osv. Kort och gott, vi har demokrati och liberalism som ideal, men det får inte kosta att stå för sina ideal.

Men tänk om vi faktiskt skulle offra lite ekonomisk bekvämlighet för våra ideal? Skulle världen kunna bli bättre?

Jag tror faktiskt det.

Fundera på följande utveckling.

Vi handlar primärt ALLTID med demokratier. Då menar jag funktionella sådana, inte länder som kallar sig för "demokratiska folkrepubliker" eller dylikt. Dessa demokratier ska också ha transparenta valsystem som kan accepteras av övriga demokratier.

Handel med icke-demokratier skall alltid undvikas i största möjliga mån. Sen spelar det ingen roll om det är sharia-diktaturer som Saudiarabien, kommunistdiktaturer som Kina, maffiadiktaturer som Ryssland eller militärdiktaturer som Egypten.

Finessen är att vi skulle kunna bygga en inre demokratisk marknad, där vi bidrog till varandras utveckling och handel, utan att smutsa ner händerna i en byk som i slutändan inte är så trevlig. Jag är väl medveten om att en del icke-demokratier har naturresurser, som är intressanta. Men är det inte här vi ska använda vår kreativitet, vår vetenskap och vår kompetens, att utveckla alternativ.

Den största fördelen med en demokratiskt inre marknad blir ändå att det skulle genererar mer arbete, eftersom vi skulle inte längre acceptera lägsta pris på Nike-skorna, iPaden eller bomullsskjortan. Utan vi skulle stötta andra demokratier med vår handel och i praktiken utesluta icke-demokratierna. Det i sig skulle skapa en press på demokratiseringsprocessen i vissa länder, där man snabbt kommer att inse att det är bättre att handla med de rika demokratierna än fattigare icke-demokratier.

Tänk själv, vilka kan egentligen tillverka högteknologiska produkter idag? Det är i praktiken bara demokratier plus Ryssland. Kina kan tillverka en del, men oftast med verktygsmaskiner som köpts från demokratiska stater. Dessutom, utan avsättning för sina produkter till USA eller EU, så skulle den kinesiska ekonomin stagnera ganska snart.

Jag påstår inte att jag har en helt färdig färdplan eller vision för detta. Men nog skulle väl både du och jag betala ett par hundra extra för gympadojorna om vi visste att de var tillverkade i en fabrik i en demokrati där arbetarna fick avtalsenliga löner. Visst skulle saker bli dyrare, men det är kanske värt att betala lite mer för att bevara demokratin.

Frågan är bara, hur många rep ska vi sälja till Kina, Ryssland, Saudiarabien, Libyen osv?

För i slutändan, så kostar frihet blod, svett, tårar och pengar. Och friheten är alltid värd att försvara.

Vänsterns våld och mediapersoners försvar av densamma

Så har vi ytterligare en mediaperson, Ametist Azordegan, som inte kan acceptera hur verkligheten ser ut när det gäller vänsterns våldsverkare som avslöjades i Uppdrag Granskning. Därmed hamnade hon enligt egen utsago i affekt och twittrade att Janne Josefsson borde komma ut som nazist.

Tyvärr är Ametists halvpudlar inte särskilt övertygande, eller ens hennes uppdragsgivares inställning till den här typen av påhopp särskilt imponerande. Som vanlig så vill man belysa orsakerna till varför något inträffar och inte att det faktiskt inträffar.

Uppdrag Granskning visade på ett mycket föredömligt sätt att många av vänsterns våldsverkare var i första hand just våldsverkare och inte vänsteridealister. Att misshandla gästarbetare, liberaler eller moderater verkade också gå bra. Ursäkten verkar vara någon form av allmän systemkritik mot det liberala marknadsekonomiska samhället.

Det sämsta med Ametits pudlande är att hon verkar faktiskt inte be om ursäkt för sin åsikt. Snarare sagt så gnäller hon om dåligt journalistiskt arbete från Janne Josefssons sida och att Janne inte belyste de bakomliggande orsakerna. Plus en skvätt tycka synd om henne, eftersom hon hade fått ta emot dödshot för sitt twittrande.

Eftersom Statsmannen inte hotar folk, så tänkte jag lära Ametist en liten lektion i politiskt våld, både laglig och olaglig.

I Sverige så lever vi i en konstitutionell monarki, vars lagar stiftas i Riksdagen. Riksdagens representanter väljs av myndiga svenska medborgare i allmänna val vart fjärde år. Så långt, så bra.

Men i Sverige har vi också stiftat lagar mot att INDIVIDER begår våldsbrott. Man har från Riksdagen beslutat att endast det offentliga har rätt att vidta våld och tvångsåtgärder mot individer. Denna rätt till våldsutövning är väl reglerad i både polislag och brottsbalk. Det ENDA undantaget är rätten till NÖDVÄRN vid ett AKUT hot mot hälsa eller stora ekonomiska värden. Notera att denna rätt är också väl definierad och det finns ett antal prejudicerande domar kring nödvärnsrätten och dess begränsningar.

Det som UG visade om RF och de andra vänstervåldsverkarna var INTE i närheten av nödvärn enligt brottsbalken, eller några andra legala kriterier som har satts upp av lagstiftaren.

Att UG belyser att dessa aktivister är i grunden KRIMINELLA VÅLDSVERKARE, utan någon form av legitimitet för sina handlingar var ytterst tydligt i programmet.

Jag tror att det är här som Ametist gör sin felaktiga värdering av faktiska brott. Nämligen att eftersom brottsoffret i det här fallet var nynazist, så var det hennes eget fel att hon blev ett brottsoffer. Med samma logik tycker säkerligen Ametist också, att eftersom tjejen var lättklädd, så fick hon skylla sig själv för att hon blev våldtagen. Eller den ensamstående mamman, som bara har råd att bo i Tensta, som får sin bil uppeldad i sommarkravaller. Ska hon skylla sig själv för att hon bor där hon bor?

Kort och gott, det finns bara brottsoffer och inget annat. Personens karaktär eller omständigheter spelar ingen roll. Den enda aktören som har rätt och möjlighet att agera med våld och tvångsåtgärder är staten och av staten utsedda myndigheter.

För hur skulle det se ut om alla människor fick rätten att sköta sin egen rättsskipning? Jo, då skulle vi få ett samhälle där den starkes rätt och anarki rådde. Jag förutsätter att Ametist är mogen nog att förstå att ett sådant samhälle inte värnar om de svaga, vilket är vänsterns officiella ståndpunkt i ämnet.

Nåväl, om jag har otur, så kommer nog Ametist att klumpa ihop mig med övriga näthatare och troll. Men med tur så tänker hon om och tänker rätt.

Det är självklart att det är tråkigt att Ametist har utsatts för dödshot, det är lika olagligt trots hennes omogna affektskommentar. Men det gör inte henne till ett brottsoffer som får skylla sig själv.

Ametist är endast ett brottsoffer. Precis som den nynazistiska tjejen.

Högkvarteret, vad är felet där?

Nu finns det säkert många som undrar, varför är inte Försvarsmakten effektivare än den är. Det finns alltid två sätt att analysera problemet. Det ena är att man skyller på att förbanden inte gör som man har bestämt i Försvarsmaktens verksamhetsuppdrag (VU), eller att man har dålig ledning. Jag har då alltid haft inställningen att om en verksamhet inte fungerar, så åligger det ett mycket större ansvar hos chefen än hos de underställda.

Många försvarsmaktsanställda kan säkert vittna om tillfällen då förband har varit intill dumlojala mot högre chef och trollat med knäna för att fixa både det ena och det andra, utan att man har fått tack för sina insatser. Man sänker också ambitioner till en såpass låg grad att det är näst intill icke-godkänt, men man försöker och gör sitt bästa.

Så, om vi ska analysera "chefen", dvs. Högkvarteret lite extra.

Om vi börjar med grundläggande organisationskunskap, så vet alla att militär verksamhet är inte en demokrati, där alla får rösta om man vill eller inte vill göra något. Det innebär att man föredrar i militär verksamhet att ha hierarkiska pyramidstrukturer, som pekar ut entydiga ansvarsförhållanden. Om någon har tittat på ett modernt högkvartersbeslut, så inser man lätt vad som är felet. De brukar nämligen avslutas på följande sätt.

"Beslutet är fattat i samråd med ABC, XYZ, ÅÄÖ osv." Ibland ser samråden i princip ut som en organisationsbeskrivning av snart sagt hela högkvarteret. Det här är varken effektivt eller ändamålsenligt. För den försiktige chefen försöker då ta mer eller mindre hela högkvarteret som gisslan när man fattar beslut. Dvs. i och med samrådet, så fördelar man också ansvaret för att beslutet blir rätt. Den här typen av samråd är också en indikator på att man har en icke-ändamålsenlig organisation, där det inte finns entydigt ansvariga chefer.

Vi kan också titta på hur Ryssland annekterade Krim. Det var inte en regelrätt övergång mellan fred och krig, utan det var en oklar situation som till slut blev ett de facto krig, då Ryssland i strid med folkrätten annekterade Krim. Att Ukraina inte kunde hävda sin territoriella rätt gjorde inte kriget mindre reellt. Så, vad har det här med Högkvarteret att göra?

Allt, vill jag påstå. Idag har man en matrisorganisation som bygger på en uppdelning av produktion av förband och genomförande av insats. Men i diverse skymningsscenarion som kan råda, när vet man att det är insats och när är det produktion? Är logistikförsörjning en insatsverksamhet, insatsstödsverksamhet eller produktionsverksamhet? Är materielanskaffning bara kopplat till antalet krigsförband och deras materielklossar, eller ska man ta hänsyn till behovet av utbildningsmateriel? Eftersom produktionsorganisationen i detta fallet räknar med antalet krigsförband, så blir det bara materielanskaffning till dessa. Om man dessutom behöver utbildningsmateriel, så säger man att man ska ta från krigsförbandet. Men vad händer om krigsförbandet är utomlands på insats och man vill utbilda en rotationsomgång? Då kanske viss materiel är i princip deployerad och ingen materiel finns inom riket.

Här har man helt enkelt tänkt fel, genom att låsa in sig i en modell där insatssidan är beställare och produktionssidan är leverantör av beställningar. Problemet är bara att det råder ingen sådan klar brytning mellan det ena och det andra i militär verksamhet. Denna beställar/leverantörsorganisation fungerar helt enkelt inte för militär verksamhet. Förutom att saker och ting faller mellan stolarna i den här typen av organisation, så finns det också en tendens att försöka skyffla över kostnader från den ena till den andra parten, för att det ska se bra ut i den egna budgeten.

Det värsta av allt, ingen kan säga vem som är ansvarig för vad på ett entydigt sätt. Jag brukar säga att den som har plånboken, har makten att bestämma vad som sker med pengarna. Det spelar ingen roll om mina barn beställer pizza, om jag levererar blodpudding, så är det det som äts, även om det inte efterfrågades.

Tyvärr finns det inom produktionsspåret en ambition att spara på både de ena och det andra. Man spar allra mest på det som man inte förstår, eller på det som imaginärt verkar leda till "besparingar". PRIO är ett mångmiljardsystem som de facto inte spar pengar genom att rationalisera verksamheten. Inte som det är tänkt i alla fall. PRIO spar idag pengar genom att systemet gör både ekonomiska medel och materiel svårtillgängligt för planerad verksamhet. Men inte leder det till en effektivare militär verksamhet. Sen finns det också en tendens till att man satsar på det som är inne inom IT-sidan, utan analys av om verksamheten behöver detta eller om det är efterfrågat. Ett exempel nu är systemet VIDAR, som ska vara ett sammanhållet ärendehanteringssystem. ÄHS kan vi läsa om nästa på veckobasis i Computer Sweden, men frågan är, är Försvarsmakten unikare än alla andra myndigheter som behöver hantera dokument och diarier? Knappast. Men ett bra sätt för någon att bli projektledare och göra karriär.

Här kommer vi till en annan nackdel med otydliga ansvarsförhållanden. Nämligen att organisationen tillåter en stor suboptimeringsverksamhet. Det spelar ingen roll om vi tar ämnen som miljöledningssystem, HBTQ-certifieringar, Q-certifieringar eller införande av militärt sett helt oväsentliga Gendercentra. Det är bara sätt att omfördela välbehövda resurser från den militära verksamheten till bisysslor. Det vore mycket rationellare om det fanns ett Statens GenderC, där alla myndigheter kunde hämta kompetens inom dessa frågor, än att Försvarsmakten och snart sagt varje myndighet inför egna dito funktioner. Men som sagt, det är en bekväm karriärväg för vissa att vara inne med "modeverksamheter" utan någon koppling till myndighetens syfte.

Så, kan vi göra något då?

Jodå, det finns alltid en lösning. Min är fruktansvärt enkel och har fungerat alldeles utmärkt till och med när vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Inför ett Högkvarter med hierarkisk pyramidorganisation. I toppen sätter vi en Generalstab, som ska organisatoriskt ledas av Försvarsdepartementet. Därmed får vi en direkt koppling mellan militär verksamhet och departementet som ska leda verksamheten. Under Generalstaben upprättar vi en Arméstab, Flygstab och Marinstab. Dessa är fullständigt ansvariga för respektive funktion i varje perspektiv av verksamheten. Utöver det så upprättas en Logistikstab och en Ledningssystemstab. Då vi kan förutsätta att logistiksystemet och ledningssystem borde vara i största möjliga mån lika för alla vapengrenarna, så borde dessa vara egna funktioner under Generalstaben.

Sist men inte minst, för att slippa budgetstrider. Tilldela 30% av försvarsbudgeten rakt över till respektive vapengrenstab, så kommer man inte att få budgetstrider. Generalstaben betalas av Fö budget. Den kvarvarande 10% fördelas lika mellan Logistikstab och Ledningssystemstab. Därmed har man säkerställt spelreglerna för vapengrenarna och stödfunktionerna. OM Regeringen tycker att det tillfälligt behöver göras förstärkningar genom till exempel anskaffning av extra dyra materielsystem som flygplan, ubåtar eller stridsvagnar, så skall dessa finansieras utöver den budget som finns för respektive stabs verksamhet. Behöver jag för övrigt påtala att respektive stab skulle betala för underställda organisationsenhter/förband? Då är jag ganska säker på att de flesta särintressen skulle läggas ner, oavsett om det var en musikkår, GenderC eller PRIO.

Försvarsmaktens huvudsakliga kompetens måste ALLTID vara väpnad strid. Om staten anser att FM måste ta andra hänsyn i sin verksamhet, så torde dessa hänsyn vara tillämpliga för all statlig verksamhet och myndigheter. Därmed borde staten inrätta stödmyndigheter inom dessa områden för all egen verksamhet. Ett GenderC borde alltså tillhöra till exempel Socialdepartementet och stötta alla myndigheter som hanterar genderfrågor osv.

Så, tillbaks till en pyramidisk hierarkisk linjeorganisation med tydliga ansvarsförhållanden för alla aspekter av den egna verksamheten. Vi har haft det förr, det fungerade. Det vi har idag, kan vi nog klassificera som dysfunktionellt.

Finland-Sverige, inte hockey denna gång.

Så var det dags för Finland och Sverige att mötas, men denna gång inte i hockey, utan ett fördjupat försvarssamarbete enligt en överenskommelse från den sjätte maj i år.

Så, är det något reellt som vi ska förlita oss på i dessa orostider i Europa, eller är det ytterligare ett nymoderat kommunikationsbudskap.

Låt oss analysera texten för att se vad vi kan få ut av den. Vi börjar med bakgrunden och noterar genast några aber med överenskommelsen.

"Samarbetet är begränsat till aktiviteter i fredstid."

Det säger nog det mesta. Alltså, om det skorpar till sig, så är vi ensamma, precis som vanligt. Inte ens en ömsesidig solidaritetsklausul fick man med i denna text. Vilket än en gång visar att man klarar inte ens av på bilateral nivå att specificera denna "solidaritet" i förväg. Alltså är det bara en förhoppning utan någon substans även fortsättningsvis.

Man påtalar att det redan förekommer ett omfattande bilateralt och multilateralt samarbete mellan Finland och Sverige, och det i sig kommer inte som en sensation. Däremot är det märkligt att man trycker på att man ska kommuniceras. "Den internationella och nationella kommunikationen om Finlands och Sveriges fördjupade bilaterala samarbete och dess syfte och innehåll kommer att samordnas noggrant." Ytterligare en indikator på att det är just ett kommunikationsbudskap som pågår, inte en reell förbättring av svensk försvarskapacitet.

Sen listar man ett antal möjliga områden för bilateralt samarbete.

Utveckling av lämpliga kanaler för säker kommunikation mellan försvarsministerierna är ingen sensationell uppgift på något sätt. Redan idag har man som EU-länder tillgång till kryptosystem som är EU-gemensamma. I det här fallet kan det vara så enkelt som att det ena landet får ansvar för att upprätta skyddade förbindelser mellan ministerierna. Det löser man enklast genom telefon- och faxkrypto. Möjligen vill man ha möjlighet att e-posta krypterat, vilket inte heller torde vara en sensationellt svår uppgift.

Däremot kan det bli intressant att se hur de gemensamma analyserna kommer att se ut. Troligen blir dessa inriktade på militära materielsystem och anskaffning, då det finns vinster med större volymer när det gäller just materielsidan. Däremot lär vi inte se någon gemensam problemformulering vad gäller Ryssland och Rysslands kapacitet och vilja att genomföra militära operationer. Det kan vi observera ganska enkelt genom de skillnader i både doktrin och utformning av respektive försvarsmakt som föreligger för närvarande.

Vad gäller marint samarbete, så finns det mycket goda förutsättningar för en hel del gemensamma aktiviteter, eftersom vi rör oss tillsammans i Östersjön. Däremot så är det inte säkert att det kommer att medföra högre kapacitet hos den svenska marinen, utan att man har fler möjligheter att samverka på olika nivåer.

För Flygvapnets del, så berör Cross Border Training (CBT) i praktiken endast F21 i Luleå. Det är den enda flygplatsen som man kan samverka med finska förband på ett naturligt och enkelt sätt. Eventuellt kan man tänka sig vissa övningar öster om Gotland. I övrigt, så har det varit tekniskt möjligt att överföra luftläge mellan Finland och Sverige i över tio år, så det torde mer vara en fråga om politisk vilja än något annat. Mervärdet för Finland avseende detta torde dock vara begränsat, utan Sverige kan få bättre förvarning av denna åtgärd.

För arméns del verkar det bli mest utbildningar och övningar i samverkan med Finland. Det är inte heller märkligt, eftersom dagens svenska armé har så små enheter, att i praktiken så finns det inte kvar någon form av kompetens för ledning av högre förband i armén idag. På sin höjd finns det utbildade bataljonschefer, men några brigad- eller fördelningschefer lär vi inte ha, med praktisk erfarenhet. Då kan man tillsammans med den finska armén få tillgång till en större förbandsvolym. Det är trots allt inte samma sak att leda fältförband på riktigt än att flytta på kartsymboler på en karta eller i en dator. Vad gäller artilleriet, som jag vill hävda är en av de viktigaste armékompetenserna, så kan vi bara konstatera att det spelar ingen roll om vi kommer med en "rikspjäs" eller 24 dito. Finska armén har över 1500 artilleripjäser och skulle nog betrakta det svenska artilleriet som en kuriositet utan direkt operativ förmåga eller betydelse.

Logistik och upphandling, här finns det faktiskt något att hämta. Men då får man förutsätta att det blir en del givande och tagande mellan länderna och hur man specificerar saker och ting. NH90 (HKP14) anskaffningen som både Finland och Sverige har deltagit i ger tyvärr inte riktigt råg i ryggen. Samma sak kan vi säga om anskaffning av AMOS, där Finland faktiskt anskaffade systemet, men Sverige av ekonomiska skäl valde att hoppa av projektet. Kort och gott, här bör man förbinda sig ordentligt, för att inte rucka förtroendet mellan länderna.

För de gemensamma delarna, så är det inte några tekniska problem att ha säker kommunikation mellan länderna. Det är mer en fråga för lagstiftning, förordningar och tekniska bestämmelser och överenskommelser som måste fram. Med tanke på hur obyråkratiskt MUST hanterar IT-säkerhet, så ser jag inga större problem med denna utveckling ;) .

Tyvärr är den största indikatorn på att denna överenskommelse är ett "kommunikationsbudskap" och inte en reell förmågehöjning den avslutande meningen från vår försvarsministern.

"De praktiska samarbetsområdena ska införlivas i försvarsmakternas ordinarie planeringsprocesser med start senast under våren 2015." Bedömt kommer den svenska planeringen under våren 2015 att beröra budgetåret 2018, om inte till och med 2019. Så i praktiken lär det knappast hända så mycket mer än att vi får ytterligare PowerPointförmågor utan koppling till verkliga behov och förmågor.

Det är ett lovvärt försök, men ännu ett sätt att kommunicera att man "gör något", utan att öppna vare sig plånboken eller fundera på riktiga förändringar i inriktning för det svenska försvaret.

Pressfrihetens dag.

Även i Sverige finns hot mot pressfriheten.

Åtminstone om vi får tro vår kulturminister och EU-minister. Sen hänvisar man till undersökningar där hälften av journalisterna har blivit utsatt för "näthat" och nedsättande kommentarer.

Om vi tar begreppet näthat, så kan det i princip i det svenska nyspråket tolkas som någon skriver att han/hon/hen inte håller med journalisten. Då blir det näthat.

Nu ska vi vara helt på det klara med att olaga hot är olagligt, oavsett hur hotet överförs till mottagaren. Så det borde med tanke på internets struktur vara enkelt att göra. Så det innebär att riktiga hot kan hanteras på ett juridiskt korrekt sätt.

Sen har vi nedsättande kommentarer. I ett fritt och öppet samhälle har jag alltid rätten att säga att jag tycker att din åsikt är korkad, orealistisk eller ointelligent. Det kan ju av mottagaren upplevas som kränkande eller nedsättande, men det behöver för den skull inte innebära något angrepp på personen, utan ett angrepp på en orealistisk ide eller föreställning.

Har vi sjunkit så lågt, att vi inte ens kan använda värdeord för vad vi tycker om åsikter som vi finner totalt sett obegåvade?

Men det är klart, vi lever i de lättkränktas samhälle idag.

För övrigt så är det ganska väl bevisat att journalister politiskt sett inte har samma världsåskådning som en majoritet av befolkningen. Och om en majoritet av befolkningen reagerar negativt på en minoritetsåsikt, så är det väl inte så konstigt om journalisterna möter opposition, både mer eller mindre välformulerad.

Statsmannen ljuger, eller?

Jag hoppas att ni har läst mina högst fiktiva krönikor om Sverige 2050 och 2051.

Vi kan väl säga att den första föreställer nog den framtid som en sverigedemokrat fruktar. Den andra representerar nog något som många världsförbättrare tror att utfallet skulle bli med dagens nybyggarsatsningar.

Det jag vill peka på är att BÅDA scenariona är omöjliga, av flera orsaker. Men framförallt så vill jag peka på att OM det finns politiker som tror att någon av dessa skulle vara sann, så skulle de vara mycket olämpliga som politiker. Dvs. Annie Lööfs visioner om nybyggare ÄR inte realistiska. Frågan är alltså, kan vi ha ledande politiker med visioner som är totalt orealistiska? Min åsikt är att de kan vi inte. Lika lite som vi kan ha politiker som tror på chemtrails eller frånvaro av vaccinationer.

Problemet med vision och troende är att de är inte baserat på fakta. Vi har en icke-existerande debatt om invandringen, eftersom ingen vill ta reda på fakta i målet. Kort och gott, analysen finns inte av vilka konsekvenser invandringen får för det svenska samhället.

Därför är mina fiktiva "krönikor" lika relevanta som troende, som vilken partiordförandes åsikt som helst, som inte är faktabaserad.

Nej, jag ljuger inte. Men jag kan spetsa till min argumentation, när människor uppvisar uppenbart dåligt omdöme. Det spelar ingen roll om det dåliga omdömet rör sig om invandring, feminism, energipolitik eller snart sagt vilket politikämne som helst.

En politikers viktigaste kompetens är INTE att veta dagspriset på mjölk. Den viktigaste kompetensen är att förstå på vilket sätt politiska beslut som man fattar påverkar det komplexa systemet nationalstaten Sverige när man fattar beslut. Tyvärr ser det inte ut som om många politiker förstår detta, utan mal på om sina visioner, som idag är väldigt visionslösa eller utopiska på ett orealiserbart sätt.

Grattis svenska väljare, ni får de politiker och de politiska beslut som ni förtjänar.

Sverige 2051, ett riktigt paradis.

Hej käre kusin.

Som du kommer ihåg, så hade vi sådan där grottmänniskor på 2010-talet som kallades för Sverigedemokrater. De ville förbjuda invandring och helst kasta ut allt som var lite mörkare än ljusblont.

Nu har vi ju haft turen att ha en ansvarsfull sjuklöver och ansvarsfulla media under processen att omvandla Sverige.

Då vi idag är 30 miljoner, så har vi fått flera nya miljonstäder i landet. Stockholm är fortfarande störst, med Göteborg som god tvåa och Malmö som trea. På köpet växte både Uppsala och Linköping till miljöstäder.

Kollektivtrafiken är av yppersta klass i landet. Snabbtåg trafikerar i princip över hela landet. Energiproblemen löste sig med vindkraft. Vi har nu över 200.000 vindkraftverk och några vattenkraftverk. Kärnkraften slängde vi på historiens skräphög, tillsammans med fusionsforskningen. Fusion är ju så otrevligt kopplat till vätebomber, så det var helt rätt sak att göra.

Sjukvården är världens bästa. Inte kunde vi ana att det fanns så många allmänläkare, kardiologer, anestesiläkare och hjärnkirurger bland nybyggarna. Det råder inte lägre någon läkarbrist.

Skolan har höjt sig till oanade PISA-höjder. Det visade sig att det som höll tillbaks resultaten i skolan var de bråkiga och ifrågasättande svenska barnen, men så fort som de ersattes av nybyggarbarn, så blev resultaten högst avsevärt bättre.

Som du förstår, så har denna omvandling av samhället skett genom att sjuklövern satsade enormt mycket på bostadsbyggande. 60-talets miljonprogram var ingenting mot vad sjuklövern genomförde. Man byggde i snitt 200.000 lägenheter och villor per år, under 35 år. Helt fantastiskt vilken boom det blev inom byggsektorn.

De gamla Svergiedemokratgrobianerna var också oroliga för att landet skulle islamiseras. Vilket skämt. Klart att alla som flyttade hit såg vinsten med de svenska sekulära värdena och blev på sin höjd religiösa på ett privat plan.

Det är klart att dessa satsningar inte har varit gratis. För att klara av alla investeringar, så har vi varit tvungna att höja skatterna lite grand. Men vad spelar 20% hit eller dit för roll, när man bor i ett paradis.

Välkommen till nybyggarlandet, kära kusin. Jalla, jalla, jobben till alla!

Salam Aleikum!

Sverige 2050, ett riktigt paradis.

Välkommen till Sverige. Året är 2050.

Landet har nu 30 miljoner invånare. De flesta är nybyggare, som har kommit från främst Mellanöstern och norra Afrika. Man räknar med att 10 miljoner är så kallade "ursvenskar", dvs. sådana som kan härleda hela sin släkt till svenskar som föddes i Sverige under 1900-talet. Övriga 20 miljoner är nybyggare.

Hur har det blivit då? Jotack, ganska bra. Demokratin fungerar utmärkt.

Landets största parti SAP lever i högönsklig välmåga och regerar tillsammans med SD. Sunniislamska Arbetarepartiet har 45 procent av rösterna regerar med stöd av ShariaDemokraterna, som har 20 procent av rösterna. Tillsammans har de genomfört en ny grundlag, som klubbades ganska enkelt mellan ett riksdagsval.

Så här blev det i stora drag.

1 kap. Statsskickets grunder

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från Allah.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under sharialagarna.

 Successionsordningen slopades och följande infördes istället.

1 kap. Den Islamiska Republiken Sverige

1 § Den Islamiska Republiken Sverige ska behandla alla medborgare lika, baserat på sharialagarna. Endast särbehandling i enlighet med sharia, sunna, hadither och Koranen får ske i enlighet med Allahs eller hans profets vilja får ske.

Tryckfrihetsförordningen justerades lite grand.

1 kap. Om tryckfrihet

1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot sharia, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

Som ni ser, bara två ord som tagits bort och ändrats till sharia.

Yttrandefrihetsgrundlagen ändrades baserat på just sharia. Dvs. bara små justeringar som i praktiken inte medförde några skillnader alls. Den gammalmodiga åsiktskorridoren från 2010-talet hade redan säkerställt att media på ett korrekt sätt tog sitt ansvar för att hantera åsikter som inte var passande för det allmänna rättsmedvetandet. Därmed har anpassningen till vad som är halal, haram och sunna fungerat alldeles utmärkt.

Faktum är att landet är mycket bättre än det var på 2010-talet. Eftersom icke-muslimer beskattas med 10% mer än muslimer, så har staten lyckats höja sina skatteinkomster. Maten har blivit halal, så den är mycket bättre än på 2010-talet. Då många kommuner styrs av SAP och SD, så har man i lokala ordningsstadgar lyckats förbjuda hundinnehav innanför kommungränserna. Man slipper helt enkelt sådana banala saker som hundskit på gångbanan. De lokala hälsovårds- och miljöinspektörerna i kommunerna har också lyckats få bort all form av fläskkött från butikerna, då den typen av mat är oren.

Trafiken har också minskats ganska kraftigt, eftersom kvinnorna numera befinner sig i sina hem och arbetar hemifrån.

Det stora politiska projektet nu under 50-talet är att lämna den så kallade Europeiska "kristna" Unionen för att istället bli medlem i IU, Islamiska Unionen, vars huvudsäte finns i Istanbul. Då Turkiet inte fick bli medlem i EU, så valde de att ta initiativ till en Islamisk Union, med modell från kalifatet. Turkiets ledare ansåg att Kemal Ataturks arv hörde till historiens skräphög, så de valde en nygammal samhällsmodell.

Den stora frågan för oss svenska politiker är hur grundlagen ska anpassas. För som medlem i IU, så förväntas vi leverera 10% av BNP till IU. Plus att en storvesir ska tillsättas som en del av IU:s kvalitetssäkringssystem.

Det går bra för republiken.

Salam Aleikum!

Åsiktskorridorens smala gång drabbar socialdemokraterna.

Ja just ja, ni kommer väl alla ihåg Uppdrag Granskning och deras undersökning i valstugorna 2002. Där började nog läxan för de nya moderaterna att säkerställa en smal åsiktskorridor och en stringent partipiska.

Denna lektion verkar nu har nått socialdemokraterna på ett högst obehagligt sätt. S backar nämligen om invandringen efter twitterstorm.

Självfallet är det SD-spöket som drabbade S. Den som har någorlunda historiska kunskaper känner igen en hel del av SD-politiken från tidigare socialdemokratisk politik, dvs. den som fördes på 50-, 60- och 70-talet. Man skrämmer också folk med att SD är både extremhöger och nazister. Vilket inte heller går ihop, eftersom nazi är en förkortning av ordet NAzionalsoZIsmus. Alltså nationalSOCIALISM. Att vara både höger och vänster samtidigt är ganska intressant som anklagelse. Men allt för att skrämma en obildad valmanskår, som verkar bli allt mer obildad med tiden, om man får tro PISA-undersökningar.

Så åsiktskorridoren drabbade socialdemokrater, när de svara som de tycker, egentligen. Sen korrigerar man sig för att det är obehagligt nära SD:s åsikter. Ganska intressant reaktion faktiskt. Man kan ju reflektera över vad som är viktigare. En analys av den egna politiken och dess konsekvenser eller ett aktivt avståndstagande av alla åsikter som ligger nära SD?

Det är väl inte så konstigt att SD är näst största parti hos LO medlemmar. För de stora förlorarna i Sverige idag är just ARBETARE med lägre kvalifikationer. Många sådana arbeten har förlorats till andra EU-länders arbetstagare med lägre löner. Eller så har okvalificerade jobb i allt större utsträckning tagits av Annie Lööfs "nybyggare". Resultatet är att många lågutbildade svenskar ser sig som förlorare i både EU och den globaliserade världen.

Som ett ARBETAREPARTI borde socialdemokraterna (SAP) förstå att man bör ha en politik som säkerställer att både EU och globaliseringen innebär en alltför stor snedvridning av konkurrensförutsättningarna för svenska arbetare. Att då reflexmässigt ändra politisk uppfattning för att tillfredsställa en vänster- och miljöpartistiskt orienterad mediekår är bara höjden av svaghet. Man borde faktiskt vara intellektuellt hederlig och säga som det är. Att man i första hand måste prioritera svenska arbetare, eftersom det är dem som man representerar.

Det värsta av allt är att jag uppfattar Stefan Löfven som en riktigt bra politiker. Men på grund av diverse "kommunikationsbudskap" och vänstersocialister i partiet så kommer han inte att kunna realisera den politik som han egentligen skulle vilja föra. Självklart skulle all sådan politik bli schavotterad av varje vänster- och mp-anstruken journalist i både media och sociala media.

Men som sagt, åsiktskorridoren har blivit så smal att i princip alla partier återfinns inom samma åsikter, men med lite olika vinklade kommunikationsbudskap. Förutom de två pariapartier som finns i Riksdagen.

Nämligen SD och V, som ingen vill regera MED.